God jul!

Filip har upplevt sin första jul och orkat med både julmiddagar och julklappar utan något värre gnäll. Första julen med barn var ju en annorlunda jul men så länge det bara är ett barn och ett litet sådant så tycks det gå bra.
Det är annorlunda med barn. Främst för att vardag och helg med barn inte är så olika, helg är bara mer stök, farande, planerande och anpassande. Filip förstår sig inte på sovmorgnar. Det betyder att jag, trots att jag gärna skulle, inte ser på filmer långt in på julnatten eller sitter och läser julklappsböcker i pyjamas hela dagen. För jag vet att jag måste orka med den vanliga rumban i morgon bitti igen.

Den här julen blev lite kortare än vanligt. I morgon bär det av till Dubai (lälläää!) med familj i vidare bemärkelse. Trots att jag hatar att packa så väntar jag på i morgon eftermiddag. Det återstår att se hur det går att resa med barn.

God jul och gott nytt år!

Tio månader

För ganska jämnt ett år sedan blev jag mammaledig. Sedan började en lång, seg väntan på en unge som aldrig ville komma. Kom gjorde han ju till sist, för tio månader sedan.

Under sin nionde levnadsmånad har Filip varit med om en hel del och lärt sig massor. Jag känner honom rätt bra nu, vet vad han vill och vad han försöker säga och han blir så glad när jag tolkar honom rätt. Han protesterar också vilt när han inte får som han vill och visar besvikelse och frustration när jag tycker att han har dragit ut tillräckligt många par underkläder ur min byrålåda.
Han har humor, har förstått "kukkuu-leken" och tjuter av skratt och spänning när man jagar honom. Han är snabb, speciellt när han hör att diskmaskinen öppnas eller om datorn är inom synhåll.
Han förstår mycket också. Han smackar när jag nämner mat eller mellanmål, hittar rätt bok om jag föreslår en viss och hittar sina mjukisdjur eller leksaker som jag nämner. Han känner också igen sånger och kan visa vilken sång han vill sjunga (åtminstone tolkar jag det som att han önskar någon sång beroende på vad han gör). När kråkorna klappar takten, Klappa händerna och Jag är en vanlig kanin hör till hans favoriter just nu.

- Neej, Filip!
- Äbäbäbäh!

Filip har fortfarande bara två tänder men mosad vanlig mat äter han med god aptit. Det innebär samtidigt att jag ammar allt mindre så vi får väl se när han bestämmer sig för att sluta helt. Så mammig som han är lär det dröja ännu någon månad. Det där med att äta själv får vi öva på. Att ha skeden rätt svängd och föra den med gröt på ända in i munnen är inte så enkelt. De bitar han tuggar på brukar sluta i ännu mindre bitar på golvet så om vi vill att han får något i sig så får vi mata.

För en vecka sedan ungefär släppte Filip taget självmant och tog sina första steg på egen hand. Nog visste vi ju att han var rätt tidig i sin motoriska utveckling men visst förundras jag över att han redan kan så mycket själv. I början var det vingligt och han hade så mycket fart att det var bäst att någon av oss tog emot honom innan det blev magplask. Nu börjar det se mer kontrollerat ut och när han koncentrerar sig, hittar balansen och tar det lugnt så kan han gå rätt så många steg för att sedan fint sätta sig ner. Han är ingen bebis längre. För bebisar går ju inte.

Idag har han varit på sin första julkonsert. Och han betedde sig exemplariskt. Han charmar alla han möter, är nyfiken och energisk men trots att han är vår vilda bebis får han ofta beröm för hur lugn han är. Vi får väl se vilka egenskaper som varar och vilka som bara är just nu. Hur som helst så lever vi i (åtminstone enligt Jan) i den mest givande tiden. Han lär sig saker, han kommunicerar och är helt enkelt det sötaste vi vet.

Försök bara...

...ta en julbild på mig.

Och så många fler suddiga, mörka och bilder där Filip redan har hunnit ur bilden. Hur gör man???

Nio månader

Idag är det nio månader sedan Filip föddes. Rätt veckodag råkar det vara också. Jag måste väl, dagen till ära, ägna ett blogginlägg åt att beundra och begrunda.
Filip har varit ute i stora världen ungefär lika länge som han var inne i magen. Ändå känns tiden efteråt betydligt längre. Han liknar alltmer en liten pojke. Han minns saker, han vet vad han vill och han försöker förklara det på något sätt. Hans nyaste lek är att gömma saker. Han skuffar en leksak under bordet eller soffan och tittar på mig för att berätta att han behöver min hjälp. Sedan tycker han att det är hur lustigt som helst när jag kryper och sträcker mig efter hans boll eller bil. Han har också blivit förtjust i Stora nalle som hittills har varit ganska tråkig. Att gosa med den är dock inte dess funktion. Han gillar att springa och kasta sig på den.

Filip har redan i över en månads tid varit ganska känslig för främmande, och nu menar jag bekanta främmande. Han har svårt att bli lämnad ensam med någon annan och det tar länge innan han låter vår gäst leka med honom utan att jag är alldeles bredvid. Separationsångest heter det visst. Det lär bara bli värre.

Han går väldigt stadigt nu och stiger upp mot vad som helst. Han faller mera sällan (utom om han blir lämnad på skötbordet) men kan vurpa när det går lite för fort. Då gråter han mer av förvåning och förtret än smärta. Han har också helt gått över från att åla till att krypa. Han hatar att man torkar snor från hans näsa, vilket är lite jobbigt då snoret har runnit i över en vecka nu. Han har två fina tänder och jag misstänker starkt att fler är på väg. Han jollrar lite mer varierande nu men bäh är fortfarande hans varumärke. Han är mindre skallig nu men det blonda hår som kommer vill liksom frodas mer där bak. Det gör att han ser ut som en professor med högt hårfäste och en massa hår på sidorna.

Han gör saker som jag inte riktigt gillar och när jag säger nej och tar bort honom så blir han besviken. Slicka toalettringen hör till en av dessa. Det tycker jag är lagombra.

Han har äntligen fått en vettigare dygnsrytm och börjar vara sängfärdig redan efter åtta. Detta leder ju till att han vaknar tidigare, oftast precis när jag har hällt i morgonkaffet, och jag fruktar att den heligaste stunden på dagen är ofredad för en lång tid framöver. Jag har slutat amma på nätterna (jag blev desperat när han plötsligt vaknade flera gånger per natt under en längre period) och nu har han sovit bra så gott som hela nätter igen.

Nio månader idag. Om du tycker att huvudets vänstra sida är
står ut lite mer än den högra så ser du rätt. Så blev det efter
lördagens smäll. Läkaren sa att det lägger sig på ett par veckor.
Hoppas det.

Besök på Barnkliniken

På lördagskvällen hände det som jag länge har tänkt att snart kommer att hända. Filip kom ner från skötbordet och bangade huvudet i kakelgolvet. Efter lite panik och mycket tröstande av en tröstlös liten bestämde vi oss för att fara iväg till Barnkliniken. Bulan på vänster sida såg oroväckande stor ut.

Den där känslan när något sådant här händer är svår att beskriva. Det är en överväldigande oro, rädsla och panik, skuldkänslor och "vill-spola-tillbaka-tiden-känslan" samtidigt som allt man höll på med inte har någon som helst vikt. Känslan av hur mycket man älskar sitt barn bara sköljer över en.
Filip skrek, lyckligtvis, hela tiden tills han blev så matt att han somnade i bilen. Vi fick vänta en stund tills jourläkaren tog en titt på honom och konstaterade att vi får förpassas till sjukhusets sida för extra check. Där fick vi vänta i ett par omgångar. Tills läkaren äntligen kallade på oss. Med förnamn. Det tog ett par sekunder innan vi fattade att han ropade "Filip". Barnvänligt. Vänliga var också alla läkare och sköterskor. Läkaren som tittade på Filip talade dessutom svenska, så jag kan ju inte påstå att betjäningen var dålig.
Det var lite värre än jag hade tänkt. I bilen tänkte jag att det säkert är bra att åka in för att kolla bara för säkerhets skull, men nu ville läkaren hålla kvar Filip över natten. Så något värre än en vanlig bula var det ju.

Efter det följde mera väntan i korridoren. Klockan var efter midnatt när sköterskan äntligen kom och skulle visa vägen till avdelningen. Det var fullt hus så Filip skulle dela rum med en nyfödd och jag skulle få sova på en madrass i ett mötesrum. De lovade att komma och hämta mig om Filip skulle sakna mig alltför mycket. Klockan hade hunnit bli ett innan jag kom i säng (eller på madrass) och inte kunde jag ju somna genast. Varje skrik som hördes i korridoren fick mig att lyssna ifall att det skulle vara Filip som skrek. Till sist somnade jag, sov av och till tills klockan blev halv fem och sköterskan kom med en gråtig och förvirrad Filip. Allt hade gått bra hittills så han fick lov att sova bredvid mig resten av natten. Jag vet inte om det var jag eller Filip som var mer lättad.
Jag vaknade efter sju och Filip sov ända tills vi var tvungna att vakna vid 8. Jan kom med frukost vid niotiden och kaffe och smörgås satt väldigt bra just då. Välförberedd på att sjukhuskaffe är blä hade Jan packat med nymalet kaffe i pressopanna. Lite kräsen får man väl vara.

Sedan följde mera väntan. Eftersom det var en mjuk bula och inte en hård skulle det tas ultraljud. Vi fick hålla hårt i en skrikande Filip för att lyckas med det. Sedan fick vi vänta lite till för det skulle tas röntgen också. De misstänkte en fraktur. Efter väntan fick Jan hålla i en skrikande Filip medan jag väntade utanför och lyssnade. Kul. Till sist, efter ytterligare väntan, fick vi äntligen besked om att det är okej att åka hem igen. En liten fraktur i skallbenet, men det läker av sig självt. Inget desto värre. Skönt.

Vår lille kämpe. 

Filip mår bra. Trött förstås, det är också vi efter en ganska obefintlig nattsömn, men han mår bra. Det är huvudsaken. Fy, en så obehaglig känsla jag får när jag tänker på vad som kunde ha hänt. Jag vet att det inte hjälper att ge sig själv skulden men nog grips man av en dålig förälder-känsla. när sådant här händer. För jag vill ju för allt i världen inte att mitt barn ska skada sig.

Så var Barnkliniken besökt. Så vi vet vart vi ska när han har druckit tvättmedel. Än en gång fick vi en positiv bild av sjukhuset. Allt sköttes noggrant och bra och även om det verkar höra till läkarnas sätt att ha folk att vänta så gick allt smidigt och fint. Dessutom blev vi väl bemötta och läkarna och sköterskorna var snälla. Tänk, så bra vård vi får här!

Bäh!

Filips första och enda ord är bäh. Det betyder precis allt men uttalas med varierande styrka och eftertryck. Ibland kommer variationer som bah, ba, be och när han traskar omkring kan det komma en längre harang med bababa eller bäbäbä. Stundvis låter det också mer som pa och han kan få det att låta som att han säger pappa. Då är pappa nödvändigtvis inte närvarande.

Det gulligaste är när han vaknar på morgonen och jag hör hur han börjar klättra upp mot sängkanten. Ett svagt bä hörs från sovrummet och när jag kommer in finner jag en glad liten en med kalufsen (=det lilla hår han har) på ända, med tungan ut och som säger bä. God morgon, betyder det väl.
Ska vi läsa bok? frågar jag och Filip förstår helt klart vad jag menar. Han tassar fram till boken och sätter sig ner. Bä! Bok.
Var är bollen? frågar jag och Filip kryper iväg efter den (ja, han har faktiskt börjat krypa!). Bä. Boll.
Han ställer sig upp mot soffbordet och kikar över kanten. Bä! Hej!
Han kastar skeden eller något annat han håller i vid matbordet så att det smäller i golvet. BÄH! Bang sa det. Han tittar på mig och säger bä. Plocka upp.
Han hör något ljud och han ser undrande på mig. Bä. Vad var det?
Och många, många flera bä som betyder det mesta.

Trots den ännu snäva repertoaren av ord (eller ljud, ord är kanske lite att ta i) förstår jag honom ganska bra. Visst skulle det vara enklare om han kunde berätta varför han gråter ibland, men oftast lyckas jag tolka vad bä betyder i sitt sammanhang. Också Filip har börjat förstå allt mer, vilket är roligt att märka. Nej förstår han dock inte. Eller också ignorerar han det. Vilket barn gör inte det?

Bäh! Jag tömmer diskmaskinen. 

Dagens infall

Lade märke till en bit parmesanost i kylen. Resultatet blev parmesankex och kladdkakekex. Det förstnämnda är mer logiskt än det andra. Men när jag nu var igång så gick det som det gick.
Att hålla Filip borta från ugnen krävde matstol och gurka, min telefon och många nej.  Kex blev det till sist ändå.

En dag för mig själv

Igår var jag på en väninnas möhippa. Det innebar en hel dag (nästan) ifrån Filip. Jag hade gjort upp en noggrann plan för hur killarna skulle klara sig (d.v.s. vad Filip skulle äta när) och sedan skulle de hämta mig när det mesta av programmet var över. Jag stod över den sena middagen och det nattliga festandet för att det inte skulle bli för mycket men annars var jag med ända från början när den blivande bruden väcktes med buller och bång.

Det gick bra. Filip klarade sig utan mig över tio timmar och även om jag kollade telefonen med jämna mellanrum och stilla undrade hur de klarar sig där hemma så kunde jag lugnt njuta av att bara ha roligt.

Så skönt. Det är den längsta stunden jag har varit ifrån min son och det kändes som att det var på tiden. Det enda som jag funderade på var hur både jag och Filip skulle klara en dag utan amning. Han var antagligen lite hungrigare än vanligt och jag fick tömma annat än kissblåsan på toaletten men också detta orosmoment visade sig vara onödigt.

Nu vet jag att Filip klarar sig ganska bra med bara fast föda. Nu var han ju med en bekant person så vi får fortsätta vänja honom vid att vara med andra också. Kanske kan vi båda vara ifrån honom en helkväll så småningom.

Åtta månader

Whaat? Vart tar tiden vägen? Vår bebis är ingen bebis längre utan en ganska stor pojke som är tung att försöka vyscha till sömns i famnen. Plötsligt når han saker som han inte har nått förut och nu ställer han sig upp vid soffbordet och traskar runt, runt längs kanten. Han kommer också upp vid TV-bordet och har lyckats ta sig därifrån längs med väggen till diskmaskinen runt knuten. Så nu är det inte bara jag som går längs väggarna ibland. Det senaste, lite farliga, som han kom på att han kan göra är att ställa sig upp vid spisen. Jag är lite rädd att han lyckas få upp ugnsluckan och falla baklänges och så når han ju faktiskt ugnsknapparna också. Han har också kommit på att man ska lyfta benet för att klättra så nu försöker han komma över batteriet vid fönstret (aj, aj) och komma upp på soffbordet genom att stiga på den nerde nivån. Problemet är också att han inte förstår att gardinen inte är ett så bra stöd och att tidningskorgen glider iväg om han försöker stå mot den så jag får vara på alerten. Dunsar och gråt hörs varje dag och några bulor har han samlat på sig under de senaste veckorna. Trots att vi är alldeles intill.

Igår besökte vi rådgivningen och tanten var imponerad över hans motoriska färdigheter. Viktökningen har dock minskat ordentligt, antagligen just för att han rör sig så mycket och för att mat är måttligt intressant, men det var inget att oroa sig över än så länge.

Så har han fått sin första tand också. Den uppenbarade sig för någon vecka sedan och nu är den så stor att vi får lov att borsta den. Han har ingen emot tandborsten i sig men han skulle helst själv styra den och tugga på den.
Filip är väldigt intresserad av vad vi äter och han blir glad om han får smaka lite på det vi har på tallriken. Det mesta försvinner innan det har kommit fram till munnen (finmotoriken är inte lika utvecklad som grovmotoriken verkar det som) men det håller honom upptagen en stund. Äppelbitar lyckas han mosa ganska bra med sin enda tand men då sitter jag bredvid på helspänn och försöker minnas hur man skulle göra när bebisar sätter något i halsen.

Han är en glad kille för det mesta. Lite verkar han skygga främmande, speciellt om han anar att vi kommer att lämna honom ensam med barnvakten för en stund, men annars trivs han oftast bland folk. Han har börjat visa missnöje när han inte får det han vill (typ slå på tangentbordet eller klättra på radion) och han skrattar högt när man busar med honom eller låtsas äta upp honom. Imse Vimse spindel hör till favoritlåtarna och för att få honom att hållas på rygg under pågående blöjbyte får man ställa till med både sång och dans. Senast fick jag ropa Arrrrriba! (det måste ha varit av ren desperation) för att få hans uppmärksamhet och sedan fortsatte showen tills blöjan var på plats. Puh.

Åtta månader. Det är en spännande tid just nu då vi följer med hur han utvecklas och lär sig nya saker. Häromdagen drog jag mig till minnes hur vi alldeles nyligen vaknade och vakade och kämpade med amning och tuttflaska, hur imponerade vi var när han orkade hålla huvudet uppe när han låg på mage, hur vi hejade på honom när han gjorde tappra försök till att vända sig och hur han plötsligt kunde sitta själv. Vart tar tiden vägen?

Räddaren i nöden

Jag lyckades göra en mindre delikat maträtt åt Filip. Köttochpotatimoslåda utan salt, mjölk och smör blev smaklöst, mindre lent och fick en väldigt grynig och torr konsistens. Jag klandrar honom inte alls när han vägrade äta efter att jag hade trugat några gånger. Jag var beredd att slänga de sista portionerna jag har i frysen eftersom det inte är någon vits att öva sig att äta med något som inte gillas. I min desperation gav jag maten ytterligare en chans och tog till flaskan som lär gå hem hos alla barnfamiljer. Ketchup. Det gjorde susen. Maten fick en len och fin konsistens och den blev de facto ganska god.
Får väl välkomna ketchupflaskan till familjen då. Det lär gå på allt. I gröten får han dock inte sätta det.

Jag får inte klaga

Dagarna med Filip kan vara ganska så intensiva. Speciellt efter 10-12 timmar ensam med honom (som det kan bli vissa dagar) är jag ganska slut. Filip är vaken och aktiv större delen av dagen och han gillar mest att traska omkring. Dörrar och handtag är för tillfället väldigt intressanta och när han tror att jag inte ser är det blomkrukan han försöker böka i.
Han har blivit duktig på att gå med stöd av soff- och soffbordskanten och häromdagen ställde han sig själv upp mot soffan. När han tröttnar på att gå runt soffbordet eller från soffan till bordet och tillbaka igen så vill han gå omkring i huset. Än så länge behöver han mig för det och jag traskar efter med krökt rygg tills jag inte klarar av det längre. Vi går från vardagsrummet till Filips rum till tamburen till badrummet till köket och vi läser bok och leker med klossar och äter plastanka och när vi har gjort ALLT så har det ändå bara gått en kvart. Puh.
Vi har varit ute rätt mycket och Filip gillar att gunga och sitta i sandlådan och slicka spade. Det är den tiden på året då man ska ha lager på lager på ungen utan att veta om han kommer att ha för varmt eller för kallt och innan vi är ute är båda genomsvettiga och Filip har hunnit vråla sig röd i ansiktet en god stund. Ändå ska vi ut. Annars blir jag galen.
Filip sover en längre stund på förmiddagen och då måste jag välja vad jag gör med min tid. Diska undan, torka bordet, hänga upp tvätten och sedan kanske läsa något eller till och med ta en tupplur. Det gäller att välja noga. Allt hinner jag inte med förrän det skall upp och traskas igen.

En mamma till en tre månader gammal kille på babyrytmiken suckade över hur länge man sitter och ammar och hur tråkigt det blir när man sitter fast i soffan i timmar. Jag saknar det ibland. Det var en ganska skön paus och jag skulle gärna ta en timme på soffan för att se på ett avsnitt av How I Met Your Mother eller läsa några kapitel. Nu äter Filip på fem minuter och sedan ska vi iväg igen.

Jag får inte klaga. Filip är ju faktiskt ett ganska lätt barn. Han är oftast glad, har inte varit sjukare än snuvig och han sover gott om nätterna. Trots det kan jag tappa nerverna. Det beror säkert mer på mig och läget när han väljer att kasta skedar och vägra äta (typ när jag är trött och tålamodet tryter och det fortfarande är ett par timmar kvar av ensamhet) eller vänder sig på skötbordet så att jag inte får på blöjan förrän han kissar förbi eller eller hostar ut kvällsgröten på mina rena byxor. Jag kan medge att jag antagligen har en kroniskt öm och svullen lillfingerknog. När jag blir frustrerad slår jag nämligen näven i bordet eller väggen eller något annat som råkar vara i närheten. Sen går det över. Men det gör ont.
Men jag får inte klaga. För vi har ett så vitt vi vet ett normalt utvecklat barn och kommer troligtvis väldigt lätt undan. Jag får inte klaga. För det finns de som är ännu tröttare och har svårare barn än vår vilda bebis.
Men jag blir trött ibland. Och frustrerad. Och jag kan slå näven i diskbänken och gråta lite av smärta. Tur för Filip att han är så söt.

Återkommande drömmar

Kanske har andra också drömmar man drömmer om och om igen, åtminstone så att de liknar varandra väldigt mycket eller att tematiken är densamma. Jag har några stycken, utöver dem där jag är jagad eller förföljd eller inblandad i någon mordhistoria (kan vara Kepler som spökar här).

- Den där jag springer utan att komma framåt.
Det drömmer jag ibland. Det är inte alltid en tävling, det kan vara en vanlig länk eller att jag har bråttom någonstans. Hur som helst så springer jag utan att komma framåt, utan att fötterna får fäste och så att kroppen inte riktigt känns, om du förstår vad jag menar. Det är ingen rolig dröm.

- Den där jag tappar en tand.
Den bara trillar av. Den hör till de värre drömmarna och på den följer att jag måste kolla att jag har tänderna kvar när jag vaknar.

- Den där jag håller på att falla baklänges i uppförsbacken.
Drömmer om en backe som blir brantare och brantare tills jag måste ta tag med händerna och klättra och till sist blir den så brant som en vägg så att jag tror att jag ska falla baklänges. Ännu har jag inte fallit men jag kan inte heller komma ihåg att jag skulle ha tagit mig över krönet.

- Den där Filip får tänder.
Det är inte som de andra drömmarna som jag har drömt i flera år, utan den här drömmen har kommit under de senaste månaderna. I natt såg jag hur tänderna växte ut i hans mun, någon natt visade de sig som små små taggar i nedre käken. Kanske är det här en dröm som försvinner när han väl har fått sina första tänder.

- Den där en klient börjar tala.
Den här drömmen har jag inte drömt sedan jag blev mammaledig men under tiden då jag jobbade kunde jag flera gånger drömma om en viss klient som plötsligt började prata. Det märkliga var förstås att denna specifika klient inte talade alls och diagnosen bakom inte var särskilt hoppingivande.

- Den där jag har ett förhållande med någon annan än min man.
Det är en väldigt absurd dröm och av någon anledning är vi båda överens om situationen. Brukar ändå vara ganska lättad när jag märker att jag har drömt.

- Den där jag spelar fotboll igen.
Senast hade min gamla tränare från mina unga år sökt upp mig och försökte värva mig igen.

Det här är några som jag kommer på just nu. Annat som hör till drömmar är att fel personer är inblandade och att ställena man är på inte liknar ställena i verkligheten. Men så är det säkert i de flestas drömmar.

God morgon.

Sju månader

Jag måste väl skriva bara för att Filip fyller sju månader idag. Det har inte hänt så mycket på en månad. Eller jo, han har kommit på att det är roligare att stå upp än att ligga så han håller mig upptagen hela dagen. Han tassar framåt när jag håller honom i händerna. Han klättrar på lämpliga ställen och drar sig upp och stå om han får tag i något bra. Han gräver mull ur blomkrukan och gömmer fjärrkontrollen under soffan.

Så sånt.

Tumis

Idag var vi Filiplösa och på tumanhand för första gången på nästan sju månader. Det var visserligen bara fråga om tre timmar och ett biobesök men det kändes lite extra ändå.
Ja, jag var lite nojig och ja, under filmen gick tankarna nog hemåt (jag kan passa på att rekommendera Fäktaren, sevärd!) och ja, jag skyndade ut ur biosalongen och hem så fort det gick.
Inte för att jag skulle ha behövt oroa mig, Filip klarade sig fint med sin mormor.

Det är fascinerande att se hur en bebis kan bli så fäst vid sina föräldrar, att anknytningen verkligen är så stark som det sägs i psykologiböckerna. Man tänker på något sätt att bebisar glömmer fort men nu börjar nog Filip vara väldigt varse om vem som är eller inte är med honom. Han letar efter en om man försvinner bakom knuten och han brukar med jämna mellanrum, mitt i leken, kolla att han inte är ensam. När vi kom hem idag började han stortjuta, som om lättnaden över att vi inte hade lämnat honom för gott skulle ha sköljt över honom. Nästan så jag tror att han saknade oss.
Det känns bra. Att han saknar oss. Samtidigt som det gör det lite svårare för mig att lämna honom nästa gång. Hur ska man förklara för en bebis att man kommer tillbaka om ett par timmar?

Filip får nog ännu bli lite större och lite duktigare på att äta riktig mat innan vi (jag) vågar vara borta en hel kväll. Tills dess övar vi oss med kortare stunder så att han lär sig att vi nog alltid kommer tillbaka.

Dagsprestation

Vad har du gjort idag?
I våras svarade jag typ "ammat, bytt blöja, tupplurat, ammat..." och det var väl det som förväntades av mig. Det var helt okej för mig eftersom det tog typ hela dagen utan att det blev långtråkigt.
Småningom kom butikspromenader in i bilden och då kunde jag åtminstone berätta om det uträttade ärendet ifall någon undrade vad jag har gjort.
Nu räcker inte butikspromenad längre. Filip sträckäter inte längre och det räcker med max en kvart och han är vaken och ska underhållas större delen av dagen. Om jag är hemma blir dagen evighetslång och jag känner att jag inte har gjort något vettigt alls. Jag blir rastlös och less på att gå hemma så jag har tagit mig i kragen och börjat göra saker. Besöka någon, besöka café, gå på babyrytmik... Vad som helst som gör att jag kommer bort och ut.

Idag var det en hemmadag. Jag måste göra något. Läsa bok är okej men det blir inget konkret resultat av det, utom en utläst bok förstås.
Idag bakade jag.
Först knäckebröd, sedan drömmar och så dajmkex. Sedan var klockan ett och jag undrade vad jag nu skulle hitta på.

Knäckebrödet blev fult och smakar mera bränt än nässla. Ätbart ändå.
Drömmarna blev varken små eller vackert spruckna som de ska utan stora och släta. Porösa blev de dock. Jag skyller på att hjorthornssalt är svårt att få tag på och att jag fick ersätta det med bakpulver. De fick en lite märklig smak också. Det var väl för att matoljan jag hade var en icke så neutral kallpressad rypsolja. Nåja. Man lär sig.
Dajmkexen blev givetvis goda. Det hela gav mig en lätt sockerfylla och baksmälla på det. Örk.

Nu behöver vi någon som kan äta upp kexen så att jag kan baka nya. Kanske småbröd blir min nästa bravur.

Vad ska jag hitta på i morgon?

Babyhobby

Jag bestämde mig för att bli en aktiv(are) mamma och har således tvingat min son med på två nya aktiviteter den här veckan.
På tisdagen började vi gå på babyrytmik. Det var en ganska liten grupp vilket var bra med tanke på att Filip kan vara ganska känslig för stök. Han trivdes bra, gillade både sångerna, rörelserna och de andra barnen. Han fick till och med igång ett första bråk om en maracas med en jämnårig kille. För mig var det skönt att få träffa andra mammor och att komma bort ett tag.

Idag var vi på babysim första gången. Med tanke på att de senaste badförsöken har resulterat i en panikskrikande unge så var jag lite orolig att det skulle bli en lång halvtimme men det gick hur bra som helst. Filip sa inte ett knyst och blev snabbt van när vi övade mag- och ryggsim. Halvtimmen gick fort men det var nog helt tillräckligt. Vi var alla ganska trötta och hungriga efteråt.

Det börjar gå lättare nu. Det känns inte svårt att packa ihop och åka iväg med Filip och jag stressar inte lika mycket över sånt som förr. Igår klarade vi av att luncha på stan utan problem och Stockas skötrum som jag har små trauman av var en betydligt trevligare upplevelse denna gång.

Filip är glad för det mesta. Han blir allt snabbare och kommer över allt större hinder. För tillfället är hans totala nattssömn 10-12 timmar med en amning tidigt på morgonen (knack, knack). Nu har han dessutom tagit för vana att sova en ordentlig dagssömn så jag har kunnat sträckläsa Kepler.
Det enda som inte funkar så bra är ätandet. Filip tappade det första intresset och nu går måltiderna främst ut på att kasta skedar. Vi har fått backa lite och minska på antalet måltider tills det börjar funka igen.

Den här veckan har jag satt både mig själv och Filip på prov i och med aktiviteter och program och det har visat sig gå bra. Får se vad vi vågar oss på till näst.

Delat ansvar

Igår var jag nära att köra på en cyklist. Jag skulle svänga in på en gård och var tvungen att korsa både gång- och cykelväg. En busshållplats var placerad mitt i vägen och skymde min sikt och även om jag tittade flera gånger och sniglade mig över trottoaren så kom det ändå en cykel svischandes rakt framför näsan på mig. Om jag hade stött till honom skulle det ha varit mitt fel. Han hade inte hjälm, så lite skulle han ha fått skylla sig själv om han hade slagit sönder skallen.

Den senaste månaden har det skett en massa ödesdigra och tragiska olyckor där cyklister har varit inblandade. Också fotgängare på övergångsställen har blivit påkörda. Det är fruktansvärt tråkigt men också ögonöppnande.

Jag är ärligt talat inte helt säker på reglerna för cyklister i trafiken. Som bilist väjer jag alltid för cyklisten även om jag inte skulle behöva göra det. Helt enkelt för att jag fick det inpräntat i mig i bilskolan att akta cyklar och för att jag antar att cyklisten tror att det är jag som ska väja. Hellre så än att jag har en cyklist på mitt samvete. Jag cyklar numera sällan men jag vet med mig själv att jag kan vara ganska arrogant och cykla lite hur som helst.
När jag promenerar, särskilt nu när jag skuffar en vagn, går jag aldrig över vägen utan att vara säker på att bilen stannar. Bilen ska stanna om jag är på väg över men alla gör det inte. Ännu värre är det när en bil stannar men bilen i filen bredvid inte gör det. Det värsta är att köra när det är mörkt och folk i Finland klär sig i mörka kläder. En liten dinglande reflex är inte tillräckligt för att synas men det förstår inte fotgängaren som tycker att bilens lyktor funkar som strålkastarljus. Mörker och skuggor är förrädiska, hur mycket man än tittar. Jag har lärt mig att använda reflexväst när jag springer i mörker. Bara för att göra livet lättare för bilisterna.
När jag kör in i en korsning där jag har förkörsrätt bromsar jag nog om den väjningspliktige inte ser ut att sakta in. Hellre så än att riskera att bli påkörd bara för att jag har rätt.
Jag blir helarg när jag ser vuxna människor gå mot rött speciellt om det finns barn i närheten. Vad är det för exempel? Jag blir också arg när folk talar i telefon när de kör. Det finns handsfree av en orsak. Eller högtalarfunktion.

Vart har respekten för och kunskapen om trafikregler försvunnit? Misstag händer, men man kan göra mycket för att undvika de mänskliga misstagen. Fotgängaren kan ta på sig en reflex och kolla en extra gång innan han går över vägen och låta bli att kolla Facebook medan han går. För säkerhetens skull. Cyklisterna kan bära hjälm, kolla upp vilka regler som gäller dem och förstå hur väldigt oskyddade de är. Bilisterna kan köra enligt den tillåtna hastigheten, använda handsfree eller låta bli att tala i telefon helt och hållet, stanna framför ett övergångsställe (suojatie-skyddsväg är ett väldigt missvisande ord) och vara vänlig mot medtrafikanterna och inte ha bråttom. Oberoende vem som har rätt har vi alla ett ansvar för att göra trafiken tryggare. För vår egen skull. Mindre jag och mera vi i trafiken, tack.

Det finns många saker beslutsfattarna och trafikplanerarna kan förbättra för att olyckorna ska bli färre. Kanske kunde extra körskola vara ett alternativt straff för den som glömt en regel.

Jag kommer att vara den där nojiga morsan som oroar mig för om Filip har kommit tryggt till skolan, som kommer att lära honom hur man väntar på grönt även om bussen kommer, hur man dubbelkollar att bilen verkligen tänker släppa en över vägen och så kommer jag att klä honom i en självlysande reflexväst oktober-mars. Även om det är han som har rätt när han rör sig till fot i trafiken.

Babyfluider

Kiss, bajs, dregel, spytt, osvald mjölk, tårar och snor. Det är ungefär vad som kan komma ut ut en bebis. Sannolikt också provsmakad mat. Man blir ganska immun mot det som kan verka lite äckligt. Jag brukar ha en del av dessa lite äckliga substanser på mig dagligen. Filip dreglar mer än vanligt nu och dessutom gillar han att smaka på mina strumpor, byxor eller vilket annat plagg som helst som kommer i hans väg. Idag kände jag hur det plötsligt blev varmt mot min mage när jag ammade Filip och konstaterade att blöjan för första gången på länge falskade. Jag har fortfarande på mig min kissfläckiga skjorta. Lika bra det, jag fick lite spytta på den också. Varför byta i onödan?
Spytt på axeln, en slemmig hand i ansiktet, mat som strittar om han råkar nysa med puré i munnen. Oho, tänker jag efter att ha slickat en sked med hans mos som han nyss har smakat på från alla håll och kanter. Eller när jag torkar upp bananmos med foten eller drar ut en lång snorkråka ur hans näsa som jag sedan torkar på min byxa. Kanske är det mindre äckligt bara för att det är min bebis.

Och så en klassiker. Hade lämnat amningsbehåns "lucka" öppen. Märkte det först hemma. Och då hade jag tagit mig hem ända från Kampen. Lite disträ kan jag väl vara ibland.

Ett halvt år

Är det verkligen ett halvt år sedan det var ett rått och nästan snöfritt februari? Ett helt halvt år sedan Filip kom till oss tio dagar senare än beräknat och på ett sätt som var lite väl spännande och utdraget. Nu är det sol och och varmt och rent av gulnande, fallande löv på bakgården och vi har en stor liten son som ålar sig framåt med racerfart och som sitter relativt stadigt alldeles själv. Tänk att sex månader kan gå så fort! Samtidigt som jag väntar på nästa steg i hans utveckling (när får han tänder, när ställer han sig upp, när äter han själv?) så skulle jag ju gärna ha honom liten och söt och gosig för alltid.

Ett halvt år av lycka och förundran blandat med trötthet och frustration och en hel del nya insikter. Det är rätt mycket en liten människa kan ställa till med.

Angstfritt augusti

Sommaren börjar lida mot sitt slut. Vi lämnar landet i morgon för att sedan småningom anpassa oss till vardag och storstadsliv igen. Det känns konstigt att återvända hem och till vardagen utan att vara på väg på jobb. Min vardag kommer att fortsätta praktiskt taget på samma sätt som den gjort det senaste halvåret. Äta, sova, amma, byta blöja, väja för spyttor... Vara hemma. Tidigare år har semesterns sista dagar varit ångestfyllda och oroliga och jag har absolut inte velat gå tillbaka till jobbet (det har dock visat sig vara helt okej när jag väl kommit till kontoret och rullat igång det hela) men nu är allt som heter jobb väldigt avlägset. Skönt att inte behöva gå och gruva mig över klienter och terapier och jobbstress i dessa dagar.

Den här håller mig borta från jobbet ett tag till.

Sommaren har känts ovanligt lång. Jag har varit på landet mer än på många år och att Jans semester pågår så här långt in i augusti gör väl att sommaren känns ännu längre. Vädret till trots har det varit en skön sommar. Jag har plockat fler liter blåbär än någonsin samtidigt som timmarna i bikini går att räkna på en hand. Några böcker har blivit lästa och några fästingar har blivit bortplockade. Filip har för det mesta låtit oss sova som det hör till på semestern så utvilade är vi också.
Under de sex-sju veckorna som vi har vistats här har Filip blivit stor. Plötsligt ser han inte så liten ut i matstolen och plötsligt äter han små portioner riktig mat. Han älskar banan och han har börjat producera ljud som någon skulle tolka som "mamma" och "pappa". Han älskar att hoppa och blir väldigt besviken när våra armar inte orkar studsa honom längre. Han orkar åla sig tvärs över vardagsrummet och han börjar hitta saker som är lite för högt uppe. Väntar på att han fattar hur han ska göra för att ställa sig upp. Han har trivts bra på landet, får se om han känner igen sig där hemma.

Filip äter själv.

Det är alltid lika tråkigt att sommaren tar slut. Lyckligtvis verkar det varma vädret som äntligen kom hålla i ett tag till. Det är ändå helt okej att det blir höst igen, för om tiden fortsätter att gå lika fort som den har gjort hittills så kommer det snart att vara sommar igen.

Den sista pytsen blandade bär är plockad och nu väntar vi bara på bastu.

Om man kunde lagra vitaminer så skulle jag ha så det räckte hela året.

Kantareller

Ingen brist på kantareller heller.

Blåbär

Skogen svämmar över av blåbär. Det finns så mycket att det känns fel att inte stå där med rumpan i vädret. Jag går runt i små cirklar och tycker att jag har plockat ganska rent i riset men snart befinner jag mig på samma ställe igen för att hitta blåbär jag tydligen nyss hade missat. Sju liter i frysen får räcka, annars har vi inte plats för annat. Jag kan antagligen inte hålla mig borta så det blir superfood varenda dag, antingen som sådana eller i form av kaffebröd.

Hittills har nästan 60 liter plockats på våran tomt av diverse kvinnor och mofa. Bären lär inte ta slut. Man kan väl påstå att det är ett blåbärsår i år.

Fem månader

Igår fyllde Filip fem månader. Han blir allt mer lik en liten pojke, någon bebis är han inte längre. Det väcker motstridiga känslor. Å ena sidan är det roligt att se hur han utvecklas och jag väntar hela tiden på nya utvecklingsskeden, å andra sidan skulle jag ju vilja att han skulle vara en liten, trekilos sötis för alltid. Han vänder sig nu obehindrat från rygg till mage och han blir allt duktigare på att ta sig framåt. Vi har varit hemma några dagar och här har han fått syn på både dvd-spelaren och vinställningen dit han lyckligtvis inte ännu når. Vi får göra lite ändringar i höst. Han är observant och nyfiken och har börjat producera en hel del ljud. Han har hittat sina fötter och lyckas smaka på sina tår. Hans viktkurva har planat av lite grann. Tur det, han kan ju inte öka med ett kilo i månaden hur länge som helst. Tyckte också han såg slankare ut.

Korgen han har sovit i här hemma börjar vara för liten. Han har inget svängrum så som han bökar och han vaknar när han sitter fast. Vi får gräva fram en pinnsäng när vi kommer hem nästa gång. Vi funderar också om det är dags för honom att flytta ut ur vårt sovrum, vilket betyder projekt ommöblering i arbetsrummet. Min lilla bebis är plötsligt så stor.

De två senaste veckorna har varit ganska jobbiga. Filip har vaknat minst två gånger under natten, ibland fyra (stackars oss då vi har blivit vana att få sova minst sju timmar i ett) och på dagarna har han mest bara ätit. Det är säkert en övergående fas, liksom allt annat, men plötsligt känner jag mig lika zombielik som för fyra månader sedan.

Filip har fått smaka på potatis, morot och banan. Potatisen var ingen hit, den fastnade i gommen och gav upphov till kräkreflexer och grimaser. Moroten gick bättre och banan gillade han mycket. Sakta men säkert ska det väl bli till något.

Inte helt övertygad.

Skönt att vara hemma en sväng för att nu fortsätta landevistelsen. Det har sina sidor. På landet finns det flera famnar och avlastningsmöjligheter och det är lättare att hitta på saker att göra. Hemma finns dock de trygga rutinerna och mer praktiska blöjbytesstationer. Men hemma går jag ensam och då blir både jag och Filip mer passiva. Hur som helst blir det skönt med landet igen, speciellt då vi är där alla tre.

Hoppas på mindre finskt sommarväder framöver.

En av de få varma dagarna. Hoppas på fler.

Moderskapets osexighet

Tydligen anser somliga att mammakroppen på något vis är vacker och attraherande. Tillåt mig protestera.

Jag har aldrig varit särskilt mån om att fixa mig så där till vardags men jag har nog varit lite självkritisk och haft en vilja att se skaplig ut när jag går på jobb. Detta lilla försvann helt när Filip föddes.
Jag hade i min optimism packat med mig smink till BB ifall jag skulle vilja se fräsch ut. Jag vet inte riktigt vad jag hade föreställt mig. Att bli mamma innebar svett, sprutande mjölk och sömn som första prioritet.

Jag känner mig inte särskilt snygg. Män som menar att mammakroppen på något sätt är tilltalande syftar väl på de förändrade brösten. Jag tappade snabbt mina extrakilon, de facto väger jag lite mindre nu än innan jag blev gravid. Snygg känner jag mig inte för det. Jag hade en lagomtränad kropp som jag var rätt så bekväm i (till och med med den stora magen kände jag mig ganska snygg) men efter förlossning, amning och obefintlig styrketräning är resultatet två (olika) stora bröst som inte håller tätt, en pösig mage, muskellösa armar och en platt rumpa. Det hår som möjligtvis blev frodigt och vackert under graviditeten håller nu på att trilla av tills jag blir skallig.

Jag lyfter på hatten åt de mödrar som ser pigga och fräscha ut, som obehindrat shoppar loss på stan eller sitter på Fazers med sina bebisar och klär sig snyggt och opraktiskt. Inte som jag som står i Stockmanns barnskötselrum i min grälliga amningsblus och illasittande byxor med håret på ända och knallröd i ansiket.

Faktum är att jag inte har något större intresse för att bry mig om hur jag ser ut. Jag går ju bara hemma för det mesta och jag duschar främst för min egen skull och så länge det bara är jag och Filip hemma så kan jag lika bra ha samma blus på mig några dagar i rad. Jag bryr mig inte om att dölja det svarta under ögonen eller andra skavanker i ansiktet. Nu som då passar jag på att förhindra att ögonbrynen inte växer ihop och att benen inte blir lurvigare än min mans. Mina örhängen är orörda i sina askar och halsband har jag inte burit annat än till fest. Den enda ansträngning jag har gjort är frissabesök men det är väl bortkastad färg då hårstråna faller av ett efter ett.

Det här med kläder är en annan faktor som inverkar på min icke-befintliga satsning på utseendet. Under det senaste halvåret har jag inte shoppat på riktigt och det jag har köpt har varit något som börjar på amnings-. Jag äger fyra toppar och fyra t-skjortor med den praktiska amningsfunktionen och min outfit väljs på basis av vilken överdel som råkar vara ren. Jag har haft typ tre tillfällen att klä upp mig lite och vid samtliga tillfällen har jag burit samma klänning- med amningsgluggar.

Just nu har jag inget som motiverar mig till en shoppingrunda eller till att klä mig snyggt. Jag väntar på att den lusten kommer tillbaka någon dag. Att unna mig andra plagg än sådana med hål vid brösten, att ta på mig en BH som inte är mjölkfläckig och går att knäppa ner, att duscha för att jag ska ut och inte för att jag är svettig, att bära annan doft än oparfymerad deodorant. Tills dess bär jag bekväma, praktiska amningskläder och en lukt av svett och sura uppstötningar.

Hej från landet!

Nu kom sommaren äntligen igång på allvar. Vi befinner oss på sommarstället och här har jag tänkt vara resten av sommaren utom en av och an- tur till stan för rådgivning. Vädergubbarna lovar sol och värme så kanske kanske blir det riktigt sommarväder i år trots allt.

Förra veckan hälsade vi på vår gudson och hans familj i Vasa och där stortrivdes Filip i sällskap av andra, lite större småttingar. Han lärde sig att vända sig från rygg till mage så där på riktigt och nu har han fattat hur han tar sig framåt också. Det går sakta och några centimeter i taget, men framåt kommer han. Han har också gett oss lyxen att få sova hela nätter så vi är faktiskt väldigt utvilade för tillfället. Vi tänkte snart börja låta Filip smaka på riktig mat så det går undan på utvecklingsfronten.

Även om det finns internet och diverse elektroniska apparater här så kommer bloggen sannolikt att vara ganska död. Återkommer med korta rapporter men ifall det inte blir av så passar jag på att önska den som läser detta en riktigt skön sommar!

Paus i Yyteri på väg från Vasa till Pargas.

Fyra månader (varning för störande morsa som lägger upp en massa bilder på sin gulleplutt)

Vart tar tiden vägen riktigt? Plötsligt är det sommar och Filip har hunnit bli fyra månader. Samtidigt som tiden går fort och det känns som att han nyss kom till oss så känns det ändå som om han alltid har varit här.

Han har helt klart blivit stor. Inte bara i massa, utan vi kan märka hur han växer och mognar också mentalt. Han har en intensiv blick och tar tydligt kontakt när han har något att berätta. Han kan titta på mig och gråta som om han ville säga vad som är på tok. Han kan också begära sällskap, vi kan få honom att skratta högt och det är givande att få respons och se att han njuter. Också motoriskt händer det saker. Han har vänt sig från rygg till mage i smyg (så att vi har varit väldigt säkra på att senast vi tittade på honom så låg han på rygg) ett par gånger och han gör medvetna försök till att vända sig.  Han svänger sig som klockan och kan ta sig framåt typ en millimeter. Hans tappra försök att komma framåt ser närmast ut som torrsim så ålande får vi vänta på lite ännu.

Filip gillar att vara upprätt och att se sig omkring. Om han vaknar i vagnen så vill han helst upp därifrån och bärselen har visat sig vara ett fenomenalt inköp. Där kan han trivas länge med att bara titta på världen. Och vi tycker han ser ganska tassig ut i den där han kikar fram över kanten.

Han börjar få något slags rytm nu och jag sitter allt mer sällan och ammar. Fortfarande ofta, men ändå mot vettigare antal måltider i dygnet. Hans läggdags är dock väldigt sen och han ugglar gärna till en elvatiden på kvällen. Sedan sover han gärna länge och efter att jag har ätit frukost kan jag få en ganska lång morgon för mig själv tills han vaknar mellan nio och tio. Detta så klart med ett par måltider under natten. Det är väl en regelbundenhet som kommer att ändras lika fort som den skapades. Den kunde dock få vara under sommaren eftersom det låter som en bra semesterrytm.

Under sitt korta liv har han hunnit närvara på en begravning och två bröllop och har ett tredje på kommande om en dryg vecka. Han har skött sig fint, även om stök gör honom orolig och höga ljud skrämmer honom.

På bröllop.

Det går allt bättre att ta honom med och jag behöver inte passa med hans tupplurar för att kunna hänga upp byket, laga mat eller gå ut med rosken. Han trivs bra på sin lekmatta och behöver bara svängas och flyttas nu och då när det blir långtråkigt.

Testar tältet ute på gården. Även Filip har otacksamma fotovinklar.

Gräsklippning.

Nu väntar vi på landesommar. Före den inleds på riktigt övar vi oss över midsommar. Vi borde nästan ha släpvagn för att få med alla grejer. Den som påstår att en bebis inte tar så mycket plats har glömt alla saker som kommer till följd av bebisen.

Siilip

Hela mitt liv har jag fått bokstavera mitt namn. Ändå blir det sällan rätt, aldrig rätt om det är en finskspråkig jag talar med. Jag konstaterade att Filip kommer att gå samma öde till mötes.

För någon månad sedan ringde en tant från Vaukirja och ville att jag skulle beställa bokpaket åt bebisen och med en lite kinkig bebis i famnen sade jag bara att "jaja ni får skicka ett gratis första paket åt mig". Det går ju alltid att avbeställa innan det kommer hem flera paket med räkning efter.
"Vad heter er bebis då?"
"Filip"
"Aj Siiri?"
"Nej, Filip"
"Aa okej"
Jag misstänkte att hon knappast hade uppfattat det rätt, men strunt samma, jag ville lägga på luren och få tyst på bebisen.
Någon vecka senare kom det ett paket till "Siilip". Vad är det för ett namn riktigt? En igelkott med p på slutet? Vad tänkte tanten om det namnet, månntro?
Trots att jag avbokade de framtida bokpaketen får jag ändå e-post från Vaukirja där de konstaterar att Siilip nu är fyra månader och att det finns böcker som skulle vara lämpliga för honom. Nej tack.

I fortsättningen får jag väl bokstavera även min sons namn.

Pojk- och flickfärger

Typ varannan dag blir jag arg på dessa könsneutralitetsförespråkare som vill dra likhetstecken mellan pojkar och flickor. Ja, jämlikhet är viktigt. Ja, jag tycker att män och kvinnor har ett lika värde. Ja, kvinnor och män ska ha samma lön för samma jobb. Men nej, flickor är inte pojkar och pojkar är inte flickor och det finns inget tredje kön.

I mammalådan kommer det kläder i färger som passar både flickor och pojkar. De har klarat det ganska bra, tycker jag. Idag har dock Filip haft på sig en orange-brun sparkdräkt med prickar. Det gjorde honom med ens till en Filippa.

Jag har svårt med det där med färger. Hur man än försöker blir det antingen en pojk- eller en flickfärg, såvida man inte har en Ferrari på pojkens röda tröja. Då är den pojkig. Vitt, beige och gult funkar kanske för båda. Eventuellt också grönt. Men varför ens försöka vara neutral? Min pojke får gärna växa upp och veta att han är pojke och sedan göra de val i livet han tycker är bra. Det betyder väl inte att han kommer att se ner på flickor i framtiden? Varför försöka gå emot biologin och förneka att det finns två kön med olika biologiska förutsättningar att utvecklas? Varför inte bara låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar och uppfostra dem till att respektera varandra och tillsammans bygga upp ett jämlikt samhälle där män och kvinnor har uppgifter enligt deras biologiska förutsättningar och  individuella intressen?

Den här bodyn får vi spara till en eventuell framtida syster.  

Jag blir aldrig en lattemamma!

En hel dag på stan i härligt solskensväder. Först lunch med en väninna och sedan kaffe med en annan. Däremellan lite shopping och promenad på stan medan bebin sover. Visst låter det som en skön dag?
Det var det inte!

Jag gav mig iväg till stan genast då det var läge, eftersom jag räknade med att det skulle behövas ammas och bytas blöja före lunchen. Jag hade så rätt. Filip vaknade såklart i bussen och jag gjorde mitt bästa för att underhålla honom. Han var ganska frustrerad och bröstsugen när vi äntligen kom till Stockmanns barnskötselrum, där jag skulle komma att få tillbringa större delen av stadsvistelsen.

Det hela började med att en annan liten kille skrek till och då blev Filip skrämd och upprörd. Han skrek och skrek och fick inte ro och när han väl började äta stördes han av vartenda litet ljud och började skrika igen. Under den en och en halva timmen jag var där skrek han mest, åt lite och spydde ner sig själv och lite av golvet. Under tiden kom och gick mammor med lugna tysta bebisar som ammade effektivt och som inte reagerade på Filips oväsen.
Han var klarvaken när det var dags att ta hissen upp till lunchstället och jag fick äta med honom i famnen och roa honom samtidigt som jag försökte konversera med min väninna som jag inte sett på länge. Efter lunchen bar det av ner till skötrummet för andra gången. Samma rumba igen. Någon annan som gnällde utlöste ett ändlöst skrik hos Filip och session nummer två tog typ en timme. En tant kom in och ojade och vojade sig över Filip och beundrade hans fina ögon och ojade sig lite till medan jag log tappert och tänkte att hon kan dra dit pepparn växer.

Jag var tvungen att gå till torget utanför Musikhuset för att hämta min nummerlapp inför lördagens språngmarsch. Filip började gallskrika så fort jag ens försökte lägga honom i vagnen så jag fick bära honom i bärselen. Det typ stormade och jag kände mig som en hemsk morsa som utsatte min lille son för sådan blåst. Till slut var jag tvungen att sätta honom i vagnen vilket innebar skrik från torget via Intersport där jag skulle hämta t-skjortan och tillbaka till Stockmann. Väl inne tog jag ungen under armen och beställde hiss. Två hissar gick förbi för att de var fulla. När det äntligen kom en där alla andra skulle ut hann dörrarna gå igen innan jag hann in. Jag hann inte hejda mig utan bankade näven i hissdörren och svor högt och fick ogillade blickar av de som just stigit ur hissen. När jag äntligen kom upp till sjätte våningen var alla mammor på Stocka där och jag gjorde ett snyggt intryck med knallröd skrikande unge under armen. Filip bara fortsatte skrika trots mitt tappra amningsförsök och precis då kom mitt kaffesällskap in genom dörren och fann mig där bland alla mammor på vippen att lägga mig ner och storgråta. Där hängde vi väl någon timme tills alla andra mammor klokt nog hade avlägsnat sig och Filip hade somnat av utmattning. Puh.

Han sov tills vi hade köpt kaffe och satt oss ner. Sedan fick jag dricka kaffe med Filip i famnen och försöka roa honom medan jag försökte umgås med min väninna. Det gick ganska bra tills Filip blev otålig och, till min stora förvåning, började skrika igen. En tant var vänlig nog att påpeka att han säkert är hungrig och också hon blev önskad dit pepparn växer.

Skötrummet för fjärde gången och samma rumba igen. Gråt tills han inte orkade längre, avbruten måltid på grund av störande ljud, lite spytt på golvet och till sist, äntligen somnade han. Om det finns en övervakningskamera i det rummet så sitter nog någon och suckar åt oss.

Kvart före sex visade Järnvägsstationens klocka. En hel dag på stan är inte en överdrift. Och totalt säkert över fyra timmar i skötrummet. Minst lika många timmar skrik.

Vid något skede trodde jag att vi aldrig skulle komma hem. När vi äntligen klev på bussen sov han och lyckligtvis var det inte någon värre rusning då. Jag satte mig ner, pustade ut. Aldrig mer. Jag blir aldrig en lattemamma.
Inte sov han hela vägen inte, och visst var han på vippen att börja gråta igen innan vi hunnit hem. Äntligen hemma. Jag illaluktande av svett och med huvudet bultande av värk.

Ser ner på min son i vagnen som tittar på mig med stora ögon och ler lite osäkert med halva handen instoppad i munnen. Älskade, älskade vän.

Sommar

Första juni. Det är sommar, tänk det! Den kom smygande i år igen, plötsligt var det grönt överallt och gräset i behov av klippning. Plötsligt blev det shortsväder och vi fick skaffa solglasögon och solhatt åt Filip. Plötsligt blev vagnen väldigt het och jag fick börja fundera ut hur man undviker bastu inne i den. Trots att skolavslutningar och sommarlov inte rör oss så känns det ändå som sommarlov. Vi får ännu vänta lite på semester och lande, men också det kommer emot fortare än vi förstår. Alla veckoslut i juni är bokade för diverse fester eller annat program och vi kan bara se framemot varje sommardag som vi har framför oss.

Filip är tre och en halv månad gammal nu. Han är enligt normkurvorna lite kortare och lite tjockare än genomsnittet. Han visar sådana tecken som somliga tycker att tyder på tänder (dreglar, äter sina händer, är orolig och grinig ibland) men det tycker jag är lite onödigt tidigt. Vi får väl se om det ploppar upp ett par tänder snart eller om det annars bara är kul att försöka få in hela näven i munnen.

Idag är det mulet och blåsigt och inte så mycket sommarväder. Vi passar på att torrträna och prova sommaroutfiten inför helgens och resten av sommarens eskapader.

Tre månader kärlek

Idag fyller vår lillkille tre månader. Det är otroligt så fort tiden går! Samtidigt känns det som en evighet sedan vi var på BB och jag börjar märka att vi känner vår son rätt så bra. Nej, inte vet vi alltid varför han skriker, men jag vet precis när han är hungrig och när han tänker klämma ut något.

Han har vuxit fort och har nu michelinringar på alla tänkbara ställen. Han väger så pass att det är jobbigt att bära omkring på honom och han är stark och svår att hålla stilla när han väl börjar sparkas och slåss. Under de senaste veckorna har vi märkt att han klart tar kontakt och han har en hel del att berätta. Dessa långa vokalbetonade monologer har vi ganska roligt åt. Han svarar på leenden och skrattar till ibland.

Nu börjar jag våga lita på att han är mätt för  en stund framöver när han har ätit och att han troligtvis somnar i vagnen även om han protesterar lite först. Han behöver inte heller mat bara för att han är vaken och jag kan bra äta själv med honom i barnstolen där han sitter snällt och tittar på. Jag behöver inte vänta på att han somnar för att kunna uträtta något utan han får vara med och hänga upp tvätten om det behövs. Han kan trivas länge på sin lekmatta och är inte något famndjur som inte trivs för sig själv.

Han är fortfarande en långsam ätare och finsmakare i det avseendet att en måltid oftast består av sju rätter. Lyckligtvis är han snabbare på nätterna. Han överraskade oss med att äta en slurk ur flaskan när vi testade häromdagen, så det finns hopp om att totalvägran är över. Eller så åt han av blotta förvåningen. Han sover relativt bra om nätterna men ganska dåligt på dagarna. Väldigt bra sover han i bilen, kunde vi konstatera på vår Österbottenresa för ett par veckor sedan, så vi borde väl natta honom i bilen. Han kakkar fortfarande våldsamma mängder och idag tror jag vi har bytt fyra gånger på honom på grund av läckage. Jämnt en gång har vi haft en skrikig natt, och det var natten tills idag. Han höll på typ en timme mitt i natten (magont antar vi) och fighten slutade med att han sov mellan oss. Tur att det är lördag och inte måndag idag.

Tre månader av total förändring. Om han inte hade funnits så skulle vi ha uträttat alla ärenden, städat och tränat före halva dagen och sedan eventuellt gått på restaurangdagen eller gjort något annat kul idag. Nu går allt på hans villkor och således ganska mycket långsammare. Det gör inget.
Tre månader av total kärlek och trots att allt inte alltid går som på Strömsö skulle jag inte byta ut honom för allt i världen.

Prins Filip

Cigaretter och Werther's Original

Igår tog vi farväl av mommo. Det känns närmast tomt och konstigt nu. En som alltid har funnits är plötsligt borta. Saknaden är djup och jag kan inte ens föreställa mig hur det är att mista sin hustru eller mamma. Det hela gör mig inte rädd för döden utan snarare rädd för att bli lämnad kvar.

Det var en vacker begravning och minnesstund. Det var hon värd. Hon var en älskad hustru, mamma, mormor och farmor, vän, släkting och till de flestas minne alltid glad och hjärtlig. Hon var ganska hemlighetsfull av sig och höll en fasad som gjorde att man visste att hon tänkte något för sig själv som hon inte avslöjade. Den fasaden höll hon också de sista åren då hon var sjuk, så för många kom hennes bortgång som en plötslig överraskning. Hon var genuint intresserad av dem hon träffade, var frågvis och nyfiken. Jag satt gärna och pratade med henne och hon frågade alltid om hur det står till.

Mycket kommer att påminna mig om henne. Saintpaulia och pelargoner. Äppelmos och blåbärspaj. Kålrotslåda och klar fisksoppa. Papiljotter och patiens. Allers och strumpstickor.

Både i stan och på lande kunde man vänta sig att hitta Werther's Original eller hushållschoklad i godisskålen som man med eller utan lov smugglade in i munnen. Det är smaker som jag starkt kopplar till henne. Och kaffe. Det skulle hon ha. Mommo rökte. Av någon konstig anledning luktade hon ändå inte tobak. Hon satt vid köksbordet i stan med fönstret öppet och på lande satt hon ute på verandan. Även om jag är lite anti-rökning så brydde jag mig inte alls om det här. Det var mommo. Så hade hon alltid gjort.

Mommo stickade. Det finns större och mindre, slitna och hela sockor hur mycket som helst hos oss. Lyckligtvis har konsten i sockstickning gått i arv från mor till dotter så vi behöver inte vara sparsamma. När den konsten skall ärvas vidare kommer jag att vara ett hopplöst fall. Det samma gäller saft och sylt. Det kommer väl en dag då det är jag som gör sånt.

Mommo löste korsord. När jag var liten fick jag ta barnkorsordet när hennes Allers var färdigläst och löst och på äldre dar fick jag nöja mig med de enklaste kryssen som hon tydligen tyckte var för lätta.
Mommo var också en bokmal och -samlare. Det är visst något som är ärftligt.

Igår berättade mofa några saker om mommo (jag lyssnade så gott jag kunde från dörröppningen där jag satt och ammade) och det var så träffsäkert och bekant. Hon var barnkär och vän med alla oss barnbarn. Vi har spelat kort, lyssnat på sagor, spelat fia med henne och jag vet att hon alltid har tyckt om att ha oss hos sig. Hur många gånger har hon inte agerat barnvakt och fått stå ut med allihop på en gång? När jag gick i lågstadiet brukade jag åka till mommo och mofa efter skolan för att sedan bli följd till jumppan lite senare. Hade jag tur fick jag fisksoppa. Och glass med jordgubbssylt.

Det blir tomt och konstigt på lande i sommar med både folk och båt som saknas. Den närmaste tiden sörjer vi. Det hör till och det får man göra. Småningom går det över och blir minnen som lever kvar. Vi får försöka glädjas åt det vi har kvar (varandra) och sakna och leva tillsammans.
Jag är så tacksam för att jag har haft en så fin mommo och ett så nära och kärt förhållande till henne. Jag hoppas Filip också får uppleva det samma.

Vi alla minns och saknar mommo på vårt eget sätt. Saknar jag mommo köper jag en påse Werther's. Cigaretter klarar jag mig utan.

Nu blommar det

Medan det på våra skogsmullegrannars gård blommar tulpaner och annat som jag inte kan artbestämma är jag smygstolt över mina påskliljor som jag grävde ner i fjol och som nu står gula på vår gård. Det är också det enda som blommar.

En liten klick solsken på en annars torr och harpruttad gräsmatta.

Flaskvägran

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Vi som hade problem med amningen i början har nu fått vår önskan att gå i uppfyllelse; Filip lever och växer på bröstmjölk. Det nya problemet är dock att flaskan helt plötsligt inte duger. När vi av en eller annan orsak erbjuder den (om jag är borta, vill ha lite paus eller om vi vill garantera en mätt och sovande kille) så blir han helarg och skriker och fäktar och vrider sig. När han sedan erbjuds bröstet äter han hur fint som helst.
Vi har trugat och lockat, försökt med olika flaskor, försökt utan mig i huset, försökt olika temperatur och försökt med både pumpad mjölk och ersättning. Inget duger.
Det här gör det svårt för mig att vara borta längre stunder. Igår drog jag springkurs och kom hem till en hungrig krångelbytta ett par timmar senare.  Jag kan ju inte låta honom hungra hur länge som helst så min egen tid begränsas ganska mycket och barnvakt är för tillfället inte möjligt.
Om det ser ut så här ännu om en månad får jag springa halvmaraton på en timme.

Hur det helt plötsligt kan gå så här kan jag inte begripa. Det gick så fint ett tag med både ock. Visst var det helamning vi strävade efter men sådana här ytterligheter hade jag inte väntat mig. Charmen med att han föredrar äkta vara bleknar lite. Tips tas emot med tacksamhet.

Tid

10 veckor i morgon. Tiden bara rusar och Filip är redan en stor pojke som liggandes på mage orkar hålla huvudet högt långa stunder, som svarar på leenden och som till vår stora glädje sover 5-8 timmar i sträck på nätterna (knack, knack). Han har fortfarande sin lite oregelbundna rytm på dagarna och våndas stundvis av ont i magen men i övrigt mår han bra. Just nu har han något slags vägra-flaskan-fas, vilket gör barnvaktandet något problematiskt. Han meddelar att han är hungrig men skriker och bråkar när han erbjuds flaskan. När han sedan placeras vid bröstet äter han hur snällt som helst. Typiskt. Jag som önskade att amningen skulle börja fungera och så blev det lite för bra. Hoppas det är övergående. Annars får han hungra de stunder jag är borta.

Tid är något han tar. Han tar egentligen all tid. Också vår egen tid på tumanhand. Den finns inte, för när den kommer passar vi på att göra sådant vi inte kan göra när han är vaken och kräver mat eller sällskap. När vi har en ledig kväll utan program sitter jag och ammar honom och så turas vi om att byta blöja, rapa honom eller leka med honom. Alternativt sover han tills middagen är klar och så gör han oss sällskap vid bordet. Ibland får vi äta turvis. Ser vi på film så gör han också det. Inte för att det stör, vi får mysa i soffan alla tre. Också våra samtal kretsar kring honom och enbart honom. "Ids du byta på honom?", "kom det mycket kakka?", "hur har han ätit idag?" och så vidare. Före vi somnar tar vi en snabb genomgång av dagens höjdpunkter och små irritationsmoment och också det brukar tangera honom (typ "jag fick äta lunch i fred" eller "han började skrika under promenaden så jag fick gå direkt hem"). När han väl har somnat för natten är jag också sängfärdig och det finns inte en chans att jag skulle orka med nians film. Det är lite störande men sängen lockar faktiskt mest just då.
Vår gemensamma tid har vi alltså med honom. Men så är han ju också en del av vår familj.

Egen tid får vi nog båda två. Jag får promenader eller springturer när jag behöver det och Jan får ägna sig åt det han vill när han vill. Jämfört med tiden f.F är skillnaden den att vi har vår egentid turvis. Tidigare kunde vi vara själva samtidigt men nu turas vi om.

Visst funkar det ju. Det är ju bara en kort tid som allt snurrar kring Filip och en kort tid som han är beroende av oss på det här sättet. Om några månader kommer någon annan att kunna ta hand om honom ibland (förutsatt att flaskvägran inte fortsätter). Just nu är vi tillräckligt bra föräldrar och ett fungerande team. Hoppas vi ändå snart får tid att vara bättre makar också.

Önskningen

För några år sedan hade jag en önskan och en bön. En önskan om att mina morföräldrar skulle leva så länge att de fick se våra barn. Jag vet inte om jag önskade att de skulle få leva ännu länge eller om jag önskade att vi skulle få barn, antagligen både ock. Oberoende så gick den önskan i uppfyllelse.

Mommo han träffa Filip. Hon hann till och med vara med på hans dop. Även om jag hade önskat henne många år till så är jag så glad och tacksam för det här.

Älskad och djupt saknad.

Dop

Den här veckan har varit skön. Skön för att Jan har varit hemma och vi har hunnit med allt möjligt. Dessutom har jag fått vara lite "ledig" emellanåt och fått tid för mig själv.
Vi har övat oss att åka buss (det var inte så svårt då vi var de enda vagnburna under båda resorna), shoppat i stan och bekantat oss med barnskötselrum, besökt Filips gammelmorföräldrar där han hann med två niskapaskan under loppet av en timme och haft storbak inför dopet.

Dopet igår var litet och trevligt. Bara den närmaste familjen och gudföräldrarna. Skönt. Visst var jag småstressad precis innan då vi försökte krångla en grinig kille in i dopklänningen men det lättade när han bestämde sig för att sova igenom dopakten. Under kaffet visade han att han kan ge hals men blev nöjd och belåten efter en liten matstund. Exemplariskt uppförande kan man väl påstå.

Många gånger funderar vi på den värld han kommer att växa upp i och nog är han en lycklig en som har så många runt omkring sig som bryr sig om honom och vill honom väl. Och vi lovar att försöka vara de bästa föräldrarna för honom.

I morgon blir han åtta veckor. Tiden går så otroligt fort och han växer så det knakar. Han har blivit starkare och orkar hålla huvudet uppe ganska länge när han ligger på mage. Han har börjat vara i kontakt mer och han tittar en i ögonen och "pratar" och ler. Han klarar sig bra själv en stund på lekmattan eller i matstolen och ibland sover han riktigt bra på nätterna. Visst är han fortfarande ganska oberäknelig och visst tar vi till flaskan när amningen inte flyter. Han kan vara grinig och rentav skrikig vissa dagar och verkar ha ont i magen ibland. Nu är han dessutom hes och tappar typ rösten så hoppas det inte är värre än så. När jag tänker efter så går det ganska bra just nu ändå.

Känna sina gränser

Jag är glad att jag inte är ensamstående mamma. Då skulle jag inte få den avlastning jag behöver när jag börjar få nog. Hittills har det inte varit alltför betungande att ha en liten en att ta hand om men det beror säkert på att jag har fattat att be om hjälp innan det blir för mycket. Det är väl ett privilegium att ha en som tar över när jag får nog.
Förra söndagen är ett bra exempel. Vi hade en natt av det jobbigare slaget bakom oss och skulle iväg till påskkyrkan i alla fall. Efter det följde besök hos den ena släkten och under dessa aktiviteter satt jag mest och ammade en ganska missnöjd kille. Under dagens lopp han jag bli både trött(are), hungrig och smått irriterad och när vi till slut kom hem vid sjutiden var jag fullständigt utmattad och gråtfärdig. Visst hade jag tagit hand om min son om jag hade varit ensam men nu tvekade jag inte att lämna honom åt sitt öde (vilket inte var något värre än att bli omhändertagen av sin far) för att dimpa ner på sängen och sova ett par timmar. Vaknade halv tio, åt kvällsmat och lade mig igen. Kände mig ganska pigg vid tretiden den natten när jag var uppe och ammade.

Visst känns det svårt och lite fel att medge när jag inte orkar längre, speciellt då jag faktisk inte (ännu) är kroniskt trött och deprimerad. Jag har ändå försökt lära mig att det inte lönar sig att försöka vara den där duktiga mamman hela tiden, för det får motsatt effekt i längden. Jag är mycket duktigare om jag har fått sova tillräckligt mycket (och det är långt ifrån det jag var van vid, allt är relativt) och mellan verserna får göra annat än sitta i soffan och amma.
Det andra jag behöver för att bli en lite bättre människa är att få komma ut en gång om dagen. Det lyckas inte alltid men när jag har chansen så gör jag det. Gärna med vagnen men om det strular så vet jag att jag får gå ut själv ibland. Den timmen ensam ute i friska luften gör susen och jag orkar mycket bättre sen.

Mitt perfektionistiska jag har fått sig en törn och jag känner mig allt oftare självisk och ganska oansvarsfull då jag inte biter ihop och gör det en mamma borde göra. Jag tror dock vi alla vinner på det här. Hellre en glad och någorlunda pigg och behärskad mor än en som håller på att flippa.

Övning ger färdighet

Jag överraskades med en för tidig födelsedagspresent som ger oss möjligheten att ta bättre bilder. Det gjorde oss till de där störande föräldrarna som bara fotograferar sin bebis. De senaste dagarna har jag övat mig och hittat en massa bra funktioner. Motivet är givet.

En annan sak jag har övat mig på är multitasking. Det började med något så enkelt som att amma och roa mig med iPaden. Snäppet svårare var att amma vid frukostbordet. Det var inte stället som var utmanande utan att lyckas dricka kaffe samtidigt. Och eventuellt läsa tidningen. Nu börjar det gå någorlunda bra att äta och amma, så länge jag inte behöver skära något. Soppa är ändå lite knepigt. Det är ju kanske inte vad man kan kalla gott bordsskick men om vi inte har gäster kan man kanske göra undantag.

Igår mötte jag den största utmaningen i multitasking. Amma, titta på film (det vill säga verkligen koncentrera sig på filmen) och äta glass ur en skål. Jag behövde ha ögonen på tre saker och glassen krävde dessutom en vänsterhand. Jag kan inte påstå att det var särskilt lyckat så jag får väl öva mer.
Snart kan vi säkert börja ha Filip i bärselen utan att det utlöser den där söka-mat-reflexen så då kan jag göra mer.

Dagens utmaning: Galna Dagar.