2013

Året som gått tänker jag sammanfatta liksom tidigare år. Kort och koncist och utan att försöka få det att låta vackert.

I år har jag...

... sovit ensam färre nätter än i fjol,
varit utomlands tre gånger varav två resmål har varit nya för mig,
åkt på fel sida i trafiken i ett land där det tycks vara rätt sida,
varit en månad utan sötsaker,
ätit sötsaker i elva månader,
inte fått det jag önskat och får således fortsätta önska,
har varit avundsjuk och bitter och tänkt förbjudna tankar,
haft den längsta pausen från löpningen någonsin,
upptäckt den perfekta cheescakesmakkombon,
skidat utomhus,
skidat inomhus,
hittat alternativa träningsformer,
tillbringat fler dagar på landet än på länge,
lagt ett fyratusenbitarspussel,
varit på brunch typ fyra gånger,
startat två maratonlopp och avslutat ett,
gjort fem armhävningar i ett sträck,
ätit mer glass än tidigare år,
gått upp sju kilo (det har dock inget med glassätandet att göra),
plankat 300 minuter inom loppet av 24 dygn,
inte varit på ett enda bröllop,
besökt ortoped och fysioterapeuter typ fem gånger,
fått en gudson,
blivit snobbigare inte bara när det gäller kaffe, utan också när det handlar om glass, choklad och ost
och känt att jag trots motgångar har mått rätt så bra i år.

Här följer en bildkavalkad.

Gott nytt år 2014!

Dan före dan

Ännu för fyra år sedan samlades släkten traditionsenligt hos farmor dagen före julafton för att fira hennes födelsedag och för att växla julklappar ifall vi inte skulle fira tillsammans dagen därpå. Så var det alltid. På hemvägen lyssnade vi (pappa) på Radio Vegas julklappsrim och önskejulsånger och vi i baksätet tyckte det var lite pinsamt. Då visste man att det var jul.

Det gör vi inte länge. För varken farmor eller hennes lägenhet finns (eller ja, men den är inte tillgänglig för oss längre). På väggen har jag i stället något som påminner julfarmor.

 Jag är helt okej med att bara vara hemma och vänta på julen. Helt okej med att allt inte alltid förblir som det alltid har varit. Helt okej med att det bara är ett minne som värmer mig varje år dan före dan.

Ha en riktigt god jul!

Svart jul

Det blir en svart jul i år, sa dom i tidningen. Det händer ungerfär vart tredje år.
Synd, det är mer stämningsfullt med snö och dessutom skulle jag gärna inleda skidsäsongen nu.
Svart är den ändå inte, även om marken är bar. Den är mera röd, glittrig och sådär värmande ljus som skenet från adventsstaken.

Advent

De senaste åren har julen varit jobbig. Av många orsaker. Så är det inte i år. I år väntar jag verkligen på julen och myser med julsånger och tomtar redan vid första advent. Jag vet inte vad det beror på, kanske behöver det inte förklaras. Jag har bara en frid över att det snart är jul. Och det är skönt.

Det är ännu tre veckor kvar till jul och en hel det jobb före det blir långledigt, men på något sätt gör adventstiden också arbetet lättare. Alla är mer avslappnade, jag kan ha jultema med mina klienter och det är okej att slappa och se lite mellan fingrarna. Bara för att det snart är jul.
Jag stressar inte. Inte över jobb och inte över julförberedelser. Inte för att jag behöver bjuda släkten på julmiddag, det hade kanske varit ett stressmoment. Det är synd att julen för så många innebär stress. För det handlar ju inte om det. Det handlar inte om julklappar, mat och den bästa julmiddagen. Det handlar om så mycket mer. Om att koppla av, vara med familjen och fira det julen på riktigt innebär. För mig spelar det ingen roll om jag firar med pompa och ståt eller om jag äter karelska piroger och inte får julklappar alls. Lite julmusik i bakgrunden bara, det skulle räcka. Allt det andra är bara sådant som hör till och som är helt okej men som jag kan leva utan. Speciellt om det orsakar stress hos någon.

Jag väntar på julen med julmusik, levande ljus, pepparkaksbak och julkortspyssel. Bara för att det är skönt.

Ha en fin och stressfri adventstid!

Det värsta

När det stormar i Finland är det värsta som kan hända att bli utan el. Och följaktligen inte kunna uppdatera sin Facebookstatus.
På andra ställen i världen kan man när det stormar förlora sitt hem. Och då är det inte ens det värsta som kan hända.

Det som inte dödar

Kelly Clarkson sjunger "what doesn't kill you makes you stronger".
Jag håller mera med Haloo Helsinki! som sjunger "jos se ei tapa niin se todellakin hajottaa".

Får fnatt

Nu börjar jag tröttna på allt jamsande om jämlikhet. Faktiskt. Det är jätteviktigt och självklart att män och kvinnor ska ses som lika värda, men varför göra problem av något som inte är problem?
Hjälp, det finns inte tillräckligt med kvinnor på ledande poster!
Hjälp, min son vill ha blått på sig, jag är en konservativ förälder!
Och det senaste: Husis tog upp det stora problemet med att kvinnor inte syns lika mycket som män i filmer. Oj nej! Därför bör man införa en kvinnokvot för filmer också! Så i nya filmer om Vietnamkriget måste minst två kvinnokaraktärer ha ett namn samt en ömsesidig konversation för att den ska få visas. Jag borde kanske påpeka att Sex and the City är väldigt diskriminerande för män då fyra av huvudrollerna är kvinnor.

Herregudändå! Låt män vara män och kvinnor vara kvinnor och folk vara folk som är lika värda. Vi är skapade till män och kvinnor av en väldigt logisk och naturlig anledning och jag tror nog naturen ger män och kvinnor vissa egenskaper som skiljer könen från varandra också utan att samhället har någon inverkan.

Lista

Jag bloggsurfade i brist på bättre sysselsättning och kom över denna lista. Jag tycker den hör till de bättre av listor så jag svarade på frågorna och utmanar nu er att göra detsamma. Kopiera frågorna (och svaren om du håller med mig till hundra procent) och svara på din egen blogg. Så lär vi känna varandra ännu lite bättre.

1. Om du skulle vara ett djur för en dag, vilket djur skulle du vara och hur skulle du spendera din dag?

En ko. Då skulle jag klara av att i allsköns ro stå och mumsa gräs, inte göra mig bekymmer över någonting alls och inte ens låta mig störas av flugorna som surrar omkring mig. Bara vara.

Min rastlösa själ skulle välja hund: 

Jag skulle vimsa omkring i lägenheten hela dagen och bara vänta på att matte eller husse hämtar kopplet och skutta av glädje varje gång jag fick gå ut.

2. Om du fick vara världsbäst i en sport, vilken sport? Och varför?

Nå maraton såklart. Eller kanske 100 meter. Att kunna titulera sig världens snabbaste skulle vara coolt! 

3. Vad är det absolut mest osexiga egenskapen du kan tänka dig hos en annan individ?

Självömkan. Jag är nog rätt så osexig ibland.

4. Om du bara fick bära en färg för resten av ditt liv (kläder, accessoarer m.m), vilken färg hade du valt?

Blått kanske.

5. Föreställ dig ett parallellt universum och att du möter dig själv för 10 år sedan, vad hade du sagt till dig själv?

För 10 år sedan skulle jag möta en 15-årig rätt så osjälvsäker Freja. Sista året i högstadiet och jag hörde definitivt till de snälla och mer tystlåtna eleverna. Jag skulle väl ha sagt åt mig att det är okej, det kommer att gå bra. Man behöver inte vara lika dum som alla andra.

Jag spelade också aktivt fotboll och var (tro det eller ej) målvakt på junior-FM-nivå. Jag tror inte jag skulle behöva säga så mycket åt den Frejan. Kanske bara att "du är bättre än du tror".

6. Vilket är ditt absoluta drömyrke, om du får hitta på vad som helst du kan försörja dig på?

Oj, det är svårt att välja ett. Jag har alltid drömt om att bli författare, men att göra det på heltid vet jag inte om jag skulle gilla. Om jag fick göra två saker- driva café och skriva, då skulle jag vara glad.

7. Hitta på ditt eget superhjälte alter-ego, vad hade du hetat, vilken hade varit din superhjälte kraft och vilka crimes hade du bekämpat?!

Igår tänkte jag mycket på ensamhet och hur illa till mods jag känner mig när jag tänker på dem som i min bekantskapskrets verkligen är jätteensamma. Så om jag kunde, skulle jag definitivt ha förmågan att finnas till för alla, ha energi att besöka mina vänner och släktingar tillräckligt ofta och dessutom vara en person som dessa gärna umgicks med. Jag skulle heta... "ring om du behöver mig" (i brist på bättre fantasi)... och jag skulle bekämpa ensamhet mitt bland en hel massa människor.

8. Fattar du beslut baserat på logik och objektivitet eller grundade på personlig värdeskala?

Jag är rätt så rationell och logisk när det kommer till beslut. Mina känslor påverkar mig nog också och undantagen jag gör är oftast känslomässigt styrda.

9. Välj 3 olika sorters sötsaker/snacks som skulle vara de enda 3 du fick äta för resten av ditt liv. Vad hade det varit?

Glass av bästa kvalitét, choklad (också den bästa sorten såklart) och lakrits. 

10. Vilka 3 egenskaper tror du att din innersta krets skulle beskriva dig med om de fick frågan?

Lugn, organiserad, empatisk.

Hanna, Sofie och Johi! Er tur att svara!

Tar tillbaka

Eller okej, inte helt och hållet. Men genast när jag hade skrivit det senaste inlägget ångrade jag mig lite. Bara för att jag blev mindre glad.
Kanske ska man inte uppmärksamma det positiva? Då kanske man förstör det.

Helt bra

Hur jag mår?
Helt bra.

Egentligen bättre än på... länge. Det har varit helt bra en längre tid nu, men speciellt hösten har varit så där extraheltbra. Och hur märks det?
Jag har varit glad. Jag har haft lätt för att skratta.
Det är länge sedan jag har gråtit utan orsak. Jag har gråtit av smärta, besvikelse och oro, men jag har inte bara gråtit utan orsak. Jag har inte vaknat och bara varit ledsen.
Det är ett tecken på att det mesta är okej.

Självklart

Jag tar det som en självklarhet att Husis kommer inploppande i postluckan varje morgon. Ibland går det inte så och då blir jag lite sur. Idag fick jag gårdagens tidning. Då blev jag mest förvånad.

Alltför ofta tar jag det som en självklarhet att vi är två personer som dricker kaffe på morgonen. Idag fick jag hejda mig när jag mätte upp kaffet. Idag var det bara en vid frukostbordet. Det är inte alls självklart. Inte alls självklart att jag har någon som snarkar vid min sida, som jag måste dela tidningen med, som håller mig sällskap på kvällen och som får mig att känna mig mindre ensam.
Det är först när jag saknar något som jag är van vid som jag förstår att saker och ting inte är självklara. Och när jag är gräsänka inser jag hur otroligt mycket jag gillar att ha en icke-självklarhet att sakna. Och vänta på.

Jag är väldigt otacksam. Speciellt när det finns något i mitt liv som jag tycker att jag saknar, något som andra får men inte jag men som jag önskar över allt annat. Då glömmer jag det jag har. Glömmer att vara tacksam. För trots allt så har jag redan mer än många. Jag har ett jobb att inte alltid ha lust att gå till. Jag har en man jag ibland måste gnälla på. Jag har ett hem jag gärna skulle flytta från. Nog är det märkligt att jag bara lägger märke till det jag inte har.
Måste bli bättre på att se det jag har och inte det jag inte har. Sedan kan jag bara hoppas på att få det där jag saknar. Som en bonus.

Självförakt

När man önskar något
mer än allting annat
ser man inte
det man redan har.

Ser det som mig fattas
som alla andra har
gläds jag inte
varför inte jag?

Värst är avundsjukan
som jag inte vill ha
gör mig illa
dålig människa.

Borde kunna glädjas
för andras skull och se
vad jag nog har
vara glad för det.

Kras

Jag har drömt om en hel massa saker. På mer eller mindre allvar.
Som att bli författare. Eller journalist och få vara där det händer. Eller globetrotter. Eller öppna ett eget litet café.
Det är drömmar som får finnas men som jag inte gör något extra för att förverkliga.

Jag hade en dröm om att springa maraton. Den gick i uppfyllelse. Sedan hade jag drömmen om att verkligen börja träna löpning och kanske kanske bli lite bättre. Det började bra. Sedan gick den drömmen i kras.

Löpningen är bara för mig. Jag vet att jag inte är mindre betydelsefull för andra om jag inte springer, men det tar inte bort det faktum att jag verkligen vill göra det. För min egen skull. För att jag njuter av det. För att det är något jag identifierar mig med och som jag faktiskt tycker att jag är lite bra på.
Jag kämpade länge med en press på att vara andra till lags. Jag kunde inte vara självisk och göra saker som inte är till nytta. Som jag gör bara för att njuta. Sedan hittade jag löpningen. Som jag sysslar med bara av själviskhet. Ingen vinner på det. Bara jag.

Så kan jag inte ens göra det enda lilla jag tycker så mycket om.

Då blir jag alldeles tom.

Sommarmoll

Tänk att sommaren kan vara så ångestfylld.
I fem veckor är jag fri. Jag kan göra vad jag vill, bara låta dagarna gå och njuta av värmen, solen och lata sovmorgnar. Tänk att jag ändå inte får ro.
Jag räknar dagarna tills semesterns slut. Jag drömmer om arbetsrelaterade saker. Jag får en våg av kallsvett och önskar att sommaren skulle vara för evigt.
Jag vill kunna njuta av god mat och en massa glass. Av det blir jag orolig. Jag vill kunna ligga och bara slappa. Av det blir jag orolig. Jag vill kunna glömma vardagen. Då tänker jag på den. En vardag jag inte vill tillbaka till.

Inte ens blåbär i frysen kan ändra på sommarens förgänglighet.

Respekt

Det finns yrkesgrupper man ser upp till och tyvärr sådana som man ser ner på lite grann. Städare, till exempel. Jag skäms att erkänna att jag ofta tänker "stackare, som inte har något bättre jobb" när jag iakttar en person som städar på stationer eller andra allmänna platser. Egentligen borde det vara tvärtom. Jag borde tänka "tack för att jag slipper se skiten som högt utbildade orsakar i stan, tack för att jag slipper sitta i någons spyor i metron". Bakom vår vackra stad står de som städar och håller snyggt efter oss andra. De skall ha eloge och stort tack och definitivt högre lön. Vem som helst är ju faktiskt inte beredd att ta ett sådant förnedrande jobb.


Jan köpte Iso numero här om dagen och det gav lite perspektiv. Köp och läs. Du gör en god gärning och du får en läsvärd och intressant tidning att läsa i den rena och snygga metron på vägen hem.

Död

Jag tror den här bloggen är död.
En mer levande hittar du här.

Vårtecken

Solen gassar in i vår lokal och vi sitter med fördragna gardiner.
Jag får peta bort grus från lenkkarnas botten.
Det luktar så där gott-illa på ställen där gräset börjar komma fram.
Jag börjar använda vårrock och vårskor. Trots att det ännu är köldgrader på nätterna.
Första löprundan utan huvudbonad.
Jag proppar i mig påskgodsaker och bestämmer att det blir godispaus efter påsk (yeah right).
Vårstädningen är avklarad.
Jag börjar tycka att det snart är sommarlov även om det fortfarande är tre månader kvar.

Om jag skulle få bli kvar i en årstid skulle jag välja våren. Även om sommaren är årets höjdpunkt så känns våren bättre. Mer hoppfull. Full av förväntan.

Ett år i arbetslivet

I fredags var det precis ett år sedan jag inledde min yrkeskarriär och precis ett år sedan jag började på min nuvarande arbetsplats. Tänk så fort det går! Och ändå känns det som att jag skulle ha varit där i evigheter.
Idag var det måndagsmöte och då firade vi vår ettårsdag. Jag har nämligen en kollega som började samma dag som jag, så vi passade på att tacka vårt team för det gångna året. Redan första dagen lärde jag mig att kakor och andra sötsaker har en garanterad åtgång på en kvinnodominerad arbetsplats, så jag kan vara ganska säker på att den här kommer att försvinna senast under morgondagen.

Det har varit en fint och lärorikt år. Jag tror inte jag har vuxit så mycket som jag har gjort under det här året på jobbet (mentalt alltså). Visst var studietiden en fin tid men nog är det så mycket bättre att få göra något av det jag kan i teorin. Dessutom känns det fint att känna sig viktigt.
Jag har bland annat lärt mig att
- det inte är så farligt om allt inte går som jag har planerat (detta har lett till att jag inte planerar så mycket)
- barn tycker att allt jag ritar är superfint
- barn minns visst saker och det är inte alls enkelt att lura dem, speciellt när det kommer till klistermärken
- bara min närvaro, ett litet tips eller bara det att jag lyssnar och bryr mig om kan lätta en bekymrad förälders hjärta
- lapplisorna i Borgå skall man akta sig för
- det går att äta lunch medan man kör så länge det inte är yoghurt
- jag behöver inte bevisa att jag kan något som jag egentligen inte kan utan att jag duger precis som jag är (en oerfaren talterapeut som mer eller mindre provar sig fram)

Och mycket, mycket mer.

Det kommer dagar då jag inte alls har lust att åka iväg, morgnar då jag helst skulle stanna hemma och då jag förbannar mörkret, snöyran och den långa bilresan med start i ottan. Lika ofta kommer dagar då jag får en varm hälsning och en kram när jag träffar någon av mina klienter och då dagen är räddad innan den ens har hunnit börja.

Glad i hågen och med en rätt så positiv framtidstro inleder jag mitt andra år i arbetslivet.

Guldet blev till sand

I går fick jag äntligen se Kristina från Duvemåla. Och visst var den just precis så fin som jag hade hoppats. Otroligt fin scenografi och strålande, sjungande skådespelarinsatser gjorde att jag verkligen kunde njuta.
Mamma prackade för ett tag sedan på mig Mobergs fyra böcker som pjäsen baserar sig på. Först såg jag nog lite förtvivlat på bokhögen från 50-talet. Men visst går de ju att läsa och ju mer jag läste desto mer insåg jag hur välskrivna och fina böckerna är. En otrolig historia helt enkelt, med spännande karaktärer så välbeskrivna att jag för mitt inre har kunnat se dem.
Jag har kring femtio sidor kvar av den sista boken, men jag har ändå kommit längre fram i historien än pjäsen någonsin gör. Det var nog en fördel att ha läst böckerna, det var svårt att i början få grepp om vad som sjöngs om på scenen och vem som skulle föreställa vem, men det kunde jag lätt räkna ut. Sälvklart saknade jag en hel del händelser ur böckerna, men allt ryms inte i ett skådespel. Jag njöt ändå. Nog är hon stark, Kristina.
Höjdpunkten blev så klart då vi äntligen var framme vid Guldet blev till sand. Minst lika bra som jag har hört Peter Jöback sjunga den. Mäktigt! Om det är något jag har lätt att njuta av så är det teater.

Om du inte har sett föreställningen, se den!
Om du inte har läst böckerna, läs dem!