Undercover

Jag skulle kunna ha en bisyssla. En som inte skulle ta någon extra tid alls utan som jag kunde sköta under min normala arbetsdag.
Jag skulle kunna vara civiltrafikpolis.
Du anar inte hur många jag skulle få fast och bötfälla under en dag! På bar gärning skulle jag ta dem som åker mot rött, som talar i mobiltelefon, som helt fräckt susar förbi morgonrusningen i taxifilen och som (värst av alla!) inte stannar framför skyddsvägen när bilen i filen bredvid har gjort det. Flera gånger har jag med hjärtat i halsgropen blundat och bett att ingen olycksfågel stiger ut på vägen just då.
Jag skulle nog också förmana både fotgängare och cyklister utan bra reflexer. I detta väder syns man bara inte. Och så skulle jag läxa upp vuxna som går mot rött när ett barn står bredvid och ser på.

Vem om inte jag, den tryggaste och bästa chauffören man kan tänka sig, skulle passa till detta jobb?

Talkoanda

En flytt kan innebära en ny start. För oss betydde det bland annat en chans att slippa bli stämplade som "de där som aldrig är med på talko". I vårt förra hem lyckades vi alltid, helt omedvetet, ha något annat för oss just då  när invånarna samlades för att tillsammans snygga till gården. I år tog vi i extra mycket för att visa att vi är aktiva och intresserade av att delta i husets gemensamma intressen.
Knappa fyra timmar krattande, bärande, stånkande. Dagens dos av frisk luft på köpet. Bra sätt att lära känna folk på gården, eller åtminstone känna igen. Dessutom fick vi vår egen gård fixad.

Talko är bra. Ett bra sätt att med gemensamma krafter få ett större projekt gjort på en dag. Att det bjuds på mat och bastu är ju bara ett plus. Dessutom är det skönt att vara ute och krafsa i trädgården, något vi inte har gjort så mycket. Hur man sköter gården vet vi ingenting om men vi får väl lov att lära oss.

Julen kom tidigt i år!

Nog bor vi i ett alldeles otroligt land! En hel låda med olika kläder och nödvändigheter för den yngsta familjemedlemmen och FPA som önskar hela familjen lycka till. Jag kan bara förundras, tacka och ta emot.
Och jag var som ett barn på julafton, så klart. Snorre firade med några lyckosparkar. I väntan på att få ta lådans innehåll i bruk på riktigt.

Frukostnjutning

I Helsingin Sanomat framgick att en stor del av finländarna inte äter frukost regelbundet. 67% uppgav sig äta frukost varje morgon medan en stor del bara äter ibland eller endast på veckosluten. 9% låter bli. Somliga har bråttom, en del är inte hungriga när de vaknar. Jag har oftast god aptit när jag vaknar och har inga problem med att äta tidigt på morgonen.

Resultaten är inte så förvånande tycker jag. Det som fick mig att höja på ögonbrynen var tiden folk använder för att äta morgonmål. 10-20 minuter om man alls äter. "Hela" 20 minuter på veckoslutet då man har tid. Somliga klarar sig på en minut men då måste det ju vara något man tar med sig eller en youghurt man sveper i sig i brådskan.
20 minuter räcker inte på långa vägar! Jag (vi) har oftast minst en timme på oss, oftast en och en halv, från det att vi vaknar tills vi måste i väg. Detta ger oss minst 20 minuter vid frukostbordet, om inte 30. Det betyder ju inte att det tar en halvtimme för mig att få  ner mina mackor utan jag läser ju tidningen ännu efter att jag har slutat äta.

Jag vill definitivt sitta i lugn och ro med mitt kaffe, mina smörgåsar och morgontidningen och sakta men säkert komma igång. Jag behöver inget extra. I undersökningen framgick att många önskar lyxigare morgonmål och att många satsar mer på veckoslutet. Jag äter ett par smörgåsar med mycket pålägg och dricker kaffe oberoende vilken veckodag det är. "Lyx" blir det om vi har juice. Det betyder inte så mycket för mig, även om det är kul med annat bröd ibland eller något extra som lyxar till det.
Inte behöver jag en pigg man heller. Undersökningen visade att många ville ha en äkta hälft på bättre humör vid frukostbordet. Jag bryr mig inte. Inte för att min man är på dåligt humör men inte pratar vi särskilt mycket utan båda vaknar i lugn och ro över varsin del av Husis.
Även om vi båda muttrar när väckarklockan ringer för tredje gången och ingen av oss kan påstå att den är pigg så masar vi oss upp ur sängen och äter vår frukost. För oss är det samtidigt en stund tillsammans. Vissa dagar är det nästan den enda stunden.

Det är tiden som avgör. Jag avskyr att skynda och speciellt morgonen är fredad tid för mig. Jag stiger hellre upp en halvtimme tidigare än jag måste för att slippa stressa. Jag behöver varken lyxfrukost, en glad och pratsam man eller något annat, jag behöver bara tid.

Reviderad förlossningsplan

Av förekommen anledning har jag under den senaste tiden tittat på program om annorlunda mammor. Igår öppnades mina ögon för första gången och jag fick tänka om. Tänka om vad gäller kost, sjukvård, förlossning och uppfostran.

Jag skall föda hemma. Och då menar jag inte att barnmorskan kommer till oss utan det skall ske med bara den blivande fadern närvarande. För att förbereda oss kan vi läsa om allt på internätet. Kanske låna lite handböcker. Faktum är ju att ju fler människor det är runtomkring, speciellt främmande människor, desto mer stressad blir situationen. Barnet påverkas och nog är det ju onaturligt att föda i en konstjord situation där någon främling drar ut barnet med våld!

Det jag inte kan ändra på är ultraljudsbesöken. Gjort är gjort. Synd att jag inte såg avsnittet tidigare, då hade jag vetat att ultraljudsundersökningarna tar död på hjärnceller och stör fosterutvecklingen. Inte så konstigt med tanke på all strålning som kommer rakt på barnet. Det här får vi minnas nästa gång! Egentligen borde jag inte ha lyssnat på rådgivningstantens kostråd heller. Färsk mjölk direkt från kossan bara. Och om vi bara hade en källa i närheten så att jag slapp förgifta mitt barn med kranvatten!

Så hemma skall det bli. I lugn och ro. Några smärtstillande läkemedel blir det inte tal om- de är av ondo! Vi överväger att skaffa en bassäng att föda i. Från vatten till vatten, liksom. Att stilla smärtan kan jag öva in på förhand. Mammayogan lär mig att andas rätt, vara lugn och närvarande. Helt naturligt. Eventuellt kan jag dricka örtte och ta naturläkemedel men inget mer än det.

Komplikationerna då? De hör till. Inte önskar vi någons död eller kritiska tillstånd men döden är en naturlig del av livet. Bara för att man föder på sjukhus betyder det inte att sådant händer.

När barnet väl kommer klipper vi inte av navelsträngen. Den får lossna av sig själv. Visserligen kommer vi att få bära på navelsträng och moderkaka i ett par veckors tid när vi flyttar omkring på barnet men vad är väl naturligare än det? När moderkakan sedan har uppfyllt sin funktion för barnet tar vi tillvara den. Vi torkar den och förkapslar den och det blir medicin för både mig och babyn.

Någon blöja skall vi inte ha. Vuxna tycker inte om att kissa ner sig så varför skulle babyn göra det? I stället kan vi lära oss känna barnet så att vi kan reagera i tid och föra honom till pottan. Närvaro sensitivitet är A och O.
Vår som skall inte ha några skor. Det finns ingen sko som gör steget naturligt så varför skulle vi förstöra hans fötter. Kylan om vintern är bara bra för honom.
Vi kommer inte heller att vaccinera barnet. Naturmedicin för alla grundsjukdomar får räcka. Vi får bara hoppas att vi slipper västerländska läkemedel och sjukhusbesök, det är helt enkelt inte naturligt.

Det är vår nya plan. Au naturel.