Jan kom hem. För första gången i vårt dryga tre år långa äktenskap är han i säng före mig. Med undantag då han har varit sjuk. Om ens då. Hur som helst dödar jag kvällen med att läsa gamla blogginlägg. Och då menar jag gamla. Från 2006. Det harmar fortfarande att jag förlorade mitt Blogger-konto och var tvungen att skapa ett nytt och därmed börja en ny blogg. Det är ändå en stor del av mig som finns skriven. Jag hittade den gamla, den försvinner ingenstans. Det skulle vara kul att kunna kopiera texterna och spara dem. Kanske som en Word-fil.
Här är min historia.
Det är märkligt att läsa mina egna texter. Det är så länge sedan. Tänk, så mycket jag har förändrats. De första åren var det mycket Gud, han har försvunnit helt ur mina texter. Jag var lycklig för det mesta, verkar det som. Och jag måste väl berömma mina talanger i att uttrycka mig i skrift. Åtminstone hade jag sådana då. Mycket har hänt, det enda jag känner igen är min självironi och mitt lite märkliga sätt att uttrycka mig.
Jag bläddrade igenom händelser på måfå. Jag blev student. Jag var ett år i Åbo (!). Jag flyttade hem igen. Jag gifte mig. Jag mådde bra. Jag mådde dåligt. Speciellt inläggen 2010-2012 har varit väldigt upp och ner. Egentligen är det bara bloggen som kan hjälpa mig att minnas vissa år och vissa händelser. Tiden är märklig. Den går så fort, saker och ting kan kännas så avlägsna samtidigt som det känns som om det var alldeles nyss.
Nu är det mesta okej. Jag jobbar (tänk att jag har gjort det i snart ett år). Jag springer. Jag lever. Och jag karvar i en pumpa för första gången i mitt liv. Det kunde ju ha varit värre.
