Känna sina gränser

Jag är glad att jag inte är ensamstående mamma. Då skulle jag inte få den avlastning jag behöver när jag börjar få nog. Hittills har det inte varit alltför betungande att ha en liten en att ta hand om men det beror säkert på att jag har fattat att be om hjälp innan det blir för mycket. Det är väl ett privilegium att ha en som tar över när jag får nog.
Förra söndagen är ett bra exempel. Vi hade en natt av det jobbigare slaget bakom oss och skulle iväg till påskkyrkan i alla fall. Efter det följde besök hos den ena släkten och under dessa aktiviteter satt jag mest och ammade en ganska missnöjd kille. Under dagens lopp han jag bli både trött(are), hungrig och smått irriterad och när vi till slut kom hem vid sjutiden var jag fullständigt utmattad och gråtfärdig. Visst hade jag tagit hand om min son om jag hade varit ensam men nu tvekade jag inte att lämna honom åt sitt öde (vilket inte var något värre än att bli omhändertagen av sin far) för att dimpa ner på sängen och sova ett par timmar. Vaknade halv tio, åt kvällsmat och lade mig igen. Kände mig ganska pigg vid tretiden den natten när jag var uppe och ammade.

Visst känns det svårt och lite fel att medge när jag inte orkar längre, speciellt då jag faktisk inte (ännu) är kroniskt trött och deprimerad. Jag har ändå försökt lära mig att det inte lönar sig att försöka vara den där duktiga mamman hela tiden, för det får motsatt effekt i längden. Jag är mycket duktigare om jag har fått sova tillräckligt mycket (och det är långt ifrån det jag var van vid, allt är relativt) och mellan verserna får göra annat än sitta i soffan och amma.
Det andra jag behöver för att bli en lite bättre människa är att få komma ut en gång om dagen. Det lyckas inte alltid men när jag har chansen så gör jag det. Gärna med vagnen men om det strular så vet jag att jag får gå ut själv ibland. Den timmen ensam ute i friska luften gör susen och jag orkar mycket bättre sen.

Mitt perfektionistiska jag har fått sig en törn och jag känner mig allt oftare självisk och ganska oansvarsfull då jag inte biter ihop och gör det en mamma borde göra. Jag tror dock vi alla vinner på det här. Hellre en glad och någorlunda pigg och behärskad mor än en som håller på att flippa.