Äntligen

Äntligen händer det något i vårt gemensamma liv som är värt att nämna. Det är ju typ snart fem år sedan sist.

Det klirrade ordentligt i vuxenpoängkassan för ett par dagar sedan. Vi hittade den lägenhet vi hoppas få trivas i länge och som blir vår alldeles, alldeles egna. Det gick undan och plötsligt har vi bara en dryg månad kvar i vår lilla lya.
Den är perfekt! Den kommer att bli perfekt. Och den har gård både framtill och baktill. Gård! Gård! Jag vet redan nu att jag kommer att älska att bo där.

Visst kommer jag att sakna det som har varit vår hem i fyra år och nio månader.
Jag kommer inte att sakna golvet. Och inte balkongen heller. Och inte hissen som luktar blöt hund eller öl med jämna mellanrum. Och inte cykelförrådets krångliga dörr.
Men jag kommer att sakna området. De vägar jag gått till tåget, till bussen. De rundor jag sprungit och de sista trötta metrarna till hemdörren. Det bekanta. Och så kommer jag att sakna vår härliga lilla närbutik med den vänliga betjäningen, det nybakta brödet och det färskrostade kaffet för snobbar som oss.

Jag kommer över det. Och jag vet att jag kommer att röra mig i dessa områden igen. Springandes, kanske. Vi flyttar ju inte särskilt långt.

Skiffervägen. Vackert, eller hur?

Köpa bostad var inte överst på vår lista över sådant vi önskar allra högst i detta liv, men lyckliga är vi ändå!

Sötsaksurk

Januari höll vi rätt så sötsaksfri, med undantag när vi blev bjudna och kände att vi inte ville säga nej tack. Detta resulterade i att varken jag eller min gottegris har något sug efter godsaker i februari. En chokobit till efterrätt var väl okej men inte alls nödvändigt. Idag slickade jag kaksmet och mådde blurk efter det. Verkligen inget sötsug! Bra så.
I stället äter vi pizza. Hemlagad, på pizzasten. Minimalistisk, äkta. Det får man ingen urkkänsla av.