Pojkfrisyr

Tänk att några centimeter kan göra så mycket! Filips guldlockar blev en aning kortare idag då gudmor tog till saxen och nu är han en helt annan pojke! Eller åtminstone en äldre pojke.

Före.

Efter.

Hans långa ljusa lugg hade hunnit bli något av ett varumärke. Jag saknar det lite. Men jag vet att jag kommer att vänja mig. Dessutom har hår den fantastiska egenskapen att det växer ut igen.

Dagistanterna på besök

Idag hälsade dagistanterna på. Fast tanter var de ju inte. Det var i alla fall trevligt att de kom på hembesök, det tycks vara kutym nuförtiden. De var väldigt trevliga och varma och jag fick ett positivt intryck av daghemmet. Det lättade lite på mina skuldkänslor och min oro. Filip inleder mjuklandningen i slutet av augusti och före det hinner jag börja jobba. På halvtid, lyckligtvis. Vi behöver säkert båda en mjuk start.
Filip fick tillbringa ett par dagar med två lite större småkillar under helgen och han verkar nog trivas med andra barn. Han är också väldigt mycket modigare nu än vad han har varit och blir ganska snabbt nyfiken och social trots en viss försiktighet i början. Så det bådar gott för dagisstarten.  Om han ännu skulle utveckla lite verbala förmågor under sommaren så skulle det kännas ännu bättre.

Klar för dagis.

En nästan förlorad lippis

- Ska vi gå ut?
- PIIPII PIIPII, utbrister Filip och klappar sig på huvudet. Lippis. Den ska vara på när vi går ut.
Han tycks gilla den kepsen. Idag var det nära att han inte längre hade någon piipii.

Filip blev tydligen rastlös under vagnlänken i morse och för att fördriva tiden började han ta av sig det han kunde. När jag kollade vad han höll på med så hade han lyckats peta upp tarran på lenkkaren (ursäkta finlandssvenskan) och gjorde tappra försök att få av sig skon.
- Aj, aj.
Sprang vidare och när jag tittade till honom nästa gång var både solglasögon och lippis försvunna. Neeej! Hur kunde jag missa att någonting har flugit ur vagnen? Jag hade bara knappa två kilometer hem och hade ingen lust att börja söka. Solglasögonen fick jag syn på lite högre upp i backen så jag vände om för att hämta dem. De låg mitt på en skyddsväg och före jag hann fram körde en lastbil över den. Lyckligtvis missade hjulen brillorna och de klarade sig mirakulöst nog oskadda.
Tänkte att lippisen säkert är i närheten. Nix. Jag sprang tillbaka en kilometer ungefär utan att hitta den så jag fick ge upp. Filip hade redan förlängt min länk med ett par kilometer och jag grälade på honom medan vi sprang hem.

Det störde mig att den var borta. Det är ingen speciell lippis med ändå rätt så fin. Så på eftermiddagen tog vi en cykeltur för att söka en gång till. Och vi hittade den. Någon hade vänligt nog hängt upp den i ett träd. Filip blev glad. Och jag var nöjd.

Lippisen.

Han är en handfull just nu (ursäkta svengelskan). Han klättrar på allt och är kvick som bara den. Man kan inte lita på att han stannar om man ropar så man får helt enkelt vara på alerten. Han är duktig på att klättra. Men jag gillar inte att han ställer sig upp på kossan med hjul. Han vet att jag inte gillar det. Så han gör det i smyg och skiner upp och klappar in händerna när jag får syn på honom. Han klättrar upp i soffan själv nu. Så man kan inte lämna honom alltför länge och tro att han hålls på golvet. Igår kom han ner därifrån med huvudet före, tur att soffan är ganska låg och att han landade på mattan. Han ska stå på gungbrädan. Och han vill sitta på en vanlig stol för att kunna ställa sig upp på den. Och så ska han rutscha i stora rutschbacken också. Den lilla är för mesar.

Han må vara försiktig och lite blyg. Men när han är i farten så är han det på riktigt.