2011

Här följer en ocensurerad sammanfattning av året som gått. Blunda och läs.

Det här året har jag

lyckats orsaka stopp i toaletten åtminstone fem gånger,
förlorat ett Blogger-konto och skapat ett nytt,
våldgästat familjen Skogvik tre gånger (och de slipper inte oss),
suttit i famnen på H.C. Andersen,
lagt tre 1000-bitarspussel,
förlorat i Alfapet fler gånger än jag har vunnit,
övat mig i mitt framtida yrke och lyckligtvis kunnat konstatera att de knappa fem åren av studier inte har varit bortkastade,
börjat spela fotboll igen,
köpt en bil,
gått en kurs i brödbakning,
bakat ett antal ostkakor och trott att det är mitt kall,
skrivit en gradu,
omstiftat bekantskap med en gammal vän,
tänkt tanken "jag vill inte leva" några gånger och skämts och skrämts lika många,
sårat sådana som inte förtjänat att bli sårade,
ljugit personer rakt upp i ansiktet,
överlevt en utdragning av visdomständer och konstaterat den positiva effekten av lugnande medel,
varit på gudstjänst så många gånger att man med lite tur kan behöva den andra handen till hjälp för att räkna gångerna på fingrarna,
sprungit bort mer än ett par joggingskor,
känt mig stenrik och slutat tänka på vad matuppköpen kostar utan tar numera det jag vill ha (vilket tydligen gäller kläder och andra uppköp också),
rik som jag är gått från Presidentti till mörk Presidentti till Presidentti Gold Label i min kaffekonsumtion (Juhlamokka har det inte varit tal om),
varit lycklig men inte känt mig lycklig, varit älskad med inte känt mig älskad och älskat men inte kunnat visa eller känna att jag älskar,
sovit ensam åtta nätter,
hatat mig själv, hatat Gud, hatat mat och hatat regnväder,
känt mig vacker en gång. Nej två,
mått mer dåligt än bra, varit mer ledsen än glad,
känt mig mer värdelös och onödig än vanligt,
känt mig stolt flera gånger. Dock inte över mig själv,
fått ärva en gammal Singer,
varit i Sverige två gånger,
upptäckt att Nutella är jättegott och inte alls någon äcklig massa som man måste frukta (men på min morgontoast skulle jag ändå inte bre den smörjan), 
klippt håret kortare än någonsin förr (två gånger),
fått ett jobb,
kastat ut en julgran och tagit in en ny.

Det som har hållit mig vid liv är Jan, min självironi och några fall för mycket choklad.
2011 var inte ett särskilt bra år. Eller snarare ett år som på något sätt bara har flutit förbi, funnits för att det måste finnas eftersom man inte kan hoppa över ett år. Ett år jag egentligen inte minns så mycket av. Men ett år under vilket jag trots allt har fått en hel del till stånd.
Fast jag vet inte om man så där bara kan bedöma huruvida ett år är bra eller inte. Utifrån sett har ju mitt år varit strålande. Många fina saker har hänt i mitt liv. Visserligen har man säkert också utifrån kunnat konstatera sämre mående och mindre bra perioder, men så där objektivt sett får väl året ett MVG. Fysiskt har mitt år varit sämre (tycker somliga), psykiskt har det varit ett mer tungt än lätt år och andligt har det varit dött. Så räkna ut medelvärdet och bestäm graden av årets bra-het. Inte så enkelt, som du kanske märker.

Året avslutas tillsammans med vänner, mat, skumvin och raketer. Som det brukar. Hur året börjar får vi väl se. Bäst att dra sig tillbaka ett tag. I väntan på ett nytt liv. Eller kanske vaknar jag i morgon och är en helt ny människa. En som vill leva 2012.
Nästa år får bli ett nytt liv. Ett bättre liv. Åtminstone önskar jag det. Önskar få lämna allt bakom mig. Börja på nytt. Inte ett nyårslöfte. Bara en nyårsönskan.

Och ett nyårslöfte: att passa in i mina favoritjeans.

Gott nytt år!

Annorlunda julkaka

I stället för engelsk julkaka eller kryddkaka eller dadelkaka eller andra juliga mjuka torrkakor blev det en panettone. Något slags italiensk julkaka. Eller bulle? Eller bröd? Ingen aning egentligen. Vet inte hur den smakar. Men jäst skulle i och en massa frukt. Så i morgon är det upp till bevis.

Receptet hittas här: http://www.pirkka.fi/ruoka/reseptit/23397-panettone

Pepparkakor

Pepparkakor lär vara farliga för levern. Eller det är väl kanelen som är boven i pepparkaksdramat. Synd för mig. Så mycket pepparkakor och pepparkaksdeg som jag har hunnit smälla i mig.
I år bakade vi de vanliga pepparkakorna. De som man kavlar ut, trycker figurer av och gräddar fina gubbar och grisar och skidåkare och vad allt man kan tänkas ha. Bland annat pingviner blev det hos oss.
I min iver tyckte jag att vi behövde en sort till, så jag bakade skurna pepparkakor också. De är goda, lite annorlunda då de för ovanlighetens skull innehåller kardemumma och mandlar. Receptet har jag klippt ur Husis i fjol. Varsågoda:

Skurna peparkakor

125 gram smör
1 dl socker
1 dl sirap
1 msk kanel
0,5 msk ingefära
0,5 msk mald nejlika
0,5 msk finstött kardemumma
1 tsk bikarbonat
1 msk vatten
4 dl vetemjöl
1 dl mandelspån

Rör smör, socker och sirap smidigt. Blanda kryddor, bikarbonat och vatten. Rör ner kryddblandningen i smöret. Arbeta in mjöl och mandelspån till en jämn deg.
Forma degen till två jämntjocka rullar, ca 4 cm i diameter. Svep in dem i plastfolie och ställ i kylskåpet över natten (minst 8 timmar).
Skär den kalla degen i tunna skivor. Grädda i 225 grader ca 5 minuter.

Jullimpor

I år blev det två sorters jullimpa. Den ena har jag gjort förr, en "vanlig" maltlimpa. Den andra gjorde jag för att utmana mig lite. Det är ett bröd som mamma gjorde några år och som jag har klassat som världens godaste. Sedan slutade mamma för hon ansåg det vara alldeles för jobbigt och inte mödan värt. Varför? Tja, du behöver en kväll plus en hel dag för att baka brödet, satsen blir enorm så att man får ta till ämbar för att få allt och rymmas och så tyckte mamma att de blev fula. Jag bad om receptet och bestämde mig för att prova på en halv sats. Då jag skulle lyckas få degen att rymmas i min nya fina matberedare och inte behöva låtsas att jag skulle ha krafter att röra ner 15 dl mjöl.
Jag började med det svåra brödet. Här är min söta hjälpreda: 

På kvällen skulle jag börja med att sätta en del ingredienser att starta degen. Nästa morgon lade jag i lite mer ingredienser, jäste tre timmar för att ytterligare röra i mera och låta jäsa ännu någon timme.  Inga problem att få degen att jäsa...

Tur att jag inte lade de två limporna på samma plåt, det skulle ha blivit en enda långpannelimpa. Det resulterade i stället i två pladaskor, inte särskilt vackra bröd men smaken är det, som mamma brukat trösta sig med, inget fel på.
Vad är det som gör det så gott? Sött är det, som det skall vara. Kanske är de hemliga ingredienserna äppelmos och kummin...

Den andra sorten var betydligt lättare, eller snarare mindre tidskrävande, och bröden blev nästan för vackra då jag gjorde dem i form. Kan dela med mig av receptet:

Jullimpa (3 st)

1 liter surmjölk
2,5 dl sirap
1 msk salt
2 påsar torrjäst
3 dl rågmjöl
3 dl ölmalt
3 dl havregryn
12 dl vetemjöl

Värm surmjölken till 42 grader. Blanda sirap, salt och surmjölk i en bunke. Blanda rågmjöl och jäst och rör ner i surmjölksblandningen.
Tillsätt malt och havregryn.
Tillsätt mjöl, lite i sänder och rör slätt.
Fördela smeten i tre formar (ca 1,5 l). Låt jäsa ca en timme.
Grädda i 175 grader på nedersta falsen i 40 minuter. Om du vill kan du pensla bröden med sirap och vatten. Täck med folie och grädda ytterligare 40-50 minuter.

Bröden är bäst efter ett par dagar och håller bra. Passar bra att frysa in också.

Detta var första gången jag provkörde min julklapp. I väntan på flera brödprojekt.

Arvostele mun illallinen

Sikromsmousse på grön brödbädd

Parmalindad tournedos med potatisgratäng och rödvinssås

Mörkchokladpannacotta med lime-jordgubbssalsa

Lucka 19 i vår julkalnder.
Inget gick som det skulle men det behöver ju ingen veta.

Frissabearbetning

Att komma över frissabesöket sker för mig i faser.
Oftast börjar det hela med en impuls. Jag får lust att klippa håret. Skaffa ny frisyr. Förnyas lite. Så jag traskar till grannhuset där frissan finns och beställer en tid. Den här gången fick jag tid samma dag så det var faktiskt ganska impulsivt.
Väl hos frissan kan hon gärna få ta ordentliget, när jag nu en gång är där. Andra ska ju kunna lägga märke till att något är förändrat. Den här gången märkte till och med Jan det, utan att han hade blivit förvarnad. Om än lite tveksamt. Så kan ju frissan få göra något lite nytt, klippa mer våningar eller något, så att håret blir lite lättare och luftigare. Pannlugg är ändå lite att ta i.
Sedan går jag hem och kan inte låta bli att dröja lite framför spegeln varje gång jag går förbi. Imponerad och entusiastisk över min nya look.
Detta varar en dag.
Nästa morgon vaknar jag med håret på ända och konstaterar att det är en utmaning att få fast håret när jag skall ut och springa. När jag har lyckats få fast håret i en liten tofs i nacken och en massa spännen som håller resten av håret på plats mitt på hjässan, suckar jag djupt och saknar min svans. Och saknar förmånen att kunna sätta upp håret i en hafsig knut och se cool ut. Och på så sätt rädda en dålig hårdag.
Nästa fas är alltså att sakna håret och gräma mig över mitt misstag.
Den fasen går över rätt så fort, eftersom den är ganska lönlös. Nästa fas är när jag intalar mig själv om att håret växer ut igen. Och att det ju ser snyggt ut. Och att det är både ekologiskt och ekonomiskt med kort hår då mängden shampoo minskar märkbart (förutsatt att jag kommer ihåg att jag inte behöver så mycket).
Småningom går det över till accepterande.  Det är så här jag ser ut.
Jag vänjer mig vid min frisyr och småningom är det inte längre en frisyr alls då det börjar växa ut. Sedan går det en lång tid då jag inte ens tänker på mitt hår.
Tills jag en dag får ett infall. Dags att besöka frissan igen!

Nu befinner jag mig någonstans mellan intalande- och accepterande-faserna. Dags att se om jag kan få någon fason på kalufsen.

Bubbel

Några saker har jag under de senaste dagarna gått och varit småirriterad eller upprörd över och nu behöver jag få dem ur mitt system. Mer eller mindre seriösa, men tillräckligt störande för att jag skall störas.

För det första tycker jag debatten om huruvida julfester i skolorna skall hållas eller ej är beklaglig. Visst är det ett faktum att det i skolorna finns barn från olika kulturer och att man inte skall tvinga de kristna traditionerna på de stackars barnen. Men igår när jag satt och njöt av Akademens och Lyrans julkonsert och det isade till i mig när Giv mig ej glans framfördes (så vackert var det) så kom jag nog bra ihåg hur orden till den psalmen fastnade redan under lågstadietiden. Jag är knappast den enda som kan en hel del psalmer utantill tack vare skolan, julfester och vårfester. Man behöver inte vara aktivt kristen för att kunna älska dessa traditioner och jag tror de flesta ändå njuter av att i juletid lyssna till och sjunga med i de vackraste julsångerna. Man behöver inte vara starkt troende och jag tror att vem som helst kan känna julfrid i alla fall. Och inse att julen är något mer än det materiella och ätbara. Hoppas jag. Därför tycker jag det är himla synd att snuva dagens barn på något fint, något som inte behöver vara hjärntvätt och kulturkrock, bara en vacker tradition. Sedan kan man ju fira Hanukkah och Muhammeds födelsedag också, det gör mig ingenting.

För det andra får jag nippor av att se alla felstavade eller helt enkelt torviga översättningar på skyltar. HBL berättade både igår och idag om översättningar från finska till svenska och jag är nog inte den enda som småler åt "strandräddare" eller "cyklarna avföras". Jag kan bara inte begripa att det kan vara så svårt att få det rätt på svenska. Finns det inte översättare att anlita? Och om det inte finns det så tror jag de flesta känner någon eller känner till någon som kan svenska och som kan ta sig en titt på översättningen alldeles gratis. Själv ber jag helst någon som är bättre på finska att kolla igenom mina Powerpoint-slides innan jag utsätter mig för eventuella pinsamheter. Och då är det fråga om en kort presentation på en kurs. Det här är ändå staden!
Jag anmäler mig härmed som frivillig skyltöversättare.

Och till sist det som har retat mig ända sedan det lanserades och reklamerna började sändas: Lotus Flush-and-Go. Toalettpappersrullen som du kan spola ner! Helt otroligt! I reklamen sägs det att denna fantastiska egenskap hos rullen "gör livet lättare". Ja, nog har livet varit svårt förut då vi har varit tvugna att lägga den tomma rullen i kartonginsamlingen tillsammans med de tomma mjölkburkarna eller i bioroskisen tillsammans med annat som förmultnar.
Att spola ner rullen ger bara mera skräp åt vattenreningsverket.
"Jag sliter mina gråa hårtestar i förtvivlan!" som min biollalärare i högstadiet skulla ha sagt.

Puh. Det lättade. Nu har jag frid igen.

Utslitna skor

Jag blev smått förvånad när jag märkte att jag har lyckats slita sönder mina joggingskor på ett drygt halvt år. Det brukar gå ett par om året, men nu börjar lilltårna snart titta ut och särskilt mycket fäste får jag inte av sulorna längre. Om det beror på många löprundor eller på dålig skokvalitet kan man ju fundera på. Men ändå.

Sedan läste jag att Leena Puotiniemi sliter ut ungefär sex par skor om året. Det gav mig lite perspektiv. Jag har nog många steg kvar till en sådan slitagenivå.
Men så är jag ju inte heller Finlands bästa kvinnliga maratonlöpare heller.

Snipp snapp snut...

... så var studietiden slut.
Förutsatt att jag är godkänd i tenten jag skrev idag. Min sista. Någonsin?
Och gradun är inlämnad.
Så nu bara väntar jag. På tentresultat och gradun.
Så tomt det blev. Men så otroligt skönt. Vemodigt. Men vad är det jag förlorar?
Studielivet.
Men har jag ens någonsin levt ett studieliv? Studerat har jag ju. I rask takt. Så raskt att det har gått mig lite förbi. Undrar om det var värt det? Undrar vad jag har missat...
Nåja, nu har jag jullov och januarilov. Och det tänker jag njuta av. Åtminstone idag och i morgon. För i morgon tänker jag sova ut. Bli var i sängen när maken stiger upp. HAH! Sen blir jag antagligen uttråkad och rastös av all frihet, så måste väl hitta på något att sysselsätta mig med.
Kanske är jag inte aktivt studerande längre, men jag tänker minsann ta ut allt av studieförmånerna så länge det går! Unicafe, Unisport, studenthälsan, billiga bussbiljetter... Jag har ju faktiskt betalat läsårsavgiften för HELA året!

Jag följer inte med någon TV-serie

Under högstadie- och gymnasietiden hade jag några TV-serier som jag helst inte missade ett avsnitt av. Främst för att hänga med i klasskompisarnas diskussioner men också för att intresset växte för varje avsnitt och till sist var det faktiskt intressant på riktigt.
Sedan hade jag en paus. Serier jag följde med blev sämre för varje säsong och sällan hade jag tid att anpassa min tidtabell efter ett program. Så jag har under flera års tid kunnat säga att jag inte egentligen följer med något program och därmed har jag varit utsalgen ur alla TV-diskussioner.
Under den senaste tiden har jag dock kommit på mig själv sittande framför det jag tidigare kallade "onödiga" program och faktiskt njutit av slötittandet. Det är en sak att sätta på TV:n och råka fastna vid det som råkar komma. Men nu har jag till och med passat en viss tid när jag vet att programmet börjar! Jag sitter och kritiserar dåliga framträdanden i Talent eller fula fotografier i Toppmodell sökes. Idag har jag legat på soffan ett par timmar och sett både matprogram och Americas top model. Vad är det med mig riktigt?

För mycket av det goda

Misslyckas med cheesecake: kombinera alltför många goda smaker.
Att det är möjligt lärde jag mig av det senaste försöket.
Jag skulle laga en kaka med lite juliga smaker och pepparkakor och glögg var en ganska naturlig association. Det resulterade i

- pepparkaksbotten, som i och för sig var  gott men väldigt dominerande
- vitchoklad-wienernougatcheesecake, som i sig var gott men vars smak bleknade av de övriga smakerna
- glöggcheesecake, som var en riktigt lyckad idé, men glöggen var en väldigt vinbärig sort vilket gjorde den mindre glöggig och mera vinbärig
- glöggelé, som också var okej men hade samma fel som ovan beskrivna glöggcheesecaklager.

Att kombinera dessa lager var helt enkelt att försöka lite för mycket. Det jag gjorde var att jag kombinerade två ostkakor som var för sig är jättegoda men som tillsammans tar ut varandra. För bästa resultat skall jag hålla kakorna skilt och då blir det sådana här kakor:
- Glöggcheesecake, med pepparkaksbotten, ett glöggcheesecakelager, ett mer neutralt lager med smak av till exempel av vanilj och överst gelé på glögg.
- Wienernougatcheesecake, med ett vanligt kexbotten (digestive eller domino), cheesecakelager med vitchoklad och wienernougat-crush.

Kanske tycker någon att jag är för kritisk. Men strävar man efter det perfekta så måste man bara vara det. För mycket av det goda är bara för mycket. Så klok jag blir av att experimentera.
Som någon konstaterade, har jag fortfarande inte bakat två likadana kakor ännu. Nu är det bara att fortsätta hitta på och kominera mer eller mindre fungerande smaker.

Fick en kakbeställning av mamma. Får se vad det blir denna gång.

Varje år

Varje år bakar jag pepparkakor.
Och varje år föräter jag mig på pepparkaksdeg.
Och varje år mår jag illa och lovar att aldrig mera göra om det.
Vilken tur att det är ett helt år tills nästa år.

Min bil

Idag köpte jag en bil!

Okej, vi köpte en bil! Men jag kallar den min bil ändå.
Dels för att retas med Jan och dels för att jag har svårt att avvänja mig från att använda det uttrycket.
Dessutom så känns den som min bil, eftersom jag är orsaken till att vi skaffade den och för att jag har det större (och mer välmotiverade) behovet av den. Så den är nog lite mera min.
Ibland kan Jan få låna min bil. Då kan han kalla den sin bil, på låtsas.

Här är den stolta nya bilägaren. Lällällää!

Julkalender

Man kan nog inte bli för gammal för att ha en julkalender. Mommo och mofa har en och de är gamla.

De senaste åren har det gnällts över att ingen någonsin tycks vinna något i HBL:s julkalender och ingen tycks heller känna till någon som skulle ha vunnit. Jag vann heller aldrig något, men lite spännande tyckte jag det var att öppna luckan och kolla om mitt nummer var rätt. Dessutom var motivet ganska skojigt och för varje öppnad lucka förändrades bilden. Så jag njöt lite i smyg av att ha julkalendern, fast jag aldrig vann något. För det var inte poängen.

Jag blev riktigt besviken på att inte få en papperskalender från HBL i år. Inte av den orsaken att jag blev utan en kalender, utan för att de hade bestämt sig för att låta kalendern vara elektronisk i år. "Julsnille". Jaha, tänkte jag, Snille är annars också rätt så kul att spela så det är ju en rolig idé. Min första tanke var att det skulle innebära att få spela en omgång Snille varje dag och ha en chans att vinna något. Men så var det inte riktigt. Visst skall man svara, men på en fråga varje dag vilket man gör via ett SMS som kostar. Där försvann hela julkalendersidén på en gång.
Mofa var minst lika upprörd som jag. Jag håller helt med hans åsikt om att julkalendern skall vara en sak som ger lite julstämning och förväntan, som man har synligt framme och där man varje morgon får öppna en lucka som ger dig en överraskning- en bild, en liten grej, en chokladbit. Poängen är att den bringar lite glädje, lite spänning och lite förväntning varje dag. Om man dessutom har köpt sin kalender för välgörenhet så är det ju bara en win-win-situation.
HBL:s kalender utesluter dem som inte har tillgång till internet och hur många bryr sig egentligen om att gå in på hemsidan bara för att öppna luckan, betala och hoppas på att kanske vinna en iPAd? Ingen stämningsfull kalender att ha framme och bara en vinner. Bara en får ett pris som alla kunde få genom att få glädjas över en ny kul bild varje morgon. Hellre har jag papperskalender att vara lite barnsligt glad över än en minimal chans att vinna något och eventuellt vara den enda i svenskfinland som får glädja mig över förstapriset.

En kalender vill jag ha men den skall uppfylla sitt syfte.
Chokladkalendern kunde jag vara utan, den ger mig snarare ångest.
Vår egen kalender är ändå den bästa. En som vi fyller åt varandra, varannan dag får man öppna och varannan dag får man överraska den andra.
I väntan på julen.

Chokladmånad

December är oundvikligen Chokladmånaden. Speciellt om man har en chokladkalender, då blir det minst en bit om dagen. Så råkar det ju vara en hel del tjuvstartsjulfiranden och andra fuskfestligheter som ökar mängden choklad. Och även om julkalenderns luckor tar slut på julafton finns det antagligen choklad kvar till påsk, så ätandet upphör inte. Så varför ens bry sig om att försöka unvika det oundvikliga? Det bara är att acceptera faktum. Och vad är väl godare än det?

Första luckan

Första december.
Första luckan i kalendern är öppnad.
Om det minskade min anti-julkänsla vet jag inte.
Kanske myste jag lite igår när jag fyllde luckorna i vår kalender med små prylar att överraska Jan med varannan dag. Men särskilt julig känner jag mig inte ännu.
Om två veckor kanske.
Då har jag precis klarat av allt som jag "måste" före jul och då är det den första morgonen som jag kan vakna och konstatera att jag är väldigt ledig. Kanske känns det bättre att öppna julkalenderluckan om två veckor.  Kanske inte.
Den som lever får se.