Nio månader

Idag är det nio månader sedan Filip föddes. Rätt veckodag råkar det vara också. Jag måste väl, dagen till ära, ägna ett blogginlägg åt att beundra och begrunda.
Filip har varit ute i stora världen ungefär lika länge som han var inne i magen. Ändå känns tiden efteråt betydligt längre. Han liknar alltmer en liten pojke. Han minns saker, han vet vad han vill och han försöker förklara det på något sätt. Hans nyaste lek är att gömma saker. Han skuffar en leksak under bordet eller soffan och tittar på mig för att berätta att han behöver min hjälp. Sedan tycker han att det är hur lustigt som helst när jag kryper och sträcker mig efter hans boll eller bil. Han har också blivit förtjust i Stora nalle som hittills har varit ganska tråkig. Att gosa med den är dock inte dess funktion. Han gillar att springa och kasta sig på den.

Filip har redan i över en månads tid varit ganska känslig för främmande, och nu menar jag bekanta främmande. Han har svårt att bli lämnad ensam med någon annan och det tar länge innan han låter vår gäst leka med honom utan att jag är alldeles bredvid. Separationsångest heter det visst. Det lär bara bli värre.

Han går väldigt stadigt nu och stiger upp mot vad som helst. Han faller mera sällan (utom om han blir lämnad på skötbordet) men kan vurpa när det går lite för fort. Då gråter han mer av förvåning och förtret än smärta. Han har också helt gått över från att åla till att krypa. Han hatar att man torkar snor från hans näsa, vilket är lite jobbigt då snoret har runnit i över en vecka nu. Han har två fina tänder och jag misstänker starkt att fler är på väg. Han jollrar lite mer varierande nu men bäh är fortfarande hans varumärke. Han är mindre skallig nu men det blonda hår som kommer vill liksom frodas mer där bak. Det gör att han ser ut som en professor med högt hårfäste och en massa hår på sidorna.

Han gör saker som jag inte riktigt gillar och när jag säger nej och tar bort honom så blir han besviken. Slicka toalettringen hör till en av dessa. Det tycker jag är lagombra.

Han har äntligen fått en vettigare dygnsrytm och börjar vara sängfärdig redan efter åtta. Detta leder ju till att han vaknar tidigare, oftast precis när jag har hällt i morgonkaffet, och jag fruktar att den heligaste stunden på dagen är ofredad för en lång tid framöver. Jag har slutat amma på nätterna (jag blev desperat när han plötsligt vaknade flera gånger per natt under en längre period) och nu har han sovit bra så gott som hela nätter igen.

Nio månader idag. Om du tycker att huvudets vänstra sida är
står ut lite mer än den högra så ser du rätt. Så blev det efter
lördagens smäll. Läkaren sa att det lägger sig på ett par veckor.
Hoppas det.

Besök på Barnkliniken

På lördagskvällen hände det som jag länge har tänkt att snart kommer att hända. Filip kom ner från skötbordet och bangade huvudet i kakelgolvet. Efter lite panik och mycket tröstande av en tröstlös liten bestämde vi oss för att fara iväg till Barnkliniken. Bulan på vänster sida såg oroväckande stor ut.

Den där känslan när något sådant här händer är svår att beskriva. Det är en överväldigande oro, rädsla och panik, skuldkänslor och "vill-spola-tillbaka-tiden-känslan" samtidigt som allt man höll på med inte har någon som helst vikt. Känslan av hur mycket man älskar sitt barn bara sköljer över en.
Filip skrek, lyckligtvis, hela tiden tills han blev så matt att han somnade i bilen. Vi fick vänta en stund tills jourläkaren tog en titt på honom och konstaterade att vi får förpassas till sjukhusets sida för extra check. Där fick vi vänta i ett par omgångar. Tills läkaren äntligen kallade på oss. Med förnamn. Det tog ett par sekunder innan vi fattade att han ropade "Filip". Barnvänligt. Vänliga var också alla läkare och sköterskor. Läkaren som tittade på Filip talade dessutom svenska, så jag kan ju inte påstå att betjäningen var dålig.
Det var lite värre än jag hade tänkt. I bilen tänkte jag att det säkert är bra att åka in för att kolla bara för säkerhets skull, men nu ville läkaren hålla kvar Filip över natten. Så något värre än en vanlig bula var det ju.

Efter det följde mera väntan i korridoren. Klockan var efter midnatt när sköterskan äntligen kom och skulle visa vägen till avdelningen. Det var fullt hus så Filip skulle dela rum med en nyfödd och jag skulle få sova på en madrass i ett mötesrum. De lovade att komma och hämta mig om Filip skulle sakna mig alltför mycket. Klockan hade hunnit bli ett innan jag kom i säng (eller på madrass) och inte kunde jag ju somna genast. Varje skrik som hördes i korridoren fick mig att lyssna ifall att det skulle vara Filip som skrek. Till sist somnade jag, sov av och till tills klockan blev halv fem och sköterskan kom med en gråtig och förvirrad Filip. Allt hade gått bra hittills så han fick lov att sova bredvid mig resten av natten. Jag vet inte om det var jag eller Filip som var mer lättad.
Jag vaknade efter sju och Filip sov ända tills vi var tvungna att vakna vid 8. Jan kom med frukost vid niotiden och kaffe och smörgås satt väldigt bra just då. Välförberedd på att sjukhuskaffe är blä hade Jan packat med nymalet kaffe i pressopanna. Lite kräsen får man väl vara.

Sedan följde mera väntan. Eftersom det var en mjuk bula och inte en hård skulle det tas ultraljud. Vi fick hålla hårt i en skrikande Filip för att lyckas med det. Sedan fick vi vänta lite till för det skulle tas röntgen också. De misstänkte en fraktur. Efter väntan fick Jan hålla i en skrikande Filip medan jag väntade utanför och lyssnade. Kul. Till sist, efter ytterligare väntan, fick vi äntligen besked om att det är okej att åka hem igen. En liten fraktur i skallbenet, men det läker av sig självt. Inget desto värre. Skönt.

Vår lille kämpe. 

Filip mår bra. Trött förstås, det är också vi efter en ganska obefintlig nattsömn, men han mår bra. Det är huvudsaken. Fy, en så obehaglig känsla jag får när jag tänker på vad som kunde ha hänt. Jag vet att det inte hjälper att ge sig själv skulden men nog grips man av en dålig förälder-känsla. när sådant här händer. För jag vill ju för allt i världen inte att mitt barn ska skada sig.

Så var Barnkliniken besökt. Så vi vet vart vi ska när han har druckit tvättmedel. Än en gång fick vi en positiv bild av sjukhuset. Allt sköttes noggrant och bra och även om det verkar höra till läkarnas sätt att ha folk att vänta så gick allt smidigt och fint. Dessutom blev vi väl bemötta och läkarna och sköterskorna var snälla. Tänk, så bra vård vi får här!