Car spotting

Idag fann vi det bästa stället för att kolla på bilar. En busshållplats. Filip promenerar visserligen snällt när vi traskar längs vägen och tittar på bilarna som far förbi, men lika fint satt han en lång stund på busshållplatsens bänk och ropade ut bilmärkena han såg.
Ja, han kan flera bilmärken. Han känner igen en BMW från sidan på långt håll och märker nog huruvida bussen är en Volvo eller ej. Varifrån det har kommit kan man ju fråga sig.

Hans kunskaper i bilmärkeskännedom sträcker sig redan ganska långt: beebee (BMW), gng-gng (Audi), bwiwwi (Volvo), bå (Ford), do-da (Skoda), baa(b) (Saab), mnimni (Mini). Volkswagen och Mercedes är så pass svåra att säga så dem känner han tillsvidare bara igen. Det behövs knappast många fler car spotting-sessioner för att lära sig några märken till.

Det här är helt klart ett specialintresse. Ett väldigt pojkigt sådant. Men varför inte stöda det han gillar och är bra på?

Det var den amningen

Jag var beredd att sluta amma efter en veckas kämpande ungefär. En kille som inte fick i sig tillräckligt, som somnade innan han var mätt, som inte fick bra grepp, rintakumin, tissiraivaren och hopplösa försök att pumpa mjölk var orsaken till min frustration då. Men det vände. Filip och jag klarade det och det resulterade i helamning, nappflaskvägran och i att jag blev något av både matstation och levande napp. Bra så.

Efter ett halvt år tänkte jag att jag nog kan fortsätta amma ännu ett tag, parallellt med vanlig mat som Filip vid det laget började smaka på. Så blev han åtta månader och så tio månader och jag var ganska förvånad över att jag fortfarande ammar. Tänkte att han säkert själv väljer att sluta snart. Han fyllde ett och var fortfarande väldigt mån om att jag skulle sätta mig på den vanliga platsen i soffan så att han skulle få sig en slurk. Visst minskade ju både gångerna per dag och mängden han drack, men ändå.

Visst är amning främst näring åt barnet men också så mycket annat. Närhet och tumistid. För mig en stunds andningspaus (förutsatt att amningen fungerar). Väldigt praktiskt, alltid tillgängligt och behöver inte diskas. Och så har Filip faktiskt inte varit sjuk just alls. Kanske har det en positiv effekt på immunförsvaret. Eller så har han bara haft tur. Hur som helst så är jag glad att det började funka till slut. Fördelarna med amning är nog fler än nackdelarna så jag ångrar inte att det gick som det gick.

Nu är det helt slut. Att jag skulle amma i ett och ett halvt år hade jag nog aldrig trott. De senaste månaderna har det nog varit frågan om små slurkar på kvällen och tidig morgon (för att själv få sova lite till) och till slut handlade det snarast om nappavvänjning eftersom jag knappast kom någon mjölk längre. Och så en dag märkte jag bara att det var slut. Filip är okej med det och jag är det också. En tyst överenskommelse helt enkelt.

Emellanåt skämdes jag nästan för att jag ammade så pass länge. Och ändå är det ju inte så himla länge. Det har ju en massa positiva effekter så varför tycka att det är genant? Nu är jag ändå helt nöjd med att ha alldeles vanliga BH:n och inte de där slitna och mjölkfläckiga, även om de är väldigt bekväma. Och Filip verkar nöja sig med alldeles vanlig mat. Som i-i (makaroni) och ba-ba-ba (spenatplättar).

Måste bara säga att dagisstarten gick bättre än jag hade vågat hoppas. Hans första vecka är förbi och det har gått jättebra. Han har knappt varit ledsen när han har blivit lämnad och har varit glad och nöjd, ätit och sovit fint. Otroligt!

Nu går det upp för mig hur stor vår lilla pojke är.

Det gnagande samvetet

Två veckor av mjuklandning är till ända. från och med måndag ska Filip vara på dagis tre dagar i veckan alldeles ensam. Sakta men säkert har han blivit lämnad ensam för längre stunder och idag har han i princip varit på dagis hela dagen.

Han är så liten. Det gör ont att se hur ledsen han blir när jag berättar att jag måste gå och Filip får bli kvar här. Hans ögon tåras, mamma me, säger han och vill att jag ska vara med. Han gråter när han blir ensam och det känns inte alls bra. Helst skulle jag bara strunta i alltsammans, ta honom under armen och gå tillbaka hem. Men så vet jag också att han slutar gråta när jag har gått, att det går alldeles bra sen. Visst lär han ska ha varit lite tyst och försiktig och har saknat oss, men det har gått bra. Jag vet att han inte far illa av det här. Men jag kan inte låta bli att ha lite dåligt samvete i alla fall.

Att bli lämnad ensam så pass ofta och på nytt ställe har nog påverkat honom. Hemma vill han ha mycket sällskap, vill vara i famnen och vill att mamma är med. Det ska han få. Vi ska ge honom extramycket uppmärksamhet, sällskap och närhet de närmaste veckorna. Och kanske försöka minimera onödigt lämnande. Även om många nära och bekanta brukar passa honom ibland så är det kanske för mycket just nu.

Idag hämtade jag honom när han skulle vakna från dagssömnen. Han hade faktiskt somnat till sist. När han såg mig verkade han bli enormt lättad. Så där lite gråtfärdig. Snälla älskade vän, mamma kommer alltid efter dig.
Det hade gått bra, sa tanterna. Skönt att höra. Jag kommer sannolikt att vara den som hämtar än den som för, så jag slipper den tuffa biten med lämnandet.

Han har dragit på sig en snuva som jag hoppas att inte utvecklas till något värre. Det var väl väntat.

Vårt hembiträde.

Veckoslut. Nu får vi alla vila upp oss och så kickar vi igång vardagen på måndag.