"Väntar du på att bli mammaledig?" har jag fått svara på ett antal gånger. Jo, visst, men först väntar jag faktiskt på julen. Om knappt tre veckor har jag städat mitt bord, lämnat tillbaka dator och telefon och vinkat hejdå åt mina kolleger. Sedan får jag börja baka, pyssla och julmysa på riktigt.
Vi tjuvstartade lite dagen före lillajul och har redan tomtar och ljusstakar framplockade. En första sats pepparkakor och är bakad och halväten och gårdagens fest gav försmak av sockerfylla och oregelbundna mattider. Om jag inte hade en växande mage skulle jag nog ändå vänta på julledigt och vara i stort behov av paus från jobb och vardag. Att ledigheten sedan bara fortsätter på obestämd tid är ett litet stort plus.
Visst väntar vi ju. Ett par månader får han gärna trivas i magen men sedan är han så välkommen så. Jag förundras fortfarande över att det verkligen är en liten människa där inne. Han gör sig påmind varje gång han rör på sig. Just nu är han det som får mig att känna mig lycklig under en annars så ovanligt jobbig höst. Hoppas han kan ge ljus också åt andra.
Fridfull adventstid!
lördag 29 november 2014
torsdag 20 november 2014
Den heliga oron
Jag är lycklig. Visst är jag det. Åtminstone har jag många saker i mitt liv som gör mig glad. Oftast känner jag mig också glad. På jobbet, hemma, när det rör sig i magen.
Ändå spökar den där oron någonstans. En avlägsen men ändå närvarande, som påminner mig om det som är mindre bra och som får mig att må dåligt. Den gnager och och mal och vill inte släppa.
Det är märkligt att sådant som inte direkt rör mig kan påverka mig så starkt. Att sådant som rör mina närmaste kan göra så ont. Fast egentligen är det ganska självklart. Mitt liv handlar inte bara om mig själv utan om alla som finns omkring mig. Om de inte mår bra så mår jag uppenbarligen inte heller perfekt.
Om jag bara kunde få den där friden och känslan att allt är bra. Och veta att andra upplever det samma. Vart jag kan vända mig vet jag inte riktigt. Att tårarna rann när jag lyssnade på den här är kanske ett tecken på att jag inte kan förtrösta på mig själv.
Ändå spökar den där oron någonstans. En avlägsen men ändå närvarande, som påminner mig om det som är mindre bra och som får mig att må dåligt. Den gnager och och mal och vill inte släppa.
Det är märkligt att sådant som inte direkt rör mig kan påverka mig så starkt. Att sådant som rör mina närmaste kan göra så ont. Fast egentligen är det ganska självklart. Mitt liv handlar inte bara om mig själv utan om alla som finns omkring mig. Om de inte mår bra så mår jag uppenbarligen inte heller perfekt.
Om jag bara kunde få den där friden och känslan att allt är bra. Och veta att andra upplever det samma. Vart jag kan vända mig vet jag inte riktigt. Att tårarna rann när jag lyssnade på den här är kanske ett tecken på att jag inte kan förtrösta på mig själv.
fredag 7 november 2014
Näsdagssamvete
Sitter och tittar på Näsdagsshowen på tvåan. Får dåligt samvete när jag tänker på mina små sorger: en besvärlig klient, billås ur funktion, ruggigt väder, sen lunch och således en knorrande mage och irriterat humör, en trött men väl hemkommen man som har somnat klockan sju och att jag har lite långtråkigt.
När barn i Nepal arbetar i tegelfabrik för att betala familjens skulder får deras jämnåriga finländska barn i samma ålder leka och gå i skola och gråta för att deras speltid på iPaden är slut.
Usch på mig. För ett bättre samvete knappar jag in lahjoita20 och skickar in ett SMS. En droppe i floden men många bäckar små...
När barn i Nepal arbetar i tegelfabrik för att betala familjens skulder får deras jämnåriga finländska barn i samma ålder leka och gå i skola och gråta för att deras speltid på iPaden är slut.
Usch på mig. För ett bättre samvete knappar jag in lahjoita20 och skickar in ett SMS. En droppe i floden men många bäckar små...
onsdag 5 november 2014
söndag 2 november 2014
Hjälp! Potatis!
Jag börjar vara trött på alla dieter. Ännu mer trött på alla som tutar ut hur bra någon viss diet är eller hur farligt något i matväg är. Senaste nytt är att mjölk är skadligt för hälsan. Ska man tro alla så är det bäst att leva på luft. Fast den är väl också förgiftad.
Jag förstår mycket väl att en keliakiker gärna undviker inhemska spannmål (oftast är det ju inte frivilligt) och att en laktosintolerant väljer laktosfria produkter för att slippa magbesvär. Och jag förstår att en nötallergiker undviker nötter för att inte dö. Jag förstår att personer med övervikt bör se över sitt dagliga energiintag och att medelålers män med högt kolesterolvärde kan begränsa sitt smörintag. Jag förstår också att idrottare tänker på vad de sätter i sig, men då handlar det mest om att garantera att man orkar med prestationen i fråga.
Däremot förstår jag mig inte på trenddieter. Eller dieter över huvudtaget. Sådana som går över till en livsstil och något extremt och inflexibelt och som är det enda rätta.
LCHF till exempel. Kanske går man ner i vikt men det är knappast hälsosamt i längden. Och vad är det med paleo egentligen? Äta som en grottman? Visst, men kroppen gillar faktiskt inte hur mycket kött som helst. Och vad är det för farligt med kolhydrater? Att lämna bort potatis, grösnasker, frukter och spannmål ger snarare upphov till brist på vitaminer och fibrer. Dessutom behöver hjärnan och kroppen, speciellt om man tränar, kolhydrater som energikälla.
Ska man av hälsoskäl gå ner i vikt behövs inte någon speciell diet. Ner i vikt går man genom att förbränna mer än man tar in. Så enkelt är det.
Det som stör mig mest är att man blir så fast vid det man tror att är det enda rätta. Smörförespråkaren hittar bara forskning som stöder mättade fetters hälsosamhet och grottmännen håller fast vid att människan har ätit kött och enbart kött förr i tiden så då är det enda rätta att göra det nu. Man blir trångsynt och vägrar se fakta som säger annat och man vill för allt i världen prångla dieten på andra stackare som fortfarande lider potatisdöden.
Det som stör mig är att sådana som följer någon diet gör maten till enbart näring. Ingen njutning, ingen gourmet, ingen fin matkultur alls. Och inga undantag.
Vad hände med dieten "äta mångsidigt och hälsosamt"? Vart försvann all vanlig mat? Nu är det plötsligt raw food och supersmoothies som gäller. "Ät sådan mat som din mommo skulle känna igen", sades det klokt i A-talk häromveckan. Det var förresten en intressant diskussion som man kan se här.
Dieter blir lätt snäva. De utesluter en del näringsämnen och överbetonar annat. Kroppen kan inte processa stora mängder av en sak och balansen blir lätt galen. Här hittade jag några bra kommentarer om detta.
Jag säger inte att man inte ska bry sig om vad man äter. Välj mörkt bröd och osötad yoghurt och kom ihåg grönsakerna. Ät inte bullar och godis varje dag. Ät med bondförnuft och enligt tallriksmodellen. Gör undantag. Njut och ät gott.
När undantag inte finns så har det gått för långt. När man inte kan unna sig något gott ibland och när man ersätter vetemjöl med frön när man bakar bullar eller äter sockerfri choklad. Låt godsakerna vara då om man inte kan göra det på riktigt! När man tränar är det bra att fylla på proteinförrådet med till exempel kvarg. Det betyder inte att man ska leva på kvarg. Ska man springa maraton är det bra att tanka kolhydrater men det betyder inte att man ska äta energigel i en vecka före loppet.
Ätstörning betyder inta bara undernärdhet även om det är det som syns utåt när det har gått tokigt. När tankarna bara kretsar kring vad man kan äta, hur maten är tillredd och vilka ämnen som är farliga och förbjudna kallar jag det ätstörning även om man väger varken mer eller mindre än normalt. Ett sunt förhållande till mat är ett friskt beteende.
Idag har jag styrketränat och efteråt fyllt på med protein i form av rostbiff, kolhydrater i form av ugnspotatis och gottat mig med glass. Vanlig mat. Och jag tror inte att jag dör varken av potatisen, mjölken eller margarinet.
Jag förstår mycket väl att en keliakiker gärna undviker inhemska spannmål (oftast är det ju inte frivilligt) och att en laktosintolerant väljer laktosfria produkter för att slippa magbesvär. Och jag förstår att en nötallergiker undviker nötter för att inte dö. Jag förstår att personer med övervikt bör se över sitt dagliga energiintag och att medelålers män med högt kolesterolvärde kan begränsa sitt smörintag. Jag förstår också att idrottare tänker på vad de sätter i sig, men då handlar det mest om att garantera att man orkar med prestationen i fråga.
Däremot förstår jag mig inte på trenddieter. Eller dieter över huvudtaget. Sådana som går över till en livsstil och något extremt och inflexibelt och som är det enda rätta.
LCHF till exempel. Kanske går man ner i vikt men det är knappast hälsosamt i längden. Och vad är det med paleo egentligen? Äta som en grottman? Visst, men kroppen gillar faktiskt inte hur mycket kött som helst. Och vad är det för farligt med kolhydrater? Att lämna bort potatis, grösnasker, frukter och spannmål ger snarare upphov till brist på vitaminer och fibrer. Dessutom behöver hjärnan och kroppen, speciellt om man tränar, kolhydrater som energikälla.
Ska man av hälsoskäl gå ner i vikt behövs inte någon speciell diet. Ner i vikt går man genom att förbränna mer än man tar in. Så enkelt är det.
Det som stör mig mest är att man blir så fast vid det man tror att är det enda rätta. Smörförespråkaren hittar bara forskning som stöder mättade fetters hälsosamhet och grottmännen håller fast vid att människan har ätit kött och enbart kött förr i tiden så då är det enda rätta att göra det nu. Man blir trångsynt och vägrar se fakta som säger annat och man vill för allt i världen prångla dieten på andra stackare som fortfarande lider potatisdöden.
Det som stör mig är att sådana som följer någon diet gör maten till enbart näring. Ingen njutning, ingen gourmet, ingen fin matkultur alls. Och inga undantag.
Vad hände med dieten "äta mångsidigt och hälsosamt"? Vart försvann all vanlig mat? Nu är det plötsligt raw food och supersmoothies som gäller. "Ät sådan mat som din mommo skulle känna igen", sades det klokt i A-talk häromveckan. Det var förresten en intressant diskussion som man kan se här.
Dieter blir lätt snäva. De utesluter en del näringsämnen och överbetonar annat. Kroppen kan inte processa stora mängder av en sak och balansen blir lätt galen. Här hittade jag några bra kommentarer om detta.
Jag säger inte att man inte ska bry sig om vad man äter. Välj mörkt bröd och osötad yoghurt och kom ihåg grönsakerna. Ät inte bullar och godis varje dag. Ät med bondförnuft och enligt tallriksmodellen. Gör undantag. Njut och ät gott.
När undantag inte finns så har det gått för långt. När man inte kan unna sig något gott ibland och när man ersätter vetemjöl med frön när man bakar bullar eller äter sockerfri choklad. Låt godsakerna vara då om man inte kan göra det på riktigt! När man tränar är det bra att fylla på proteinförrådet med till exempel kvarg. Det betyder inte att man ska leva på kvarg. Ska man springa maraton är det bra att tanka kolhydrater men det betyder inte att man ska äta energigel i en vecka före loppet.
Ätstörning betyder inta bara undernärdhet även om det är det som syns utåt när det har gått tokigt. När tankarna bara kretsar kring vad man kan äta, hur maten är tillredd och vilka ämnen som är farliga och förbjudna kallar jag det ätstörning även om man väger varken mer eller mindre än normalt. Ett sunt förhållande till mat är ett friskt beteende.
Idag har jag styrketränat och efteråt fyllt på med protein i form av rostbiff, kolhydrater i form av ugnspotatis och gottat mig med glass. Vanlig mat. Och jag tror inte att jag dör varken av potatisen, mjölken eller margarinet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)