För symptomfri

Rådgivningstanten hittade mig i väntrummet och konstaterade att "nehej, du har inte fött ännu". Nix. Det tycks fortfarande vara tillräckligt mysigt där inne i magen.
Både förra veckan och idag verkade det som om hon tyckte att jag är lite för symptomfri. Svullen? Nej. Sammandragningar? Övnings-. Sådana som gör ont? Nä. Torr i munnen? Tror inte det. Halsbränna. Nä. Ont i ryggen? Ibland kanske.
Jag vet inte riktigt hur jag ska svara när hon undrar om det gör ont när hon klämmer på magen. "Står du ut?" Inte är det särskilt mysigt, men jämfört med hur jag föreställer mig förlossningssmärtorna så står jag ut utan problem. Jag vet inte riktigt vad jag ska klaga på eller inte klaga på. Jo, jag känner mig klumpig och stel, jag har konstant ont i ljumskarna och där... ja typ mellan dem... och jag har ont i korsryggen ibland. Vissa morgnar mår jag illa och jag kan sova ett par timmar på dagen utan att nattsömnen störs. Eftersom jag inte har något att jämföra med och jag antar att andra har det ännu jobbigare så ids jag inte lyfta fram sådant som känns som smått. I det stora hela mår jag ju rätt så bra.

BB-väskan är nästan packad och vägkosten är införskaffad. Det värsta vore ju en vrålhungrig och purken man vid min sida när jag annars också våndas.
En vecka kvar. Om det ändå vore så. För att vara förberedd på allt så har jag börjat räkna med att det kommer att gå två veckor över och att jag kommer att vara smidig som en valross och pigg som en sengångare, att förlossningen tar typ 36 timmar, att jag kommer att spricka upp flera centimeter och att det är en femkilosbaby som till slut läggs på mitt bröst. Om det går ens lite bättre än så kan jag bara vara positivt överraskad.

Fösta säsongen av HIMYM, check! Får se om det är en eller tre veckor soffhäng kvar.

Skönhetssömn?

Jag har tagit för vana att sova en stund på dagarna om jag har tid. Varje gång förundras jag över att stunden lätt drar ut till närmare två timmar. Är jag verkligen så trött eller blir jag trött av att inte göra särskilt mycket?
Visst kan jag skylla allt på graviditeten men min teori är ändå den att vem som helst skulle kunna sova en stund på dagen om en bara hade tid. Problemet är ju att få är hemma och har möjlighet att slumra till lite mitt på dagen, de flesta arbetar ju faktiskt då. Somliga menar att de klarar sig med lite sömn och det gör de säkert. Men skulle de inte må bättre om de sov lite extra?
Visst klarade jag mig utan dagssömn när jag jobbade men det var ju för att jag inte hann. Jag hade garanterat somnat om jag hade lagt mig på soffan mitt på blanka eftermiddagen.

Nu har jag hur som helst sovit någon timme de dagar jag har varit hemma. Det är väldigt skönt, faktiskt. Om det där med skönhetssömn har någon som helst sanningshalt så kommer jag att vara enastående vacker när Snorre väl ska ut. Efter det lär det svänga.

Att få dagen att gå

Jag är inne på min tredje vecka som mammaledig. Och då menar jag ledig. Jag kan fortfarande göra precis det jag känner för utan att vara beroende av någon annan. Det lär inte vara särskilt länge så jag försöker låta bli att ha dåligt samvete över att inte göra något som jag skulle klassa som vettigt.

Jag trodde jag skulle dö av tristess när jag tänkte på den dryga månaden av "göra ingenting" men nog är det märkligt hur lätt det är att få tiden att gå. Förra veckan var rentav nästan stressig med alla läkarbesök och träffar jag hade inbokade.

Idag steg jag upp med tuppen (Jan) så dagen började rätt tidigt. Jag har hunnit tvätta kläder, gå på promenad, lägga pussel, gå till butiken (närmast vankat, jag ser extremt gravid ut när det är halt på vägarna och jag försöker hållas upprätt) och se åtta avsnitt av How I Met Your Mother medan jag använde magen som bord för en hög med M&M's. Dagens sista projekt blir brödbak, troligtvis varvat med ett par avsnitt av HIMYM.
Flera sådana här dagar klarar jag inte av efter varandra, så därför varvar jag med lunchträffar och annat program under resten av veckan.

Jag har hunnit med sådant jag inte skulle ha hunnit med om jag hade jobbat normalt (läsa, lägga pussel, göra klart fotoboken 2014, träffa vänner...) och även om det emellanåt blir ganska mycket soffhäng så är jag väldigt nöjd över den egentid jag får nu. Det lär bli knappt om sådant i framtiden. Så jag klagar inte. Småningom börjar jag ändå hoppas att det är närmare två än fem veckor kvar av väntan.

Snäppet smartare

Igår investerade jag i en sådan där smarttelefon. Det var minsann på tiden, fick jag konstatera då försäljaren förbryllat tittade på min gamla telefon och undrade hur man låser upp den.

Jag har nöjt mig med en telefon som man kan ringa med och skicka textmeddelanden med. Min gamla hade dessutom en bra kamera (åtminstone för fem år sedan när den fortfarande var modern) och till och med en pekskärm. Om den inte hade blivit långsam och trög och stundvis väldigt omöjlig hade jag dragit mig för att byta. Jag försöker intala mig själv om att jag inte kommer att bli beroende av att kolla varje pip som telefonen ger och inte bli mer internetberoende än jag redan är. Så smart som telefonen ändå är kommer jag antagligen att bli en av mammorna som har ögonen mer på telefonen än på sitt barn.

Platt, lätt men större än min gamla. Och så ömtålig att man måste ha den i fodral för att skydda den, vilket gör den ännu större. Smart? Vi får väl se. Jag får ägna dagen åt att komma underfund med hur man använder den.

Eftersom telefonen inte är smart nog att ta en selfie
på sig själv så fick jag låna en från nätet.

Uppmärksammad

Igår plingade det på dörren och det är inte något som händer alla dagar. Jag måste ha sett smått förvånad ut när jag öppnade dörren med händerna röda av rödbeta och väldigt hemmaklädd (närmast orepresentabel för andra än min man). Där stod grannen från våningen ovanför och frågade om hon fick störa. Grannen som vi hälsar på, som vi råkade stöta på på rådgivningen och vars man brukar sitta bakom knuten och röka.
Visst, sa jag. Hon räckte över ett paket med miniblöjor som hon menade att deras son inte hann använda förrän han var för stor. Behöver ni? frågade hon.
Såklart tackade jag ja och tog emot de små blöjorna som eventuellt kan behövas om lillen väger mindre än tre kilo eller är väldigt spinkig.
Att grannen som vi främst hälsar på och som vi knappt känner igen på andra ställen än på gården tänkte på oss i blöjöverflödet är ganska trevligt.

Magen väcker uppmärksamhet annanstans också. På gymmet igår kände jag hur tanterna och gubbarna tittade på mig och några kommenterade det fina i att orka träna trots en extra vikt. Plötsligt går det upp för mig att jag är ganska höggravid. Med fyra veckor kvar till beräknad ankomst kan jag väl räkna med att han tänker ta sig ut vilken dag som helst nu.

Vi har de flesta grejer som kan tänkas behövas när vi blir tre. Dock måste vi åtgärda en sak i den minstes säng. För att citera Arvo Ylppö i hans bok från 1928: "Barn brukar ofta i sömnen omedvetet sätta sig upp eller annars oroligt kasta sig hit och dit i bädden. Därför måste man se till att barnen ej kunna falla ur bädden. Av detta skäl låta vi barnen helst ligga i järnsängar, vilka äro försedda med höga nedfällbara sidor, så att barnen ligga i sängen som i en häck... ...I en sådan bädd kunna vi medels något slags skyddsbälte eller hängsel för yttermera säkerhet binda fast de mindre barnen, så att de på intet sätt kunna falla i golvet..."
Små ändringar i det blivande barnrummet kommer vi också att måsta göra.
"Alla slag av dammsamlande mattor och tygbeklädda möbler äro olämpliga i barnkammare. Det ändamålsenligaste för golvet är en linoleummatta, som noggrant bör hållas ren. Tapeterna på väggarna äro ej bra, emedan barnen lätt riva sönder dem. Väggarna böra förses med minst 1/4 meters hög panel. Denna skall dessutom målas med vit oljefärg, så att den kan tvättas vid behov."

Tur att jag har tid att förbereda här hemma ännu. Jan, kom ihåg bälten och panel på hemvägen idag!