Habegär och böcker

Jag vill ha en massa saker. Nästan så att jag skäms. Gårdagens shopping skäms jag däremot inte för, höstskorna var både nödvändiga, snygga och förmånliga.

Det jag vill ha är dyrt och fint, så det är tur att jag inte har låtit begären styra mina handlingar. Ännu.

En iPad skulle jag vilja ha. För jobbet visserligen, men inte är det väl fel att önska sig saker till arbetet heller?

En pulsklocka med GPS vill jag ha. En Garmin. Eller Polar. Jag har redan skrivit till Julgubben.

Ett hus skulle också vara bra. Fast kanske inte just nu.

En bebis kanske också skulle sitta fint. Jag har sett några små den senaste veckan och senast idag var det en av den där rundare och mulligare modellen på besök. Lite avundsjukt sneglade jag på den. Undrar var man får tag i såna?

Jag skulle förse mig med lektyr senast vi var hos mina föräldrar och då fick jag syn på Mark Levengoods böcker. Dem slukar man på tre dagar. Läsvärda, tankeväckande och så där fnittrigt roliga. Nu läser jag Zlatan. Bra med variation också på läsfronten. 

Så får man mitt hjärta att smälta

Tiden är knapp, vi har redan använt för mycket tid åt strunt och nu ska vi verkligen börja jobba. Munjumppa! Min fyraåriga klient drar upp dragkedjan på tröjan och visar stolt:
- Titta jag har en ny Angry Birds t-skjorta!
Försöker låta inspirerande:
-Wow! Men hej nu jobbar vi, kolla här så ritar jag lite i häftet, du får en ny uppgift!
- Joo vi ritar Angry Birds, den här vill jag ha! (pekar på den där svarta bombfågeln han har på magen).
- Nä int någo Angry Birds idag inte. (vi har redan ritat fyra stycken under tidigare gånger...)
Killen utbrister besviket:
- Varför inte???
- Nå idag ritar vi annar, titta här.
- Men VARFÖR???
(den här typen av dialog fortsätter en stund)
- VARFÖR???
- Nå jag kan ju int ens rita (suckar)
- Va säger du? (bläddrar fram till stället där vi tidigare har ritat Angry Birds)
- Visst kan du ju! Titta HÄR (pekar på den där gröna bumerangfågeln) dom är ju JÄTTEFINA!!!
Mitt hårda och målmedvetna talterapeuthjärta smälter.
- Voj gullevän klart att vi ritar (tårar i ögonen).
- Jee den här ska de vara han har tofs på huvudet!
Ritar en stor tjock svart Angry Bird medan min lilla kompis jublar av förtjusning.

Det var första gången någon har berömt mig för mina teckningar och då spelar det ingen roll att det berömmet kom från en fyraåring.

Parallellblogg

Bestämde mig för att skapa en ny blogg. Ämnad för löpning och annat. Då slipper du läsa sånt som intresserar dig ännu mindre än det jag bloggar om här. Den här bloggen kan då fortsätta vara ospecifik och flummig. Inte för att jag har någon aning om vem som läser.

http://livsloppet.blogspot.fi

För den som är intresserad.

Massage och vila

Kommer hem från mitt livs första massage med möra ben och ett rött avtryck runt fejset från hålet i massagebritsen. I grannhuset har en företagare precis öppnat så jag passade på att utnyttja öppningserbjudandet på tre gånger till halva priset. Inte illa!
Det var skönt. Åtminstone efteråt. Jag är himla kittlig av mig så jag var lite orolig att jag skulle sprätta till så fort han rörde mig, men det gick bra. Jag upplyste honom om min idrottarbakgrund och tyckte att han kunde koncentrera sig på låren. Han behövde bara ha mig att vända på huvudet för att konstatera att nacken och skuldrorna också kunde behöva några tag. Jag höll med så fort han började. Jag hade ingen aning om att jag hade sådana spänningar kring nacken och axlarna! Måste börja jumppa mera. Låren hade jag rätt i. Fort gick en timme och då hade han mjukat upp en spänd högerskinka och ett stramt vänster baklår. Nästa vecka har jag tid igen så vi får se vad han ger sig på då.

Visst stretchar jag ganska flitigt efter både en löprunda och en fotbollsträning. Muskelvård är viktigt. Kanske kunde massage ingå också. Nu och då.

Det handlar om att ta hand om sig. Motionen sköter jag men det jag har problem med är att vila också är en del av träningen. Återhämtning. Det är något jag fortfarande kämpar med och det är något som kräver antingen ett träningsprogram där vilodagarna är utmärkta svart på vitt eller att Jan talar om för mig att jag måste komma ihåg mina vilodagar. Igår kväll var det han som fick mig att ställa om väckarklockan och glömma den inplanerade fusklenkkin. Fuskvilan.

Idag klarade jag det ändå. Massage i stället för träning. Jag tror inte det var så farligt.

Vad jag talar om när jag talar om löpning

Ja, ja, rubriken är ett plagiat. Direkt lånat av herr Murakami (läs den!). Men löpning är vad inlägget handlar om, så sluta läsa här om det inte intresserar dig att läsa vad jag har att säga om löpning. Just nu handlar det mesta om löpning. Så ni får stå ut med att jag skriver mycket sånt nu. Jan får stå ut mest hela tiden.

Efter mitt allra första maratonlopp väcktes intresset för löpning på allvar. Eller okej, allvarligare än förr blev det ju nog redan i maj när jag började träna inför loppet, men nu är mitt intresse och min iver på topp. Jag bestämde mig för att börja med löpning på riktigt. Visst har jag ju sprungit i flera år, men jag tror inte att jag har kallat det träning. Det har bara varit något jag gör. På skoj. I brist på annat. Men nu får det bli lite mera allvar. Så allvarligt att jag kan säga att jag håller på med långdistanslöpning. Som hobby.

Mitt träningsprogram tog slut efter maratonloppet och det gjorde mig förvirrad. Vad ska jag göra nu? Hur ska jag träna nu? Och vad är mitt nästa mål? Min stora rädsla var att glida tillbaka i gropen jag just har kravlat mig upp ur, den där djupa gropen med meningslösa, långa länkar och ett oförståndigt förhållande till mat och motion. Nej, det får inte bli så. Så jag tog tag i saken och deltar för tillfället i Unisports Juoksukoulu. Sex gånger träffas vi och jag får goda råd, träningsprogram och framför allt inspiration.

För att göra min nya riktiga hobby ännu mer officiell och konkret sökte jag mig till löpföreningen Running Finland. En förening som tränar löpning för att det är skoj. Idag var jag med för första gången.

Det var hur bra som helst! Vi var visserligen bara tre idag, men det är två kompisar fler än jag vanligtvis har med mig när jag springer. Det blev en drygt 12 km lång runga i skönt tempo i ett härligt höstsöndagsväder.
Visst var jag ju lite nervös, jag hade ingen aning vad som väntade mig. Finlandssvenska supermammor?  Ja. Men jag hölls med ändå. Jag hade inga barn att skryta med och på frågan "har du barn?" svarade jag "nä inte ännu", som om vi skulle ha pratat om ett par lenkkare eller en pulsmätare som jag ännu inte hunnit skaffa. Kanske får ja vara med ändå. I väntan på att kanske någon gång bli en supermamma. Maratonmamma.

Nöjd och glad och motiverad är jag. Åtminstone känns det som att jag har fått lite riktning när det gäller löpningen.

Liike 51

Vi har en alldeles ljuvlig liten butik nära oss, en sådan där ekobutik. De säljer bröd, ostar, mjöl, flingor, sylt och saft och ägg och grönsaker och choklad och kaffe och glass och mycket annat och allt är på ett eller annat sätt ekologiskt och närproducerat. Svindyrt, men vi vill gärna stöda dem så mycket vi kan genom att köpa ett bröd nu och då. Vi vill gärna ha den kvar och jag tycker det är viktigt att stöda lokalförmågor.
Om kvällarna efter att butiken har stängt kan man se ägarna i butiken där de i den skumma belysningen sköter bokföring och beställningar och annat som kan tänkas höra till, som man inte hinner med under dagen. Det är visst ett familjeföretag har jag förstått. Hoppas att det går bra för dem. Det är en väldigt sympatisk liten butik. Liike 51 heter den.

En dag för någon månad sedan sprang jag förbi butiken och då var där något på gång. Filminspelning, räknade jag ut. Den aningen fick jag bekräftad igår i reklampausen: de hade spelat in en reklam i vår lilla butik! Vaasan gjorde reklam för sin Taikaruis.
NEEEJ! var min reaktion.
I reklamen står biträdet i en idyllisk miljö i ett mysigt litet bageri med brödhyllan full med hembakt i bakgrunden. Kunden kommer in och ber killen rekommendera ett rågbröd, färskt, inte för mörkt, inte för ljust, fiberrikt... Och vad gör han? Han vänder sig inte om och plockar ner ett perfekt bröd från hyllan. Nej, han tar fram Vaasan Taikaruis inpackad i plast och rekommenderar ett paket fabriksbakat färdigskuret rostbröd!
Suck. Inte för att jag har något emot Taikaruis, det är säkert jättebra, men synd att Liike 51 inte fick göra reklam för sig själva. Så därför gör jag reklam. Besök den någon gång. Om du inte har vägarna förbi, så ta vägarna förbi. Om inte annat så kan du få en god kopp kaffe. Och du bidrar till att hålla butiken vid liv!

Mörkrets inbrott

Nu är vi där igen. Det är det tiden på året man är tvungen att vänja sig vid att det är mörkt. Mörkt mest hela tiden. Det kommer smygande, tyst och nästan obemärkt. Ända tills nu har det varit obemärkt. Idag märkte jag det väldigt tydligt när jag körde hem från träningen en tjugo före nio på kvällen. Gatlyktorna började glöda rött för att småningom lysa upp vägen. Det var mörkt. Märkligt.
Jag börjar märka det om morgnarna också, till och med när jag inte behöver stiga upp tidigare än halv sju. Även då är det mörkt. Jag undrar när det kommer att vara mörkt ännu när jag åker iväg till jobbet. Och när det kommer att vara mörkt när jag slutar för dagen. Undrar när vi än en gång är inne i det där mörkret som omger oss och som inte vill släppa taget. Inte förrän vi än en gång märker att det ljusnar.