Tre månader kärlek

Idag fyller vår lillkille tre månader. Det är otroligt så fort tiden går! Samtidigt känns det som en evighet sedan vi var på BB och jag börjar märka att vi känner vår son rätt så bra. Nej, inte vet vi alltid varför han skriker, men jag vet precis när han är hungrig och när han tänker klämma ut något.

Han har vuxit fort och har nu michelinringar på alla tänkbara ställen. Han väger så pass att det är jobbigt att bära omkring på honom och han är stark och svår att hålla stilla när han väl börjar sparkas och slåss. Under de senaste veckorna har vi märkt att han klart tar kontakt och han har en hel del att berätta. Dessa långa vokalbetonade monologer har vi ganska roligt åt. Han svarar på leenden och skrattar till ibland.

Nu börjar jag våga lita på att han är mätt för  en stund framöver när han har ätit och att han troligtvis somnar i vagnen även om han protesterar lite först. Han behöver inte heller mat bara för att han är vaken och jag kan bra äta själv med honom i barnstolen där han sitter snällt och tittar på. Jag behöver inte vänta på att han somnar för att kunna uträtta något utan han får vara med och hänga upp tvätten om det behövs. Han kan trivas länge på sin lekmatta och är inte något famndjur som inte trivs för sig själv.

Han är fortfarande en långsam ätare och finsmakare i det avseendet att en måltid oftast består av sju rätter. Lyckligtvis är han snabbare på nätterna. Han överraskade oss med att äta en slurk ur flaskan när vi testade häromdagen, så det finns hopp om att totalvägran är över. Eller så åt han av blotta förvåningen. Han sover relativt bra om nätterna men ganska dåligt på dagarna. Väldigt bra sover han i bilen, kunde vi konstatera på vår Österbottenresa för ett par veckor sedan, så vi borde väl natta honom i bilen. Han kakkar fortfarande våldsamma mängder och idag tror jag vi har bytt fyra gånger på honom på grund av läckage. Jämnt en gång har vi haft en skrikig natt, och det var natten tills idag. Han höll på typ en timme mitt i natten (magont antar vi) och fighten slutade med att han sov mellan oss. Tur att det är lördag och inte måndag idag.

Tre månader av total förändring. Om han inte hade funnits så skulle vi ha uträttat alla ärenden, städat och tränat före halva dagen och sedan eventuellt gått på restaurangdagen eller gjort något annat kul idag. Nu går allt på hans villkor och således ganska mycket långsammare. Det gör inget.
Tre månader av total kärlek och trots att allt inte alltid går som på Strömsö skulle jag inte byta ut honom för allt i världen.

Prins Filip

Cigaretter och Werther's Original

Igår tog vi farväl av mommo. Det känns närmast tomt och konstigt nu. En som alltid har funnits är plötsligt borta. Saknaden är djup och jag kan inte ens föreställa mig hur det är att mista sin hustru eller mamma. Det hela gör mig inte rädd för döden utan snarare rädd för att bli lämnad kvar.

Det var en vacker begravning och minnesstund. Det var hon värd. Hon var en älskad hustru, mamma, mormor och farmor, vän, släkting och till de flestas minne alltid glad och hjärtlig. Hon var ganska hemlighetsfull av sig och höll en fasad som gjorde att man visste att hon tänkte något för sig själv som hon inte avslöjade. Den fasaden höll hon också de sista åren då hon var sjuk, så för många kom hennes bortgång som en plötslig överraskning. Hon var genuint intresserad av dem hon träffade, var frågvis och nyfiken. Jag satt gärna och pratade med henne och hon frågade alltid om hur det står till.

Mycket kommer att påminna mig om henne. Saintpaulia och pelargoner. Äppelmos och blåbärspaj. Kålrotslåda och klar fisksoppa. Papiljotter och patiens. Allers och strumpstickor.

Både i stan och på lande kunde man vänta sig att hitta Werther's Original eller hushållschoklad i godisskålen som man med eller utan lov smugglade in i munnen. Det är smaker som jag starkt kopplar till henne. Och kaffe. Det skulle hon ha. Mommo rökte. Av någon konstig anledning luktade hon ändå inte tobak. Hon satt vid köksbordet i stan med fönstret öppet och på lande satt hon ute på verandan. Även om jag är lite anti-rökning så brydde jag mig inte alls om det här. Det var mommo. Så hade hon alltid gjort.

Mommo stickade. Det finns större och mindre, slitna och hela sockor hur mycket som helst hos oss. Lyckligtvis har konsten i sockstickning gått i arv från mor till dotter så vi behöver inte vara sparsamma. När den konsten skall ärvas vidare kommer jag att vara ett hopplöst fall. Det samma gäller saft och sylt. Det kommer väl en dag då det är jag som gör sånt.

Mommo löste korsord. När jag var liten fick jag ta barnkorsordet när hennes Allers var färdigläst och löst och på äldre dar fick jag nöja mig med de enklaste kryssen som hon tydligen tyckte var för lätta.
Mommo var också en bokmal och -samlare. Det är visst något som är ärftligt.

Igår berättade mofa några saker om mommo (jag lyssnade så gott jag kunde från dörröppningen där jag satt och ammade) och det var så träffsäkert och bekant. Hon var barnkär och vän med alla oss barnbarn. Vi har spelat kort, lyssnat på sagor, spelat fia med henne och jag vet att hon alltid har tyckt om att ha oss hos sig. Hur många gånger har hon inte agerat barnvakt och fått stå ut med allihop på en gång? När jag gick i lågstadiet brukade jag åka till mommo och mofa efter skolan för att sedan bli följd till jumppan lite senare. Hade jag tur fick jag fisksoppa. Och glass med jordgubbssylt.

Det blir tomt och konstigt på lande i sommar med både folk och båt som saknas. Den närmaste tiden sörjer vi. Det hör till och det får man göra. Småningom går det över och blir minnen som lever kvar. Vi får försöka glädjas åt det vi har kvar (varandra) och sakna och leva tillsammans.
Jag är så tacksam för att jag har haft en så fin mommo och ett så nära och kärt förhållande till henne. Jag hoppas Filip också får uppleva det samma.

Vi alla minns och saknar mommo på vårt eget sätt. Saknar jag mommo köper jag en påse Werther's. Cigaretter klarar jag mig utan.

Nu blommar det

Medan det på våra skogsmullegrannars gård blommar tulpaner och annat som jag inte kan artbestämma är jag smygstolt över mina påskliljor som jag grävde ner i fjol och som nu står gula på vår gård. Det är också det enda som blommar.

En liten klick solsken på en annars torr och harpruttad gräsmatta.