2014

Här följer en summering av året som gått. Lika ocensurerat som vanligt.

I år har jag
inlett året i Österbotten,
skidat inomhus mer än utomhus,
sprungit mindre än tidigare år,
sprungit varken hel- eller halvmaraton,
utbildat mig till coach och dragit löptimmar med SATS,
fyllt 26 år,
inte varit sjuk en enda dag,
varit på gudstjänst hela tre gånger,
arbetat med mindre stresskänsla än tidigare år,
tagit lån och köpt en lägenhet,
flyttat både ut och in,
satt mer pengar på inredning än någonting annat,
blivit på smällen,
varit orolig, förväntansfull, tacksam och lycklig på samma gång,
firat midsommar på spa,
lidit av sommarhettan,
ätit snabbmatskedjehamburgare för första gången på så många år att jag inte kan räkna dem,
upptäckt tuppluren,
glatts över en efterlängtad killes födelse,
varit på två dop men inte ett enda bröllop,
hållit i flera bebisar än någonsin förr,
shoppat på HM och upptäckt mammakläder,
köpt barnvagn och andra tänkbara babyprylar,
försökt förstå mig på FPA:s byråkrati,
blivit skilsmässobarn på gamla dar och känt både svek, sorg, ilska och medlidande
samtidigt som jag har försökt glädjas över den största lyckan inuti mig,
tagit farväl av långvariga klienter och sagt hej så länge åt mina kolleger,
haft semester i väntan på stundande mammaledighet,
färgat håret för första gången,
stekt julskinka för första gången,
firat jul med den tjockaste släkten på länge trots att en person lyste med sin frånvaro,
varit utomlands en gång även om Stockholm knappt räknas som utomlands
och kommer att avsluta året på samma ställe som det började.

Gott ntt år!

Bättre sent?

Jag tog inte hål i öronen förrän i gymnasiet. Då var jag typ 17.
Det dröjde tills jag var 26 innan jag färgade håret första gången. Det var idag det. Perfekt sysselsättning den första lediga dagen. Det stör mig inte att jag hädanefter är tvungen att besöka frissan ganska ofta för att färga igen, det är faktiskt ganska skönt att sitta där med foliebitar i håret och läsa damtidningar.

Före.

Efter.

Jag hoppas dock det dröjer länge innan jag får mitt första hål i tänderna. Det är nog bättre aldrig än sent.

Ögonblick

Tog pack och pick
sa tack och gick
tillbakablick
behövs ej

Så kom den dagen

Det är inte länge sedan jag började räkna ner antalet terapigånger vi hade kvar med mina klienter. Varje vecka har vi kryssat av en gång och förra veckan och denna har jag kryssat över den sista gången med alla mina småttingar. Hösten har bara flugit förbi och plötsligt har jag en futtig dag kvar på jobbet. Städa, posta utlåtanden, packa ihop mina grejer och lämna tillbaka diverse elektronik.

Den här veckan och delvis förra har bestått av en hel del kramar och avsked. En del klienter och familjer har jag ju träffat varje vecka eller oftare i 2,5 år så det blir ju onekligen ett starkt förhållande till familjerna. Å andra sidan är de "bara jobb" så alltför emotionell får jag inte bli. Men lite vemodigt är det ju och speciellt för klienterna, kan jag tänka.

Märkligt. Jag kan inte riktigt förstå att jag verkligen kommer att vara borta länge. Just nu är det främst julen jag ser framemot men nog kommer det att vara konstigt att bara stanna hemma i januari.

Jag tänker njuta. Om jag någon gång ska tillåta mig själv att bara ligga på soffan och titta på filmer och äta godis så är det nu. Den chansen kommer aldrig igen.

Levande ur tandläkarstolen

Jag lider av tandläkarskräck. Helt oförklarlig och irrationell men så väldigt sann. Jag överdriver inte, även om det låter lite töntigt.
Det var pinsamt länge sedan jag senast besökte tandläkaren. Sist handlade det om att dra ut visdomständer så sedan man senast har putsat min mun är det ännu längre tid. Nu blev jag rekommenderad av rådgivningen att gå till tandläkaren så jag tog mig i kragen och bokade tid. Alldeles frivilligt.
Jag var nervös redan i måndags när jag tittade in för att lämna in förhanduppgifter men höll mig förvånansvärt lugn hela förmiddagen idag. Eftersom jag gick privat på ett litet ställe kändes det ganska tryggt och när jag kom in möttes jag inte av den där obehagliga tandläkarlukten utan av doft av mikromat (det var omkring lunchtid).
Att tandläkaren dök upp fem minuter för sent gjorde ju inte väntan mer behaglig men när jag väl satte mig i stolen och tog på mig solglasögonen kändes det faktiskt helt okej. Det var okej ännu när tandläkaren kollade igenom min mun tand för tand och konstaterade att allt ser bra ut.
Tills domen kom: vi tar bort lite tandsten. Fram med kroken.
Det var ungefär då min skräck fick sitt fysiska uttryck. Jag försökte andas lugnt och tänka på annat, men ändå kom den smygande. Först slog det lock för öronen och det började susa. Jag uppfattade alla ljud som höga och skrällande och det brukar vara ett första tecken om jag håller på att svimma. Sedan domnade armarna bort och när jag öppnade ögonen (hade visst omedvetet slutit dem) så flimrade röda och gula prickar framför mig. Jag kallsvettades och började visa tecken på att jag inte mådde så bra.
- Är du okej? frågade sköterskan.
- Inte egentligen, medgav jag.
De tog en liten paus, jag fick andas en stund och sedan hjälpte sköterskan mig att komma ihåg att fortsätta andas. Glömmer man det så tenderar man att tuppa av.
Sedan var det klart. Jag låg kvar en stund för att vara säker på att hållas på benen och när jag sneglade neråt såg jag svettpärlorna på bröstet. Jag var blöt av svett och tänkte att det var tur att jag hade en extra halvtimme på mig för att fara hem och fräscha upp mig före nästa klientbesök.
Steg upp och vacklade ut på svaga ben och med envisa sammandragningar.

Jag får alltid beröm för mina tänder när tandläkaren kikar in i min mun. Raka, fina tandrader, inga hål. Det borde således vara ett trevligt besök men det är det icke. Jag vet inte vad det är som utlöser det. Kanske kommer det från mindre trevliga tandutdragningar i lågstadiet. Eller så är det bara något oförklarligt. Det är inte  smärtan jag är rädd för. Inte tandläkaren. Denna gång var han dessutom en väldigt söt man nära pensionsåldern med några fjun på en annars kal skalle. Något är det ändå som utlöser min ångest och chockterapi verkar inte hjälpa.

Lyckligtvis fick jag godkänt av herr Tandläkare och behöver inte gå dit igen förrän om två år. Det är ungefär sex år på min skala.

Tupplurens lov

Jag anser mig fortfarande vara i ganska gott skick trots att magen börjar vara påtagligt stor och det bara är två månader tills bullen är färdiggräddad. Visst är jag långsam och seg och blir sjukt andfådd i för många trappor och visst har jag allt oftare låtsassammandragningar, men ändå går det bra att jobba och vara igång. Det enda märkbara som jag tycker att påverkar min tillvaro är en trötthet som tränger sig på. Vissa morgnar känns det som att jag inte alls har sovit ut och vissa dagar gör jag allt för att inte gäspa stort mitt under en terapi. "Trött" har dock vissa klienter konstaterat och det visar ju att jag har svårt att dölja det. Jag är ännu sämre på att vaka än normalt och hela kroppen känns matt som efter en hel dag ute i skidspåret.
Efter arbetsdagen försöker jag komma iväg på en promenad ganska direkt för så fort jag lägger mig på soffan är risken stor att jag somnar. Där kan jag lägga mig efter att ha fått mig en dos vardagsmotion. Somnar gör jag. Tupplurar hör till vardagslyxen jag uppskattar stort just nu. Jag kan inte påstå att jag känner mig som en ny människa efteråt, jag är om möjligt ännu segare och vill inte stiga upp, men skönt är det.
En risk finns dock. Det är att råka somna vid sjutiden på kvällen och vakna en timme senare. Av någon anledning är jag inte så trött när jag ska lägga mig senare på kvällen.
Tupplurarna tänker jag ta tillvara på så länge jag kan. Det kan ingen klandra mig för.