Hej från landet!

Nu kom sommaren äntligen igång på allvar. Vi befinner oss på sommarstället och här har jag tänkt vara resten av sommaren utom en av och an- tur till stan för rådgivning. Vädergubbarna lovar sol och värme så kanske kanske blir det riktigt sommarväder i år trots allt.

Förra veckan hälsade vi på vår gudson och hans familj i Vasa och där stortrivdes Filip i sällskap av andra, lite större småttingar. Han lärde sig att vända sig från rygg till mage så där på riktigt och nu har han fattat hur han tar sig framåt också. Det går sakta och några centimeter i taget, men framåt kommer han. Han har också gett oss lyxen att få sova hela nätter så vi är faktiskt väldigt utvilade för tillfället. Vi tänkte snart börja låta Filip smaka på riktig mat så det går undan på utvecklingsfronten.

Även om det finns internet och diverse elektroniska apparater här så kommer bloggen sannolikt att vara ganska död. Återkommer med korta rapporter men ifall det inte blir av så passar jag på att önska den som läser detta en riktigt skön sommar!

Paus i Yyteri på väg från Vasa till Pargas.

Fyra månader (varning för störande morsa som lägger upp en massa bilder på sin gulleplutt)

Vart tar tiden vägen riktigt? Plötsligt är det sommar och Filip har hunnit bli fyra månader. Samtidigt som tiden går fort och det känns som att han nyss kom till oss så känns det ändå som om han alltid har varit här.

Han har helt klart blivit stor. Inte bara i massa, utan vi kan märka hur han växer och mognar också mentalt. Han har en intensiv blick och tar tydligt kontakt när han har något att berätta. Han kan titta på mig och gråta som om han ville säga vad som är på tok. Han kan också begära sällskap, vi kan få honom att skratta högt och det är givande att få respons och se att han njuter. Också motoriskt händer det saker. Han har vänt sig från rygg till mage i smyg (så att vi har varit väldigt säkra på att senast vi tittade på honom så låg han på rygg) ett par gånger och han gör medvetna försök till att vända sig.  Han svänger sig som klockan och kan ta sig framåt typ en millimeter. Hans tappra försök att komma framåt ser närmast ut som torrsim så ålande får vi vänta på lite ännu.

Filip gillar att vara upprätt och att se sig omkring. Om han vaknar i vagnen så vill han helst upp därifrån och bärselen har visat sig vara ett fenomenalt inköp. Där kan han trivas länge med att bara titta på världen. Och vi tycker han ser ganska tassig ut i den där han kikar fram över kanten.

Han börjar få något slags rytm nu och jag sitter allt mer sällan och ammar. Fortfarande ofta, men ändå mot vettigare antal måltider i dygnet. Hans läggdags är dock väldigt sen och han ugglar gärna till en elvatiden på kvällen. Sedan sover han gärna länge och efter att jag har ätit frukost kan jag få en ganska lång morgon för mig själv tills han vaknar mellan nio och tio. Detta så klart med ett par måltider under natten. Det är väl en regelbundenhet som kommer att ändras lika fort som den skapades. Den kunde dock få vara under sommaren eftersom det låter som en bra semesterrytm.

Under sitt korta liv har han hunnit närvara på en begravning och två bröllop och har ett tredje på kommande om en dryg vecka. Han har skött sig fint, även om stök gör honom orolig och höga ljud skrämmer honom.

På bröllop.

Det går allt bättre att ta honom med och jag behöver inte passa med hans tupplurar för att kunna hänga upp byket, laga mat eller gå ut med rosken. Han trivs bra på sin lekmatta och behöver bara svängas och flyttas nu och då när det blir långtråkigt.

Testar tältet ute på gården. Även Filip har otacksamma fotovinklar.

Gräsklippning.

Nu väntar vi på landesommar. Före den inleds på riktigt övar vi oss över midsommar. Vi borde nästan ha släpvagn för att få med alla grejer. Den som påstår att en bebis inte tar så mycket plats har glömt alla saker som kommer till följd av bebisen.

Siilip

Hela mitt liv har jag fått bokstavera mitt namn. Ändå blir det sällan rätt, aldrig rätt om det är en finskspråkig jag talar med. Jag konstaterade att Filip kommer att gå samma öde till mötes.

För någon månad sedan ringde en tant från Vaukirja och ville att jag skulle beställa bokpaket åt bebisen och med en lite kinkig bebis i famnen sade jag bara att "jaja ni får skicka ett gratis första paket åt mig". Det går ju alltid att avbeställa innan det kommer hem flera paket med räkning efter.
"Vad heter er bebis då?"
"Filip"
"Aj Siiri?"
"Nej, Filip"
"Aa okej"
Jag misstänkte att hon knappast hade uppfattat det rätt, men strunt samma, jag ville lägga på luren och få tyst på bebisen.
Någon vecka senare kom det ett paket till "Siilip". Vad är det för ett namn riktigt? En igelkott med p på slutet? Vad tänkte tanten om det namnet, månntro?
Trots att jag avbokade de framtida bokpaketen får jag ändå e-post från Vaukirja där de konstaterar att Siilip nu är fyra månader och att det finns böcker som skulle vara lämpliga för honom. Nej tack.

I fortsättningen får jag väl bokstavera även min sons namn.

Pojk- och flickfärger

Typ varannan dag blir jag arg på dessa könsneutralitetsförespråkare som vill dra likhetstecken mellan pojkar och flickor. Ja, jämlikhet är viktigt. Ja, jag tycker att män och kvinnor har ett lika värde. Ja, kvinnor och män ska ha samma lön för samma jobb. Men nej, flickor är inte pojkar och pojkar är inte flickor och det finns inget tredje kön.

I mammalådan kommer det kläder i färger som passar både flickor och pojkar. De har klarat det ganska bra, tycker jag. Idag har dock Filip haft på sig en orange-brun sparkdräkt med prickar. Det gjorde honom med ens till en Filippa.

Jag har svårt med det där med färger. Hur man än försöker blir det antingen en pojk- eller en flickfärg, såvida man inte har en Ferrari på pojkens röda tröja. Då är den pojkig. Vitt, beige och gult funkar kanske för båda. Eventuellt också grönt. Men varför ens försöka vara neutral? Min pojke får gärna växa upp och veta att han är pojke och sedan göra de val i livet han tycker är bra. Det betyder väl inte att han kommer att se ner på flickor i framtiden? Varför försöka gå emot biologin och förneka att det finns två kön med olika biologiska förutsättningar att utvecklas? Varför inte bara låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar och uppfostra dem till att respektera varandra och tillsammans bygga upp ett jämlikt samhälle där män och kvinnor har uppgifter enligt deras biologiska förutsättningar och  individuella intressen?

Den här bodyn får vi spara till en eventuell framtida syster.  

Jag blir aldrig en lattemamma!

En hel dag på stan i härligt solskensväder. Först lunch med en väninna och sedan kaffe med en annan. Däremellan lite shopping och promenad på stan medan bebin sover. Visst låter det som en skön dag?
Det var det inte!

Jag gav mig iväg till stan genast då det var läge, eftersom jag räknade med att det skulle behövas ammas och bytas blöja före lunchen. Jag hade så rätt. Filip vaknade såklart i bussen och jag gjorde mitt bästa för att underhålla honom. Han var ganska frustrerad och bröstsugen när vi äntligen kom till Stockmanns barnskötselrum, där jag skulle komma att få tillbringa större delen av stadsvistelsen.

Det hela började med att en annan liten kille skrek till och då blev Filip skrämd och upprörd. Han skrek och skrek och fick inte ro och när han väl började äta stördes han av vartenda litet ljud och började skrika igen. Under den en och en halva timmen jag var där skrek han mest, åt lite och spydde ner sig själv och lite av golvet. Under tiden kom och gick mammor med lugna tysta bebisar som ammade effektivt och som inte reagerade på Filips oväsen.
Han var klarvaken när det var dags att ta hissen upp till lunchstället och jag fick äta med honom i famnen och roa honom samtidigt som jag försökte konversera med min väninna som jag inte sett på länge. Efter lunchen bar det av ner till skötrummet för andra gången. Samma rumba igen. Någon annan som gnällde utlöste ett ändlöst skrik hos Filip och session nummer två tog typ en timme. En tant kom in och ojade och vojade sig över Filip och beundrade hans fina ögon och ojade sig lite till medan jag log tappert och tänkte att hon kan dra dit pepparn växer.

Jag var tvungen att gå till torget utanför Musikhuset för att hämta min nummerlapp inför lördagens språngmarsch. Filip började gallskrika så fort jag ens försökte lägga honom i vagnen så jag fick bära honom i bärselen. Det typ stormade och jag kände mig som en hemsk morsa som utsatte min lille son för sådan blåst. Till slut var jag tvungen att sätta honom i vagnen vilket innebar skrik från torget via Intersport där jag skulle hämta t-skjortan och tillbaka till Stockmann. Väl inne tog jag ungen under armen och beställde hiss. Två hissar gick förbi för att de var fulla. När det äntligen kom en där alla andra skulle ut hann dörrarna gå igen innan jag hann in. Jag hann inte hejda mig utan bankade näven i hissdörren och svor högt och fick ogillade blickar av de som just stigit ur hissen. När jag äntligen kom upp till sjätte våningen var alla mammor på Stocka där och jag gjorde ett snyggt intryck med knallröd skrikande unge under armen. Filip bara fortsatte skrika trots mitt tappra amningsförsök och precis då kom mitt kaffesällskap in genom dörren och fann mig där bland alla mammor på vippen att lägga mig ner och storgråta. Där hängde vi väl någon timme tills alla andra mammor klokt nog hade avlägsnat sig och Filip hade somnat av utmattning. Puh.

Han sov tills vi hade köpt kaffe och satt oss ner. Sedan fick jag dricka kaffe med Filip i famnen och försöka roa honom medan jag försökte umgås med min väninna. Det gick ganska bra tills Filip blev otålig och, till min stora förvåning, började skrika igen. En tant var vänlig nog att påpeka att han säkert är hungrig och också hon blev önskad dit pepparn växer.

Skötrummet för fjärde gången och samma rumba igen. Gråt tills han inte orkade längre, avbruten måltid på grund av störande ljud, lite spytt på golvet och till sist, äntligen somnade han. Om det finns en övervakningskamera i det rummet så sitter nog någon och suckar åt oss.

Kvart före sex visade Järnvägsstationens klocka. En hel dag på stan är inte en överdrift. Och totalt säkert över fyra timmar i skötrummet. Minst lika många timmar skrik.

Vid något skede trodde jag att vi aldrig skulle komma hem. När vi äntligen klev på bussen sov han och lyckligtvis var det inte någon värre rusning då. Jag satte mig ner, pustade ut. Aldrig mer. Jag blir aldrig en lattemamma.
Inte sov han hela vägen inte, och visst var han på vippen att börja gråta igen innan vi hunnit hem. Äntligen hemma. Jag illaluktande av svett och med huvudet bultande av värk.

Ser ner på min son i vagnen som tittar på mig med stora ögon och ler lite osäkert med halva handen instoppad i munnen. Älskade, älskade vän.

Sommar

Första juni. Det är sommar, tänk det! Den kom smygande i år igen, plötsligt var det grönt överallt och gräset i behov av klippning. Plötsligt blev det shortsväder och vi fick skaffa solglasögon och solhatt åt Filip. Plötsligt blev vagnen väldigt het och jag fick börja fundera ut hur man undviker bastu inne i den. Trots att skolavslutningar och sommarlov inte rör oss så känns det ändå som sommarlov. Vi får ännu vänta lite på semester och lande, men också det kommer emot fortare än vi förstår. Alla veckoslut i juni är bokade för diverse fester eller annat program och vi kan bara se framemot varje sommardag som vi har framför oss.

Filip är tre och en halv månad gammal nu. Han är enligt normkurvorna lite kortare och lite tjockare än genomsnittet. Han visar sådana tecken som somliga tycker att tyder på tänder (dreglar, äter sina händer, är orolig och grinig ibland) men det tycker jag är lite onödigt tidigt. Vi får väl se om det ploppar upp ett par tänder snart eller om det annars bara är kul att försöka få in hela näven i munnen.

Idag är det mulet och blåsigt och inte så mycket sommarväder. Vi passar på att torrträna och prova sommaroutfiten inför helgens och resten av sommarens eskapader.