Vem är du
som på en bråkdels sekund förändrade våra liv,
som gav oss ett glädjerus
och som uppfyllde våra drömmar,
som gjorde mig oändligt trött,
som gav mig dagar av konstant krabbiskänsla,
som fick mig att ogilla choklad och majs,
som gav mig ett sug efter frukt och salmiak,
som får mig att gråta utan orsak,
som får mig att träna mindre och prioritera om,
som krossade mina maratondrömmar
men som i dig själv är en större dröm än någon annan,
som gör mig så orolig
men samtidigt så lycklig?
Att en så liten kan göra så mycket.
lördag 26 juli 2014
torsdag 17 juli 2014
Av och an
Vi flydde till lande så fort vi båda var klara för semester och där fann vi oss till rätta rätt så fort. Visst är det ett speciellt ställe för mig, där har jag ju ändå tillbringat tid i 26 somrar, men egentligen handlar det mest om att få komma bort. Min bättre (?) hälft tyckte länge att det är rätt långtråkigt och väldigt osocialt att vara borta från stan så länge och att inte träffa vänner på flera veckor är ju visserligen trist. Tur att han har börjat gilla läget. För jag älskar det.
Jag behöver faktiskt inte mina vänner under min semester. Förstå mig inte fel nu, men så är det. Jag saknar sällan mina vänner. Jag vet ju att jag snart är tillbaka i vardagen och blir tvungen att vara social igen.
Jag är väldigt okej med att bara vara. Inte behöva vara någon annan än mig själv, inte behöva prestera om jag inte vill och ta dagen som den kommer. Det här kan jag inte göra i stan.
Dessutom känns semestern längre när man är borta. En vecka på lande kändes som en evighet och det betyder att jag fortfarande har en evighets semester kvar.
Nu är vi trots allt tillbaka i stan en sväng. Bara av och an. För att uträtta lite ärenden och för att de facto träffa vänner. För att tvätta lite kläder och se att huset står kvar.
Skönt att komma hem. Att springa andra rutter än längs landsvägen åt antingen det ena eller det andra hållet. Skönt att duscha. Och skönt att klä sig i annat än shorts och topp som man gått med i tre dagar i sträck.
Det nästbästa var att se att min ros jag planterade blommar.
Det bästa är att veta att vi snart packar in oss i bilen och åker tillbaka till mitt smultronställe.
Jag behöver faktiskt inte mina vänner under min semester. Förstå mig inte fel nu, men så är det. Jag saknar sällan mina vänner. Jag vet ju att jag snart är tillbaka i vardagen och blir tvungen att vara social igen.
Jag är väldigt okej med att bara vara. Inte behöva vara någon annan än mig själv, inte behöva prestera om jag inte vill och ta dagen som den kommer. Det här kan jag inte göra i stan.
Dessutom känns semestern längre när man är borta. En vecka på lande kändes som en evighet och det betyder att jag fortfarande har en evighets semester kvar.
Nu är vi trots allt tillbaka i stan en sväng. Bara av och an. För att uträtta lite ärenden och för att de facto träffa vänner. För att tvätta lite kläder och se att huset står kvar.
Skönt att komma hem. Att springa andra rutter än längs landsvägen åt antingen det ena eller det andra hållet. Skönt att duscha. Och skönt att klä sig i annat än shorts och topp som man gått med i tre dagar i sträck.
Det nästbästa var att se att min ros jag planterade blommar.
Det bästa är att veta att vi snart packar in oss i bilen och åker tillbaka till mitt smultronställe.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)