Flyttar!

Efter en del om och men beslöt jag mig för att börja blogga på ny adress. I stället för två bloggar blir det en med hopp om bättre bloggaktivitet.

I fortsättningen finns jag HÄR.

Vinterns första

Undrar när den första snön senast kom den andra november. Idag kom det precis tillräckligt för att inleda pulkaåkningssäsongen. Jag hade inte förväntat mig att Filip skulle gilla det så pass mycket. Han minns knappast något från förra vintern, men då var inte pulkan någon favorit (de några gångerna vi kunde åka under den rätt så svarta vintern).

Nu åkte vi upp och ner, bak och fram, om och omigen. Det lär bli en katastrof den dag den första snön smälter.

Car spotting

Idag fann vi det bästa stället för att kolla på bilar. En busshållplats. Filip promenerar visserligen snällt när vi traskar längs vägen och tittar på bilarna som far förbi, men lika fint satt han en lång stund på busshållplatsens bänk och ropade ut bilmärkena han såg.
Ja, han kan flera bilmärken. Han känner igen en BMW från sidan på långt håll och märker nog huruvida bussen är en Volvo eller ej. Varifrån det har kommit kan man ju fråga sig.

Hans kunskaper i bilmärkeskännedom sträcker sig redan ganska långt: beebee (BMW), gng-gng (Audi), bwiwwi (Volvo), bå (Ford), do-da (Skoda), baa(b) (Saab), mnimni (Mini). Volkswagen och Mercedes är så pass svåra att säga så dem känner han tillsvidare bara igen. Det behövs knappast många fler car spotting-sessioner för att lära sig några märken till.

Det här är helt klart ett specialintresse. Ett väldigt pojkigt sådant. Men varför inte stöda det han gillar och är bra på?

Det var den amningen

Jag var beredd att sluta amma efter en veckas kämpande ungefär. En kille som inte fick i sig tillräckligt, som somnade innan han var mätt, som inte fick bra grepp, rintakumin, tissiraivaren och hopplösa försök att pumpa mjölk var orsaken till min frustration då. Men det vände. Filip och jag klarade det och det resulterade i helamning, nappflaskvägran och i att jag blev något av både matstation och levande napp. Bra så.

Efter ett halvt år tänkte jag att jag nog kan fortsätta amma ännu ett tag, parallellt med vanlig mat som Filip vid det laget började smaka på. Så blev han åtta månader och så tio månader och jag var ganska förvånad över att jag fortfarande ammar. Tänkte att han säkert själv väljer att sluta snart. Han fyllde ett och var fortfarande väldigt mån om att jag skulle sätta mig på den vanliga platsen i soffan så att han skulle få sig en slurk. Visst minskade ju både gångerna per dag och mängden han drack, men ändå.

Visst är amning främst näring åt barnet men också så mycket annat. Närhet och tumistid. För mig en stunds andningspaus (förutsatt att amningen fungerar). Väldigt praktiskt, alltid tillgängligt och behöver inte diskas. Och så har Filip faktiskt inte varit sjuk just alls. Kanske har det en positiv effekt på immunförsvaret. Eller så har han bara haft tur. Hur som helst så är jag glad att det började funka till slut. Fördelarna med amning är nog fler än nackdelarna så jag ångrar inte att det gick som det gick.

Nu är det helt slut. Att jag skulle amma i ett och ett halvt år hade jag nog aldrig trott. De senaste månaderna har det nog varit frågan om små slurkar på kvällen och tidig morgon (för att själv få sova lite till) och till slut handlade det snarast om nappavvänjning eftersom jag knappast kom någon mjölk längre. Och så en dag märkte jag bara att det var slut. Filip är okej med det och jag är det också. En tyst överenskommelse helt enkelt.

Emellanåt skämdes jag nästan för att jag ammade så pass länge. Och ändå är det ju inte så himla länge. Det har ju en massa positiva effekter så varför tycka att det är genant? Nu är jag ändå helt nöjd med att ha alldeles vanliga BH:n och inte de där slitna och mjölkfläckiga, även om de är väldigt bekväma. Och Filip verkar nöja sig med alldeles vanlig mat. Som i-i (makaroni) och ba-ba-ba (spenatplättar).

Måste bara säga att dagisstarten gick bättre än jag hade vågat hoppas. Hans första vecka är förbi och det har gått jättebra. Han har knappt varit ledsen när han har blivit lämnad och har varit glad och nöjd, ätit och sovit fint. Otroligt!

Nu går det upp för mig hur stor vår lilla pojke är.

Det gnagande samvetet

Två veckor av mjuklandning är till ända. från och med måndag ska Filip vara på dagis tre dagar i veckan alldeles ensam. Sakta men säkert har han blivit lämnad ensam för längre stunder och idag har han i princip varit på dagis hela dagen.

Han är så liten. Det gör ont att se hur ledsen han blir när jag berättar att jag måste gå och Filip får bli kvar här. Hans ögon tåras, mamma me, säger han och vill att jag ska vara med. Han gråter när han blir ensam och det känns inte alls bra. Helst skulle jag bara strunta i alltsammans, ta honom under armen och gå tillbaka hem. Men så vet jag också att han slutar gråta när jag har gått, att det går alldeles bra sen. Visst lär han ska ha varit lite tyst och försiktig och har saknat oss, men det har gått bra. Jag vet att han inte far illa av det här. Men jag kan inte låta bli att ha lite dåligt samvete i alla fall.

Att bli lämnad ensam så pass ofta och på nytt ställe har nog påverkat honom. Hemma vill han ha mycket sällskap, vill vara i famnen och vill att mamma är med. Det ska han få. Vi ska ge honom extramycket uppmärksamhet, sällskap och närhet de närmaste veckorna. Och kanske försöka minimera onödigt lämnande. Även om många nära och bekanta brukar passa honom ibland så är det kanske för mycket just nu.

Idag hämtade jag honom när han skulle vakna från dagssömnen. Han hade faktiskt somnat till sist. När han såg mig verkade han bli enormt lättad. Så där lite gråtfärdig. Snälla älskade vän, mamma kommer alltid efter dig.
Det hade gått bra, sa tanterna. Skönt att höra. Jag kommer sannolikt att vara den som hämtar än den som för, så jag slipper den tuffa biten med lämnandet.

Han har dragit på sig en snuva som jag hoppas att inte utvecklas till något värre. Det var väl väntat.

Vårt hembiträde.

Veckoslut. Nu får vi alla vila upp oss och så kickar vi igång vardagen på måndag.

Annorlunda vardag

Jag har börjat jobba igen. I två veckors tid har vår vardag sett annorlunda ut. Okej, två korta veckor. Min arbetsvecka tar slut på onsdagar och således har jag veckoslut nu. Men ändå.
För mig var det en stor omställning och efter de första tre dagarna var jag helt slut av att bara har tagit in en massa ny kunskap. Den här veckan har klientarbetet kommit igång och det börjar väl rulla på småningom. Som om jag inte hade varit borta alls.

Herrarna i huset har klarat sig bra på tumis. Och jag har fått prova på att vara den som kommer hem till middagen. På måndag börjar den två veckor långa mjuklandningen på dagis och efter det är vardagen än en gång helt annorlunda. Mest för Filip, så klart. Den vardag han känner är den där man för det mesta är hemma och leker på gården. Den där mamma eller pappa nästan hela tiden är med.

Vi har haft mycket familjetid i och med pappaledighet och korta arbetsveckor. Vi har således hunnit göra sådant man inte annars hinner göra så ofta. Simma och besöka Högholmen, till exempel. Filip var jätteintresserad av de vilda djuren, men hästar, kor och grisar efterlystes nog.

Filip har vuxit igen. Han somnar alldeles själv i sitt rum nu, utan protester. Idag tog det tre minuter. Ibland tar det länge, men vi behöver inte sitta bredvid utan han snurrar omkring och pratar tills han somnar. Får se om dagisstarten har någon negativ effekt på sådana här saker. Han har börjat rita lite efter att jag skaffade kritor. Han har lärt sig säga blå (bwå) men det här med färger är inte så enkelt ännu. Det mesta är blått enligt honom. Nya ord (eller Filips varianter av ord) kommer hela tiden och hans förmåga att förstå och följa instruktioner är något jag imponeras av. Han leker allt mer och man ser hur hans fantasi utvecklas. Kojor är han speciellt förtjust i.

Stor låda perfekt koja.

Det är väldigt mycket me, myself and I nu. Me me säger han och pekar på sig själv. Me me ska ha allt, göra allt, annars blir han ledsen.

Filips frisyr är lagom snygg. Jag har lyckats åstadkomma en sned pannlugg. Jan trimmade håret i nacken och det blev ganska hackigt. Tur att hår växer ut så vi får öva lite mer. Det första barnet är väl något av en provkanin när det gäller det mesta.

Ett och ett halvt

Filip fyller ett och ett halvt år idag. Och typ igår sade han mamma så där på riktigt för första gången. Det var på tiden. Jag var lite rädd att jag skulle vara bäbbä för alltid.

Det är inte länge tills Filip blir dagisbarn. Han får vara hemma ett par veckor ännu med sin far före det blir dags för mjuklandning. Jag har således mjuklandat på jobbet igår och idag och jag är redan utmattad av allt nytt och gammalt jag har fått ta in. I morgon är det min korta veckas sista dag och sedan får jag vila upp mig lite igen för att orka ta itu med mina första klienter klockan åtta på måndagsmorgonen.

Det är annorlunda att inte vara hemma hela dagen. Nu kommer jag visserligen att vara hemma två dagar i veckan men ändå känns förändringen av. Konstigt att det är jag som går till jobbet nu. Det är mig de vinkar av. Roligt blir det säkert bara jag kommer över den första chocken.

Kopplar av med lite OS medan jag försöker att inte låtsas om en som inte gärna skulle somna ensam.

Slut på friden

Så var det dags att lämna landet för att återgå till vardagen igen. Visst är det ju bara början av augusti ännu och visst är det lite sommar kvar, men för mig tar nog sommaren slut när vi åker tillbaka till stan. För det är inte samma sak att vara hemma som att vara på landet även om det skulle vara mitt i sommaren.

Vi har haft en riktigt skön sommar. Mindre regnig än de flestas eftersom vi råkade klara oss undan det sämsta vädret. Egentligen var det riktigt bra att det inte blev någon extrem värmebölja i år. Vi gick omkring i shorts så gott som alla dagar ändå.

Det är något oförklarligt skönt med att vara på landet. Dagarna bara går och om vi inte gör något extra så ser dagarna ganska lika ut. Man kommer in i landerutiner som är trygga, bekanta och framför allt stressfria. Att bara vara är något man bara kan göra på landet. Sträckläsa deckare, plocka bär, plaska i stranden, spela pingis på terassen. Utan någon press att behöva uträtta något.

Filip verkade trivas bra. Och på något sätt var det skönare för mig att vara där med honom. Fler händer, sällskap, mer att göra, mer utrymme. Och Filip verkade också uppskatta andra att leka med mellan verserna.

Under sommaren har Bä blivit Filips käraste ägodel. Antagligen för att det var det enda mjukisdjur vi tog med oss. Först nöjde han sig med att ha Bä i sängen men snart skulle han vara med över allt. Så Bä har också pottränat och varit i blåbärsskogen i sommar. Hans päls är således inte vit och fin längre, snarast grådaskig och full av skräp. Det är definitivt Bä som ska börja dagis tillsammans med Filip.

Det är alltid lika vemodigt att åka hem. Visst far vi säkert av och an till landet ännu i höst men det är inte samma sak. Om bara sommaren vore lite längre. Det bästa är ju att det kommer flera somrar. Alldeles snart är vi där igen.

Kakka i pottan!

- Hej det kom kiss!
- Oho, bravo Filip!

- OJOJOJ nu kommer det kakka!
- Va wow! Jag kommer genast!

Ryktet sprider sig. Till slut står alla närvarande samlade kring pottan och beundrar bajskorven som flyter omkring.

Filip måste tycka att vi är knäppa.

Landeliv

Vi har haft sommarlov en dryg vecka nu och vi är redan ganska hemmastadda på landet. Filip tog miljöombytet bra och det är intressant att märka hur snabbt han orienterar sig och lär sig att hitta på nya ställen. Trots att tomten är stort och husen nya för honom så vet han nog var Momi bor (eller Mjmjmjm), var bastun är, var lekstugan finns och var man kan hitta smultron.
Sommar är nog det bästa han kan tänka sig. Varm och skönt, kräver inget annat än lippis och Crocs och man kan vara ute hela dagen om man så önskar. Energi har han så att det räcker och så sover han gott om nätterna också.

Han har lärt sig och erfarit mycket nytt under de senaste dagarna. Så här fin var han på midsommarafton.

Han har bekantat sig med smultron och blåbär. Tittoo. Smultron. Bäbä. Blåbär. Helst äter han dem direkt från riset eller ur handen på vem som helst som plockat åt honom. Mammamamm. Nam nam.

Han har börjat leka mer. I lekstugan finns en spis, kastruller och kärl och en docka att förse med mat. Han tar också modell av andra och låtsas laga leksaksbilar med skruvmejsel, vattnar blommor med sin lilla sprutkanna eller hjälper till med terassbygge.

Han älskar att plaska på stranden. Han är modig och vågar gå ganska långt ut trots att det är ganska kallt.

Han badar gärna bastu. Och tvättar sig i balja med skopa som man gör här. Löyly skulle han också kasta hela tiden om han bara fick.
Han har bekantat sig med pottan. Hittills bara en gång om dagen och ännu har vi inte fått något resultat i pottan. Dessvärre bredvid.
Och han har smakat på sommarmat. Nypotatis, rökt fisk, jordgubbar. Och glass också...

Här trivs vi ett tag till.

Pojkfrisyr

Tänk att några centimeter kan göra så mycket! Filips guldlockar blev en aning kortare idag då gudmor tog till saxen och nu är han en helt annan pojke! Eller åtminstone en äldre pojke.

Före.

Efter.

Hans långa ljusa lugg hade hunnit bli något av ett varumärke. Jag saknar det lite. Men jag vet att jag kommer att vänja mig. Dessutom har hår den fantastiska egenskapen att det växer ut igen.

Dagistanterna på besök

Idag hälsade dagistanterna på. Fast tanter var de ju inte. Det var i alla fall trevligt att de kom på hembesök, det tycks vara kutym nuförtiden. De var väldigt trevliga och varma och jag fick ett positivt intryck av daghemmet. Det lättade lite på mina skuldkänslor och min oro. Filip inleder mjuklandningen i slutet av augusti och före det hinner jag börja jobba. På halvtid, lyckligtvis. Vi behöver säkert båda en mjuk start.
Filip fick tillbringa ett par dagar med två lite större småkillar under helgen och han verkar nog trivas med andra barn. Han är också väldigt mycket modigare nu än vad han har varit och blir ganska snabbt nyfiken och social trots en viss försiktighet i början. Så det bådar gott för dagisstarten.  Om han ännu skulle utveckla lite verbala förmågor under sommaren så skulle det kännas ännu bättre.

Klar för dagis.

En nästan förlorad lippis

- Ska vi gå ut?
- PIIPII PIIPII, utbrister Filip och klappar sig på huvudet. Lippis. Den ska vara på när vi går ut.
Han tycks gilla den kepsen. Idag var det nära att han inte längre hade någon piipii.

Filip blev tydligen rastlös under vagnlänken i morse och för att fördriva tiden började han ta av sig det han kunde. När jag kollade vad han höll på med så hade han lyckats peta upp tarran på lenkkaren (ursäkta finlandssvenskan) och gjorde tappra försök att få av sig skon.
- Aj, aj.
Sprang vidare och när jag tittade till honom nästa gång var både solglasögon och lippis försvunna. Neeej! Hur kunde jag missa att någonting har flugit ur vagnen? Jag hade bara knappa två kilometer hem och hade ingen lust att börja söka. Solglasögonen fick jag syn på lite högre upp i backen så jag vände om för att hämta dem. De låg mitt på en skyddsväg och före jag hann fram körde en lastbil över den. Lyckligtvis missade hjulen brillorna och de klarade sig mirakulöst nog oskadda.
Tänkte att lippisen säkert är i närheten. Nix. Jag sprang tillbaka en kilometer ungefär utan att hitta den så jag fick ge upp. Filip hade redan förlängt min länk med ett par kilometer och jag grälade på honom medan vi sprang hem.

Det störde mig att den var borta. Det är ingen speciell lippis med ändå rätt så fin. Så på eftermiddagen tog vi en cykeltur för att söka en gång till. Och vi hittade den. Någon hade vänligt nog hängt upp den i ett träd. Filip blev glad. Och jag var nöjd.

Lippisen.

Han är en handfull just nu (ursäkta svengelskan). Han klättrar på allt och är kvick som bara den. Man kan inte lita på att han stannar om man ropar så man får helt enkelt vara på alerten. Han är duktig på att klättra. Men jag gillar inte att han ställer sig upp på kossan med hjul. Han vet att jag inte gillar det. Så han gör det i smyg och skiner upp och klappar in händerna när jag får syn på honom. Han klättrar upp i soffan själv nu. Så man kan inte lämna honom alltför länge och tro att han hålls på golvet. Igår kom han ner därifrån med huvudet före, tur att soffan är ganska låg och att han landade på mattan. Han ska stå på gungbrädan. Och han vill sitta på en vanlig stol för att kunna ställa sig upp på den. Och så ska han rutscha i stora rutschbacken också. Den lilla är för mesar.

Han må vara försiktig och lite blyg. Men när han är i farten så är han det på riktigt.

Vilken helg!

Helgdag och ledig fredag gav oss ett fyradagarsveckoslut och att det råkade vara sommarvärme och solsken var ett sammanträffande som vi har njutit av och utnyttjat till fullo. Vi har hunnit med trädgårdsarbete, grillsäsongstart, picknick, cykelutfärder och en hel del lek på gården och även om det bara är början av maj så tror jag mig ha blivit lite solbränd på köpet.
Filip stortrivs ute och skulle helst inte alls komma in. Eller så är det bara en del av hans nej-fas. Det är ändå roligt att märka att han gärna är utomhus. Den dagen kommer väl när man får tvinga honom upp ur soffan och ut i friska luften. Han kommer att gilla sommar på landet med ännu mer utrymme att springa omkring på. Vi får se upp lite grann ändå. Han far iväg som ett skott och har man inte koll på honom så hinner han sticka iväg på mer eller mindre farliga upptäcktsfärder.

Årets första utelunch på bakgården.

Morsdagen till ära har Filip plockat blommor. I samma veva lärde han sig ett nytt ord. Det låter dock som wuwwa, men helt klart är det blomma han menar. Idag blev det cykeltur och picknick och ponnyskådning.

Hållas på picknickfilten var inte så lätt...

Vi får se hur länge våren tänker erbjuda sommarvärme. Undrar hur vi ska klara oss när det blir kallt och regnigt, vi som har hunnit bli bortskämda.

Tio år

För tio år sedan var jag på dejt. Med en ganska spinkig kille som trodde att han var stark och som hade en faslig frisyr. Måste ha varit lite blind.
Den dejten slutade av allt att döma ganska bra. Efter tio år är han fortfarande densamme men han har mognat en aning, blivit lite starkare och hunnit fixat håret.

Hemlagad glass

Jag lånade glassmaskin till den mer eller mindre regelbundna matlagningen med mina väninnor och vi åstadkom en jättegod blåbär-kardemummaglass. Det var lätt. Bara vispa här och där, blanda ihop och låta maskinen göra jobbet. En timme och så lite frystid. Busenkelt!
NOT!
När jag sedan fördjupade mig i ämnet (måste ju passa på att laga glass nu när jag har maskinen till låns) så märkte jag att vi hade gjort en fuskglass. Det är inte alls bara att vispa och blanda. Först ska man ju koka grädde och mjölk, vispa äggula och socker, sedan hälla grädde över äggen och sjuda alltsammans, närmare bestämt till 82 grader. Därefter ska smeten stå i kylen och dra över natten för att få bästa smak och ner i maskinen ska smeten först följande morgon. Sen får den snurra en timme och sedan ska den frysas minst fyra timmar. Så det var inte snabbt och enkelt. Eller nog ganska enkelt, men tidskrävande.
Vad är då skillnaden? Jo, konsistensen och hur snabbt glassen smälter på tallriken. Vår blåbärsglass blev jättegod, så det ju inget fel på snabbvariantens smak i alla fall. Men den blev ganska fort rinnig. Efter att ha gjort vaniljglass enligt alla konstens regler blev konsistensen så där segmjuk och den hölls fin i skålen ända till sista skeden (lite rinnig blev den i kanten men det kan bero på att den inte var i frysen så länge).
Det blev en underbart god gammaldags vaniljglass. Följde det här receptet och läste lite anvisningar på ett antal andra sidor.

Var lite skeptisk när jag hällde i den väldigt lösa vaniljsmeten
i glassmaskinen, men se så fin den blev!

Riktig gammaldags vaniljglass!

Nu är jag fast. Nu ska det testas andra smaker och eftersom övning ger färdighet så strävar jag efter ännu bättre konsistens och krämighet. Glass is the new cheesecake!
Mamma- det kan hända att det dröjer ett tag innan du får tillbaka din maskin...

Från en sak till en annan. Kärt barn har många skor.

Mindre bra

Det har varit en mindre bra period för Filips del. Vi skyller på tänder. Han har krånglat med maten en längre tid nu och den senaste veckan har han ätit knappt någon mat alls. Man får truga, lirka, luras och trixa för att få i honom ens ett par skedar. När inte ens fruktmums duger så är ju något fel. Hittills har han också klarat av lite större bitar men nu mal han maten i evigheter tills han spottar ut det. Det är lite jobbigt. Jag vet ju att han inte svälter men det är väldigt frustrerande att laga mat, duka fram och sedan få städa undan oäten mat eller torka upp det som har hamnat på golvet.
Det gick lite tokigt med att sakta men säkert sluta amma. För ett tag sedan klarade vi oss med bara kvälls- och tidig morgonamning men nu när inget annat smakar så blev det inte så mycket av att sluta helt. Nåja. Hoppas det är en fas. Stackaren fick feber tidigare i veckan av de besvärliga tänderna och han verkar ha ont eller åtminstone störas av att det kliar och känns.
Nätterna är också mindre bra. Eller snarare kanske somnandet. Filip vaknar flera gånger, sover oroligt och är ganska gråtig. Detta mitt i vår sömnskola där Jan har sovit på golvet bredvid Filip i några veckor nu. Prima kombo.

Annars är det helt okej. Filip stortrivs ute och han är glad för det mesta (om vi inte äter eller ska sova). Han visar allt mer en egen vilja och för att få in honom från gården får man locka och muta lite eller ibland kånka in en protesterande unge. Han har börjat babbla mera och äntligen producerar han något som låter som "mamma". Att han skulle kalla mig det händer inte men han kan åtminstone uttala det. Det som är skönt att märka är att den svåra fasen av rädsla eller blyghet för andra (också bekanta) har gått över. Nu är han helt okej med att bli lämnad med någon bekant och han vågar röra sig på egen hand bland andra barn och vuxna då han vet att vi är i närheten. Jag vågar försiktigt hoppas på att dagisstarten inte blir katastrof.

Vår jäbä. Som har hittat sina fickor.

Synd att mat och sömn är ganska viktigt för det allmänna välbefinnandet. Bortsett från denna förhoppningsvis övergående fas så har vi det ganska bra.

Komplimanger, ord och promenader

"Han är så söt!"
Det har vi fått höra sägas flera gånger om vår son. Vad svarar man på det? Tack? Det är ju inte precis min förtjänst att genkombinationerna blev till hans fördel. Han kunde ju ha fått sin pappas näsa.
Jag håller helt med. Jag tycker också att han är söt. "Jag vet" är kanske ändå lite fel att svara på kommentaren. Visst blir jag glad när någon säger att Filip är söt, men kanske borde man rikta komplimangen direkt till honom i stället. Sedan kan man berömma oss för hur bra vi har uppfostrat honom, om vi nu lyckas med det.

Förutom att han är söt så har han ganska bestämda åsikter. Dessvärre har han inte särskilt många ord att använda för att uttrycka sina önskemål. Något ganska nytt som han säger är "jaa"(inte med ett vanligt finlandssvenskt a utan det låter mer som en blandning mellan a och ä).
"Vill du ha banan?" "Jaa!"
Förut om han ville ha något så pekade han och sade "de de de de de!" tills han fick det. Nu säger han "de de de, jaa!"

Idag har vi inte bara varit stolta över hur söt vår kille är utan också mäkta imponerade över hur fint han kan gå. På bara några veckor har Filip gått från att vägra gå ute över huvudtaget till att själv traska ner till sandlådan. Idag var vi på Galna Dagar och efteråt lät Jan honom gå själv- från Stockmann till bussen på Järnvägstorget! Sedan gick den knappt 14 månader gamla killen från busshållplatsen hem. Bra att han har en pappa som uppmuntrar honom.
Vi tog oss en aftonpromenad runt kvarteret också. Det går ju långsamt och ibland baklänges men Filip tycks gilla det nu när han vet att han kan.

Nog med beröm. Han må vara söt men någon bra sovare är han inte. Sömnskola pågår och vi får se hur många veckor Jan får sova på madrassen bredvid Filips säng...

Han är så stor

Det behövdes bar mark och vårvärme för att Filip skulle vilja gå själv ute. För några dagar sedan sa jag åt honom att själv gå ner för trappan (trappan i det här fallet är steget ut genom vår dörr, men trappor är något som motiverar honom) och det gjorde han. Sedan traskade han hela vägen ner till sandlådan. Det här gör honom ännu mer till en liten pojke. Snart kan han ju gå själv till bilen också. Och han är så nöjd och stolt när han märker att han kan.

Så mycket roligare med bara händer!

Senast idag beundrade jag min lille son när vi gjorde entré på föräldrakursen. Jag bar in honom från bilen men sedan gick han själv. Trots att det var ett nytt ställe och trots att där var mycket folk. I sin lilla jacka och sina gröna Crocs såg han så tassigt söt ut. Problemet med att han har blivit mindre rätt och mer frimodig är ju att han helst gör som han själv vill. "Kom nu" är inget han lyssnar till så även om jag jublar över att han rör sig på egen hand så får jag nog ta honom under armen när jag vill ha honom dit jag vill.

Loppisfynd. Och han älskar dem.

Föräldrakursen avslutades idag och efter fem gånger är vi kanske lite mer visa. Åtminstone har kursen väckt diskussion och tankar även om mycket av det som togs upp kanske gällde lite äldre barn. Får se hur mycket vi minns. Ska försöka samla mina tankar och kanske skriva något om kursen vid lämpligt tillfälle.

Rödvin och choklad

Rödvin och choklad lär ju vara hälsosamt i måttliga mängder. Det är ungefär det som jag har levt på de senaste dagarna. Tyvärr är det knappast påskägg och nougat som har de hälsosamma effekterna och så tror jag att "måttliga mängder" överskreds redan på skärtorsdagen. Tur att det bara finns några små ägg kvar att göra slut på så att vi sen får återgå till normal diet igen.

Påsken har utöver chokladägg innehållit diverse besök och lamm i olika former. Höjdpunkten var dock att få prova den nya cykelstolen och göra ett par små utflykter för att titta på, ja, lamm.
Fallkulla är nära beläget och där fick vi se på små killingar och ankungar. Idag besökte vi Tomtbacka gård och fick köa i lera för att få se de små lammen. Söta var de ju och värda köandet. Det piggade upp Filips annars ganska griniga dag.

Jag konstaterade att jag inte har cyklat på typ två år. Så befriande det kändes att sätta sig på sadeln igen! Lite vingligt och ovant med Filip där bak men jag vande mig ganska snabbt. Filip verkade trivas så jag tror att det blir ett bra sätt att fördriva vackra vårdagar på.

Hoppas vårvärmen blir ännu varmare!

Vårljuset lockar ut

Liksom varje år den här tiden förundras jag över att det är ljust ännu efter halv sju på kvällen. Och precis som varje år njuter jag av solen som redan nu värmer bara den behagar titta fram. Samtidigt avslöjar vårsolen allt damm som yr här inne vilket inte är en charmig syn.
Piggare än vanligt är jag inte. Det finns väl något som heter vårtrötthet. Eller så är det återkommande hackiga nätter som orsakar behovet av tupplurar på dagarna.
Solen tvingar en ut. Man får nästan dåligt samvete om man inte är ute och njuter. Så den här veckan har jag faktiskt ansträngt mig. Mycket lättare nu då det inte är mörkt och trist redan tidigt på eftermiddagen.

Den här veckan har Filip verkat njuta extramycket av att vara ute. Han går med på att gå själv utomhus (vilket han inte ville alls för ett par veckor sedan) så vi kan göra annat än bara sitta i gungan. Idag var det så pass varmt att han fick lov att vara utan handskar i sandlådan, vilket tillät honom att hålla i alla grejer som finns där. Han stortrivdes. Halva sandlådan följde dock med in.

Dagens parkbesök. Just nu har han
faktiskt inget emot brillorna.

Igår besökte jag och Filip Fallkulla. Vi tittade på getter, kor, minigrisar, hästar, kaniner, höns och den stora favoriten ankorna. Han verkade gilla det även om bilarna fångade hans uppmärksamhet mer än korna.

Just nu är Filip trött på gröt och ibland är också andra måltider svåra att få i honom. Om det bjuds direkt ur förpackningen, till exempel yoghurt, brukar det duga. Idag har han ätit memma direkt ur rivan. Också ett sätt att motivera till att öva äta med sked.

Väntar på varmare väder, lättare kläder och en lite torrare gård. Sen kan vi hänga ute fast hela dagen och ha memma-picknick om det är det som slinker ner.

Han leker

Filip har börjat leka. Smått och med lite hjälp, men lite lek som inte är att ordna saker eller sprida ut klossar i hela huset börjar komma fram nu. Han gillar plastserviser och -bestick och med dem leker han att han äter. Ibland bjuder han åt mig också och också nalle kan få smaka. Vid matbordet (jag vet att man inte ska leka med maten) brukar han bjuda mig på låtsasmat med sin gaffel. Samtidigt passar jag på att skopa in lite riktig mat i hans mun. En slev och en bunke duger också till att tillreda mat i. Eller så förvandlas mina bunkar till ett trumset. Han gillar också att man klär på nallen. Igår var Lilla nalle klädd i blöja och skor. Han gillar dockan också och han har börjat jämföra sig med den. Han hittar dockans händer och sina egna händer, klappar dockan på magen och klappar sig själv på magen. Kurragömma gillar han också men han har inte riktigt förstått vad det är att gömma sig. Det är roligt att följa med den här delen av utvecklingen. Kanske är det här fantasin börjar flöda...

Han har blivit lite av en drama queen också. Han är duktig på att visa var han fick ont när han har fallit och slagit sig, men när jag nuddar vid ett hörn kan han ta sig för huvudet, säga äääh och se eländig ut tills mamma kommer och blåser.

Han är ganska bra på att städa efter sig. Han sätter tillbaka saker som han har dragit ut ur skåpen när jag ber honom att göra det. Bara det inte är något alltför intressant som han inte vill ge ifrån sig. Så är han lite pedant också. Om jag klåttar mat på bordet när han äter säger han äppää och pekar på hushållspappersrullen och tycker att jag ska torka upp. Han pekar dessutom ut var klåttet är.

I söndags var vi alla lite dagen efter. Filip hade klarat av en natt hos Momi utan problem medan vi festade loss på bröllop på lördagen. Det var otroligt skönt och det blev som en lång dejt men nog får man en hel del sömnskulder att försöka betala tillbaka. Så i brist på ork för annat så besökte vi Hoplop för första gången. Leka där var riktigt roligt, som omväxling.

Det nyaste nöjet är dockå att åka butikskärra. Där trivs han fast hur länge och jag kan hänga i Prisma annars bara för att få tiden att gå.

Just nu

Just nu är Filip en ganska nöjd kille. Dessutom har han blivit bättre på att vara med andra utan att behöva ha mamma eller pappa bredvid. Inte lika mycket gråt när vi skiljs åt heller.
Däremot kan han vara jobbig ute. Han vill vara i gungan, i stora gungan, i rutschbacken och i sandlådan på en och samma gång vilket betyder att jag kånkar honom från det ena stället till det andra precis hela tiden. Kånkar helt enkelt för att han inte gillar sina skor.
Inomhus är jag inte längre förvånad om jag hittar saker på konstiga ställen. En kakform med några tuber solkräm i placerad i pottan är helt normalt. Jag måste bara komma ihåg att leta rätt på mina nycklar före både Filip och jag står påklädda i tamburen.

Just nu går vi på föräldrakurs. Under fem onsdagskvällar lär vi oss att bli bättre föräldrar. Efter första gången fick jag redan en del insikter så jag tror att det blir riktigt bra.

Just nu håller Filip på att bli stor än en gång. I morgon ska han vara borta över natten för första gången. Jag antar att jag är den mest nervösa. I höst ska han bli ännu större. Vi har skickat in dagisansökan och jag ska visst börja jobba i höst.

Just nu är det bästa att sova med honom. Inte på nätterna, då är det lagom trevligt ifall han skriker sig till vår säng. Men på dagarna passar jag på om vi råkar vara hemma vid dagssömnstid. Idag sov vi dryga två timmar bredvid varandra i vår säng. Om Filip annars är en dålig dagsovare så är det här ett sätt som fungerar. För båda.

Just nu njuter vi av tidigarelagd läggdags och lite längre kvällar för oss själva. Det innebär visserligen tidigare väckning men det får man ta. Somliga av oss kan ju faktiskt tupplura på dagen.

Som ny

Äntligen är vår bil fixad! På riktigt. Låset på förarsidan går att öppna igen. Utifrån med nyckel. Inte inifrån så att man kryper genom bilen från andra sidan. Radion fungerar igen. Eller den är utbytt mot en ny, något vi inte har fått till stånd på ett par år. Den lyser blått och man kan de facto lyssna på radio igen. Skinande ren är bilen också. Den ser så fin ut. Som ny.

Jag däremot känner mig inte som ny. Speciellt inte när jag vaknar på morgnarna. Några veckor av en vaken kille mitt i natten börjar kosta på sig. Tur att jag vissa dagar har chansen att tupplura med honom. Efter det brukar jag känna mig åtminstone nästan som ny.

Ett år

Så har ett helt år gått sedan jag låg med en nyfödd i sjukhussängen, utmattad och antagligen mer förvirrad än den lille. Samtidigt som jag minns det väldigt klart känns det som en evighet sedan, som om han alltid har varit hos oss.

Idag hurrar vi för vår ettåring. Som kan gå, dansa, leka, berätta vad kossan säger, bläddra i böcker och trots bara några ord som snarast måste tolkas kan göra sig förstådd och få sin vilja igenom.

Filip säger inte så mycket begripligt. Jag har försökt med min mamma- propaganda och nu säger han mmm eller mmä på beställning. Han säger e de och det kan bland annat betyda vad är det, jag vill ha det, var är den eller något helt annat. Dä betyder oftast där och ibland säger han något som låter som titta där. Han säger också atta och atte som kan betyda anka och vatten, åtminstone om det råkar passa in i sitt sammanhang. Så säger han också iii när jag ber honom sätta tillbaka något in i lådan. A- ii säger han om jag frågar om han vill ha mandarin.
Nenene säger han också. Det betyder inte alltid nej. Eeeej säger han och vinkar.
Djurläten kan han också. På sitt eget sätt. Han härmar kossan och säger bä bä om lammet. Han rynkar på näsan och sniffar när han härmar grisen. Voff och mjau är ännu lite krångliga.

Det här med ord är tydligen ännu bara på kommande. Förståelsen är däremot något jag imponeras av. Han snappar upp saker och ting otroligt snabbt och han kan följa en del instruktioner när det ingår bekanta ord.

Han har en otroligt stark vilja och får han inte som han vill eller blir av med något som han väldigt gärna skulle ha (typ min telefon) så skriker, sparkar och protesterar högljutt med tårarna sprutande. Han kommer helt säkert att bli den ungen som lägger sig ner och skriker på butiksgolvet. Och den som inte vill lämna gungan för att gå in. Och den som sätter sig ner mitt på övergångsstället och vägrar gå vidare.

Visst kan han sätta sig på tvären. Här var han inte på fotohumör.

Han är ofta glad och nöjd. Han kan leka länge med något och vara väldigt upptagen med det han håller på med. Han har förstått idén med kurragömma så att han letar efter pappa när han gömmer sig. Att själv gömma sig är han inget vidare bra på. Han gillar att bläddra i böcker och han börjar kunna dem utan och innan. Bilarna är roliga och bollarna gillar han att kasta. Bakbunkar och decilitermått hör också till top 5 just nu. Ute gillar han att gunga och rutscha.

Han har tand nummer fyra och fem på kommande. Tuggandet går således lättare nu. Han gillar frukt och bröd och karelsk pirog och vill helst ha stora bitar. Eftersom han nu kan äta alldeles vanlig mat så underlättas mitt kockande en aning då jag kan laga samma mat åt alla. Ugnsfisk hör till favoriterna (vem gillar nu inte det?) och nudlar gick hem hos båda herrarna i huset. Under födelsedagsfirandet har han också bekantat sig med blåbärsmousse och croissant men det hör inte till hans normala diet.

Han är rätt söt också. Speciellt när han vaknar på gott humör och sitter och pratar med kamelen i sängen. Eller när han busar med sin pappa eller nöjt går omkring och viftar med mina underbyxor som han har grävt fram ur byrålådan. Och han är fortfarande mysig att sova med. Så länge han sover någorlunda stilla.

Visst blir jag frustrerad och irriterad varje dag och visst är jag trött (för tillfället håller han på att ge oss kronisk sömnbrist) och ibland önskar jag mer innehåll i min vardag, men den glädje han ger mig är så stor att att jag varje dag förlåter honom för att ge mig gråa hår. Han har en plats i mitt hjärta som ingen någonsin kan ta ifrån honom. Och då har han funnits hos oss bara ett ynka år.

Ett år idag.

Spysjuka vol. 2 eller en skithistoria

Av alla sjukor skulle magsjukan drabba mig för andra gången inom loppet av några månader. På fredagseftermiddagen brakade det lös och under den timme det tog för Jan att komma hem från jobbet fick stackars Filip stå ut med en mamma som hängde över toalettstolen. Systemet tömdes genom alla tänkbara vägar och till slut var jag uttorkad och matt och trodde att det aldrig skulle ta slut. Eländet fortsatte i dagarna tre och först idag har jag känt mig nästan som mig själv. Så pass att en godispåse fastnade i handen på mig i butiken och det förtärda innehållet hölls i magen.
Filip klarade sig med en uppkastning och rätt så mycket lös kakka. I övrigt var han frisk. Lyckligtvis drabbades inte Jan något desto värre för så eländig som jag var så kunde jag inte ta hand om Filip. Det är en ganska maktlös känsla. Att knappt orka le åt sin son och inte kunna vara närvarande känns inte bra. Och jag tror att han märkte att något var fel för han blev ganska försiktig och fundersam. Men så nöjde han sig med att svansa efter pappa i stället och de klarade sig fint.

Eftersom det hela började på städdagen blev städdagen inhiberad. Det betyder att det ser ut som en svinstia hos oss med leksaker utspridda, vandrande dammråttor och matrester på golvet. Att en MacGyver- film hamnade i badrumsskåpet är väl nog för att förklara kaoset här hemma.

I morgon friskförklarar jag mig och tar itu med det som måste göras. Det var det värsta veckoslutet på länge men jag antar att det inte var den sista gången vi drabbas. När dagis kommer in i bilden kan man knappast förvänta sig att vara frisk.

Den perfekta modern

Jag fick ärva den här muggen av den perfekta modern. Och så försöker jag leva upp till det.

Den perfekta modern har under de senaste veckorna försökt åstadkomma mat som både går hem hos sonen och resten av den lilla familjen. Eftersom unge herrn nu kan äta så gott som allt så länge det är osaltat och gärna osockrat så äter vi osaltat och osockrat allihopa. Nu står den perfekta modern vid spisen medan killen roar sig med att tömma slevlådan och maten står på bordet när far kommer hem. När den otacksamma ungen slänger makaronilådan i golvet blir modern smått frustrerad men nu börjar det trots allt gå bättre att servera vanlig och mindre finfördelad mat. Så länge man inte har tallriken inom räckhåll för de förvånansvärt långa babyarmarna.
Äta själv med sked får vi öva på men fingerfood går allt bättre. Den perfekta modern har således ägnat sig åt att tillreda sockerfria muffins och bananomelett (det senare blev en stor succé) så att killen har en chans att öva sig. Blåbärsmuffins var dock en miss som den perfekta modern insåg först när hon skrubbade golvet och duschade ungen efter måltiden. Plötsligt blev vardagen väldigt matbetonad. Allt kretsar kring när och vad vi ska äta och som den perfekta modern måste det ju vara hälsosam och gärna varierande kost som serveras.
Mat är bara ett behov som skall tillfreddställas. Den perfekta modern får minsann stå för underhållning och program också. Det går an, vagnpromenader och gunga på gården är rätt så skönt inte bara för den som blir skuffad eller gungad. Att gå omkring med en anka och en outtröttlig knatte efter sig, plocka tillbaka de utrivna på strumporna i lådan, rada upp böckerna på  hyllan för femtioelfte gången och stå med ena foten på toalettlocket och försöka borsta håret medan den lille tömmer badrumsskåpet på solkräm för att helst ploppa burkarna i toaletten kan trötta ut den perfekta modern lite grann.

Sanningen är att jag knappast är den perfekta modern. Inte för att jag upplever att jag har misslyckats, men nog finns det mödrar som är långt mer perfekta och duktiga och då har de typ sju barn. Jag är inte den som lagar middag varje dag och jag är inte rädd för att ta till nödproviant i burkform. Det är inte städat hemma när Filip går och lägger sig och inte har jag sytt eller stickat ett enda plagg åt min son och inte ägnat mig åt något annat DIY heller. Jag ser inte särskilt perfekt ut heller och går i samma kläder flera dagar ifall det inte har kommit någon större katastrof på mina byxor. Utifrån sett är jag väl en ganska medioker och hafsig moder.

Men jag hoppas och tror att jag är den perfekta modern för Filip. Så länge jag är nummer ett för honom kan jag åtminstone intala mig själv att så är fallet. Det får räcka.

Idag har den perfekta modern tagit sin son till fotografen för att få någorlunda perfekta bilder nu när ettårsdagen närmar sig. Och svängt ihop ytterligare en sats bananomelett.

Elva månader

Han närmar sig ett år. Jag behöver knappast konstatera att tiden flyger iväg. Han är så duktig och han lär sig så snabbt och de senaste dagarna har vi fått beundra och begrunda hans hujsiga utveckling.

Under den senaste månaden och de närmaste dagarna har Filip
- fått sin tredje tand.
- övat sig i att gå och kan nu byta riktning, stanna för att sedan fortsätta framåt, gå ganska långa sträckor här hemma samtidigt som han bär med sig något föremål. Saker och ting byter plats här hemma och nu får vi leta efter fjärrkontrollen under matbordet och hemnycklarna i turbokossan*.
- börjat krångla med maten (eller att bli matad) så nu får vi börja försöka låta honom äta själv och stå ut med klått. Igår serverades makaronilåda och tanken var att han skulle få prova själv. Tallriken flög på golvet innan jag ens hade hunnit skjuta stolen lite närmare bordet. Vi borde ha börjat tidigare men det är lätt att vara efterklok.
- åkt pulka några gånger och tyckt lagommycket om det. Han föredrar gungan.
- utvecklat sitt joller en aning. Han säger fortfarande inga ord som jag skulle uppfatta som ord. Det har dock kommit både nya vokaler och konsonanter så vi är väl på väg åt rätt håll. Han stämmer in i muminsången med bäbäbbäbäwäwäwäwwä.
- börjat förstå allt mer och lär sig ord så gott som genast. Han tror dock att "ajaj!" är något roligt så han fortsätter gräva i blomkrukan eller tömma byrålådan eller bita mig i tårna medan han skrattar och säger ajajaj.
- fått börja om med nattningsrutinerna. Det gick ganska bra före jul, men julen och resan var inte så bra med tanke på sovandet. Nu får vi börja på nytt med att somna i egen säng och före det skrik och protester av varierande längd.
- fått sova ganska många dagssömner inomhus på grund av arktiska temperaturer eller snöstormar. Det är det mysigaste. Sova inne betyder sova med mig i vår säng och plötsligt vaknar jag en och en halv timme senare med en varm och sömndoftande Filip intill mig.

Och så mycket mer. Det är ganska otroligt hur mycket som händer i så här unga år (månader). Hans personlighet tar väl form och man kan säkert snart se drag som kommer att hålla i. Just nu är han väldigt aktiv motoriskt och han sitter inte stilla hemskt många minuter. Ändå får han beröm av andra för hur lugn och fin han är, till exempel vid matbordet eller på restaurang. Och visst är han lugn och snäll. Han har blivit lite modigare nu men är fortfarande mammas pojke om jag finns i närheten. Det hör väl till.

*Kossan som brummar när den kör.

Läsa böcker är kul. Helst ovanpå alla böcker och många böcker
samtidigt. Om alla böcker inte redan är på golvet drar man först
ner de kvarvarande på bokhyllan.

Om en månad får vi fira hans ettårsdag. Får se hur mycket nytt han hinner lära sig tills dess. Säga mamma tycker jag att han skulle kunna lära sig så småningom.