Flaskvägran

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Vi som hade problem med amningen i början har nu fått vår önskan att gå i uppfyllelse; Filip lever och växer på bröstmjölk. Det nya problemet är dock att flaskan helt plötsligt inte duger. När vi av en eller annan orsak erbjuder den (om jag är borta, vill ha lite paus eller om vi vill garantera en mätt och sovande kille) så blir han helarg och skriker och fäktar och vrider sig. När han sedan erbjuds bröstet äter han hur fint som helst.
Vi har trugat och lockat, försökt med olika flaskor, försökt utan mig i huset, försökt olika temperatur och försökt med både pumpad mjölk och ersättning. Inget duger.
Det här gör det svårt för mig att vara borta längre stunder. Igår drog jag springkurs och kom hem till en hungrig krångelbytta ett par timmar senare.  Jag kan ju inte låta honom hungra hur länge som helst så min egen tid begränsas ganska mycket och barnvakt är för tillfället inte möjligt.
Om det ser ut så här ännu om en månad får jag springa halvmaraton på en timme.

Hur det helt plötsligt kan gå så här kan jag inte begripa. Det gick så fint ett tag med både ock. Visst var det helamning vi strävade efter men sådana här ytterligheter hade jag inte väntat mig. Charmen med att han föredrar äkta vara bleknar lite. Tips tas emot med tacksamhet.

Tid

10 veckor i morgon. Tiden bara rusar och Filip är redan en stor pojke som liggandes på mage orkar hålla huvudet högt långa stunder, som svarar på leenden och som till vår stora glädje sover 5-8 timmar i sträck på nätterna (knack, knack). Han har fortfarande sin lite oregelbundna rytm på dagarna och våndas stundvis av ont i magen men i övrigt mår han bra. Just nu har han något slags vägra-flaskan-fas, vilket gör barnvaktandet något problematiskt. Han meddelar att han är hungrig men skriker och bråkar när han erbjuds flaskan. När han sedan placeras vid bröstet äter han hur snällt som helst. Typiskt. Jag som önskade att amningen skulle börja fungera och så blev det lite för bra. Hoppas det är övergående. Annars får han hungra de stunder jag är borta.

Tid är något han tar. Han tar egentligen all tid. Också vår egen tid på tumanhand. Den finns inte, för när den kommer passar vi på att göra sådant vi inte kan göra när han är vaken och kräver mat eller sällskap. När vi har en ledig kväll utan program sitter jag och ammar honom och så turas vi om att byta blöja, rapa honom eller leka med honom. Alternativt sover han tills middagen är klar och så gör han oss sällskap vid bordet. Ibland får vi äta turvis. Ser vi på film så gör han också det. Inte för att det stör, vi får mysa i soffan alla tre. Också våra samtal kretsar kring honom och enbart honom. "Ids du byta på honom?", "kom det mycket kakka?", "hur har han ätit idag?" och så vidare. Före vi somnar tar vi en snabb genomgång av dagens höjdpunkter och små irritationsmoment och också det brukar tangera honom (typ "jag fick äta lunch i fred" eller "han började skrika under promenaden så jag fick gå direkt hem"). När han väl har somnat för natten är jag också sängfärdig och det finns inte en chans att jag skulle orka med nians film. Det är lite störande men sängen lockar faktiskt mest just då.
Vår gemensamma tid har vi alltså med honom. Men så är han ju också en del av vår familj.

Egen tid får vi nog båda två. Jag får promenader eller springturer när jag behöver det och Jan får ägna sig åt det han vill när han vill. Jämfört med tiden f.F är skillnaden den att vi har vår egentid turvis. Tidigare kunde vi vara själva samtidigt men nu turas vi om.

Visst funkar det ju. Det är ju bara en kort tid som allt snurrar kring Filip och en kort tid som han är beroende av oss på det här sättet. Om några månader kommer någon annan att kunna ta hand om honom ibland (förutsatt att flaskvägran inte fortsätter). Just nu är vi tillräckligt bra föräldrar och ett fungerande team. Hoppas vi ändå snart får tid att vara bättre makar också.

Önskningen

För några år sedan hade jag en önskan och en bön. En önskan om att mina morföräldrar skulle leva så länge att de fick se våra barn. Jag vet inte om jag önskade att de skulle få leva ännu länge eller om jag önskade att vi skulle få barn, antagligen både ock. Oberoende så gick den önskan i uppfyllelse.

Mommo han träffa Filip. Hon hann till och med vara med på hans dop. Även om jag hade önskat henne många år till så är jag så glad och tacksam för det här.

Älskad och djupt saknad.

Dop

Den här veckan har varit skön. Skön för att Jan har varit hemma och vi har hunnit med allt möjligt. Dessutom har jag fått vara lite "ledig" emellanåt och fått tid för mig själv.
Vi har övat oss att åka buss (det var inte så svårt då vi var de enda vagnburna under båda resorna), shoppat i stan och bekantat oss med barnskötselrum, besökt Filips gammelmorföräldrar där han hann med två niskapaskan under loppet av en timme och haft storbak inför dopet.

Dopet igår var litet och trevligt. Bara den närmaste familjen och gudföräldrarna. Skönt. Visst var jag småstressad precis innan då vi försökte krångla en grinig kille in i dopklänningen men det lättade när han bestämde sig för att sova igenom dopakten. Under kaffet visade han att han kan ge hals men blev nöjd och belåten efter en liten matstund. Exemplariskt uppförande kan man väl påstå.

Många gånger funderar vi på den värld han kommer att växa upp i och nog är han en lycklig en som har så många runt omkring sig som bryr sig om honom och vill honom väl. Och vi lovar att försöka vara de bästa föräldrarna för honom.

I morgon blir han åtta veckor. Tiden går så otroligt fort och han växer så det knakar. Han har blivit starkare och orkar hålla huvudet uppe ganska länge när han ligger på mage. Han har börjat vara i kontakt mer och han tittar en i ögonen och "pratar" och ler. Han klarar sig bra själv en stund på lekmattan eller i matstolen och ibland sover han riktigt bra på nätterna. Visst är han fortfarande ganska oberäknelig och visst tar vi till flaskan när amningen inte flyter. Han kan vara grinig och rentav skrikig vissa dagar och verkar ha ont i magen ibland. Nu är han dessutom hes och tappar typ rösten så hoppas det inte är värre än så. När jag tänker efter så går det ganska bra just nu ändå.

Känna sina gränser

Jag är glad att jag inte är ensamstående mamma. Då skulle jag inte få den avlastning jag behöver när jag börjar få nog. Hittills har det inte varit alltför betungande att ha en liten en att ta hand om men det beror säkert på att jag har fattat att be om hjälp innan det blir för mycket. Det är väl ett privilegium att ha en som tar över när jag får nog.
Förra söndagen är ett bra exempel. Vi hade en natt av det jobbigare slaget bakom oss och skulle iväg till påskkyrkan i alla fall. Efter det följde besök hos den ena släkten och under dessa aktiviteter satt jag mest och ammade en ganska missnöjd kille. Under dagens lopp han jag bli både trött(are), hungrig och smått irriterad och när vi till slut kom hem vid sjutiden var jag fullständigt utmattad och gråtfärdig. Visst hade jag tagit hand om min son om jag hade varit ensam men nu tvekade jag inte att lämna honom åt sitt öde (vilket inte var något värre än att bli omhändertagen av sin far) för att dimpa ner på sängen och sova ett par timmar. Vaknade halv tio, åt kvällsmat och lade mig igen. Kände mig ganska pigg vid tretiden den natten när jag var uppe och ammade.

Visst känns det svårt och lite fel att medge när jag inte orkar längre, speciellt då jag faktisk inte (ännu) är kroniskt trött och deprimerad. Jag har ändå försökt lära mig att det inte lönar sig att försöka vara den där duktiga mamman hela tiden, för det får motsatt effekt i längden. Jag är mycket duktigare om jag har fått sova tillräckligt mycket (och det är långt ifrån det jag var van vid, allt är relativt) och mellan verserna får göra annat än sitta i soffan och amma.
Det andra jag behöver för att bli en lite bättre människa är att få komma ut en gång om dagen. Det lyckas inte alltid men när jag har chansen så gör jag det. Gärna med vagnen men om det strular så vet jag att jag får gå ut själv ibland. Den timmen ensam ute i friska luften gör susen och jag orkar mycket bättre sen.

Mitt perfektionistiska jag har fått sig en törn och jag känner mig allt oftare självisk och ganska oansvarsfull då jag inte biter ihop och gör det en mamma borde göra. Jag tror dock vi alla vinner på det här. Hellre en glad och någorlunda pigg och behärskad mor än en som håller på att flippa.