Den där känslan när något sådant här händer är svår att beskriva. Det är en överväldigande oro, rädsla och panik, skuldkänslor och "vill-spola-tillbaka-tiden-känslan" samtidigt som allt man höll på med inte har någon som helst vikt. Känslan av hur mycket man älskar sitt barn bara sköljer över en.
Filip skrek, lyckligtvis, hela tiden tills han blev så matt att han somnade i bilen. Vi fick vänta en stund tills jourläkaren tog en titt på honom och konstaterade att vi får förpassas till sjukhusets sida för extra check. Där fick vi vänta i ett par omgångar. Tills läkaren äntligen kallade på oss. Med förnamn. Det tog ett par sekunder innan vi fattade att han ropade "Filip". Barnvänligt. Vänliga var också alla läkare och sköterskor. Läkaren som tittade på Filip talade dessutom svenska, så jag kan ju inte påstå att betjäningen var dålig.
Det var lite värre än jag hade tänkt. I bilen tänkte jag att det säkert är bra att åka in för att kolla bara för säkerhets skull, men nu ville läkaren hålla kvar Filip över natten. Så något värre än en vanlig bula var det ju.
Efter det följde mera väntan i korridoren. Klockan var efter midnatt när sköterskan äntligen kom och skulle visa vägen till avdelningen. Det var fullt hus så Filip skulle dela rum med en nyfödd och jag skulle få sova på en madrass i ett mötesrum. De lovade att komma och hämta mig om Filip skulle sakna mig alltför mycket. Klockan hade hunnit bli ett innan jag kom i säng (eller på madrass) och inte kunde jag ju somna genast. Varje skrik som hördes i korridoren fick mig att lyssna ifall att det skulle vara Filip som skrek. Till sist somnade jag, sov av och till tills klockan blev halv fem och sköterskan kom med en gråtig och förvirrad Filip. Allt hade gått bra hittills så han fick lov att sova bredvid mig resten av natten. Jag vet inte om det var jag eller Filip som var mer lättad.
Jag vaknade efter sju och Filip sov ända tills vi var tvungna att vakna vid 8. Jan kom med frukost vid niotiden och kaffe och smörgås satt väldigt bra just då. Välförberedd på att sjukhuskaffe är blä hade Jan packat med nymalet kaffe i pressopanna. Lite kräsen får man väl vara.
Sedan följde mera väntan. Eftersom det var en mjuk bula och inte en hård skulle det tas ultraljud. Vi fick hålla hårt i en skrikande Filip för att lyckas med det. Sedan fick vi vänta lite till för det skulle tas röntgen också. De misstänkte en fraktur. Efter väntan fick Jan hålla i en skrikande Filip medan jag väntade utanför och lyssnade. Kul. Till sist, efter ytterligare väntan, fick vi äntligen besked om att det är okej att åka hem igen. En liten fraktur i skallbenet, men det läker av sig självt. Inget desto värre. Skönt.
 |
| Vår lille kämpe. |
Filip mår bra. Trött förstås, det är också vi efter en ganska obefintlig nattsömn, men han mår bra. Det är huvudsaken. Fy, en så obehaglig känsla jag får när jag tänker på vad som kunde ha hänt. Jag vet att det inte hjälper att ge sig själv skulden men nog grips man av en dålig förälder-känsla. när sådant här händer. För jag vill ju för allt i världen inte att mitt barn ska skada sig.
Så var Barnkliniken besökt. Så vi vet vart vi ska när han har druckit tvättmedel. Än en gång fick vi en positiv bild av sjukhuset. Allt sköttes noggrant och bra och även om det verkar höra till läkarnas sätt att ha folk att vänta så gick allt smidigt och fint. Dessutom blev vi väl bemötta och läkarna och sköterskorna var snälla. Tänk, så bra vård vi får här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar