För ganska jämnt ett år sedan blev jag mammaledig. Sedan började en lång, seg väntan på en unge som aldrig ville komma. Kom gjorde han ju till sist, för tio månader sedan.
Under sin nionde levnadsmånad har Filip varit med om en hel del och lärt sig massor. Jag känner honom rätt bra nu, vet vad han vill och vad han försöker säga och han blir så glad när jag tolkar honom rätt. Han protesterar också vilt när han inte får som han vill och visar besvikelse och frustration när jag tycker att han har dragit ut tillräckligt många par underkläder ur min byrålåda.
Han har humor, har förstått "kukkuu-leken" och tjuter av skratt och spänning när man jagar honom. Han är snabb, speciellt när han hör att diskmaskinen öppnas eller om datorn är inom synhåll.
Han förstår mycket också. Han smackar när jag nämner mat eller mellanmål, hittar rätt bok om jag föreslår en viss och hittar sina mjukisdjur eller leksaker som jag nämner. Han känner också igen sånger och kan visa vilken sång han vill sjunga (åtminstone tolkar jag det som att han önskar någon sång beroende på vad han gör). När kråkorna klappar takten, Klappa händerna och Jag är en vanlig kanin hör till hans favoriter just nu.
 |
- Neej, Filip!
- Äbäbäbäh! |
Filip har fortfarande bara två tänder men mosad vanlig mat äter han med god aptit. Det innebär samtidigt att jag ammar allt mindre så vi får väl se när han bestämmer sig för att sluta helt. Så mammig som han är lär det dröja ännu någon månad. Det där med att äta själv får vi öva på. Att ha skeden rätt svängd och föra den med gröt på ända in i munnen är inte så enkelt. De bitar han tuggar på brukar sluta i ännu mindre bitar på golvet så om vi vill att han får något i sig så får vi mata.
För en vecka sedan ungefär släppte Filip taget självmant och tog sina första steg på egen hand. Nog visste vi ju att han var rätt tidig i sin motoriska utveckling men visst förundras jag över att han redan kan så mycket själv. I början var det vingligt och han hade så mycket fart att det var bäst att någon av oss tog emot honom innan det blev magplask. Nu börjar det se mer kontrollerat ut och när han koncentrerar sig, hittar balansen och tar det lugnt så kan han gå rätt så många steg för att sedan fint sätta sig ner. Han är ingen bebis längre. För bebisar går ju inte.
Idag har han varit på sin första julkonsert. Och han betedde sig exemplariskt. Han charmar alla han möter, är nyfiken och energisk men trots att han är vår vilda bebis får han ofta beröm för hur lugn han är. Vi får väl se vilka egenskaper som varar och vilka som bara är just nu. Hur som helst så lever vi i (åtminstone enligt Jan) i den mest givande tiden. Han lär sig saker, han kommunicerar och är helt enkelt det sötaste vi vet.
