Se på saker ur ett större perspektiv

Häromdagen visade en dokumentär om Mikaela som var med om en olycka när hon var elva år gammal. Hon blev under spårvagnen, klarade sig med livet i behåll men miste en del av det ena smalbenet. Nu har hon en protes och deltar i gymnastiktävlingar som vilken annan flicka som helst.

Dokumentären kan ses på Katsomo och idag (25.8) sänds programmet i repris på AVA klockan 18.10.


Hon är så stark, Mikaela. Och så klok. Och har en sådan otrolig inställning till livet och framtiden. När jag tänker på hur jag själv skulle ta en sådan incident så skäms jag. Jag skulle vara arg och ledsen, bli bitter, bli deprimerad. Jag skulle känna att jag har mist en del av mig själv, en del av min identitet och jag skulle ha svårt att acceptera det faktum att jag inte kommer att kunna springa eller idrotta mera. Jag skulle antagligen inte se en ljus framtid alls.
En vecka efter att jag har sprungit mitt första marathonlopp klagar jag på att musklerna fortfarande är ömma och jag håller på bli galen av rastlöshet då jag fortfarande måste nöja mig med lätta promenader och vila. Dokumentären gav mig lite perspektiv. Jag har inget att klaga på. Jag har benen i behåll, god hälsa och jag får återhämta mig från en större idrottsprestation.
Jag har mycket att lära mig. Mycket att lära mig av en elvaåring.

Dödsstraff och tonårsfylla

Vid frukostbordet idag var diskussionen mer livlig än under de sömniga och tysta vardagsmorgnarna. Det som väckte oss var rubriken på första sidan. Breivik fick sitt fängelsestraff. Bra. Eller? Borde det inte vara dödsstraff för en sådan som han? Öga för öga? Med det är ju inte oss han har dödat, inte oss han har gjort illa. Hur kan vi (vi? rättssystemet kanske. samhället, lagen) då ge igen med "samma medicin"?
Nej, tycker jag. Inte dödsstraff. Eller visst skulle han väl förtjäna att dö, men att döda är väl ändå fel. Och varför ska han få en trerummare att bo i? Borde det inte vara en kall och tom källarhåla? Ja, men vem hjälper det?
Visst var vi lite oense gällande dödsstraff. Allt är ju ändå inte svartvitt. Det finns alltid ett om eller ett men och det finns alltid undantag.
Jag vet inte vad jag skall tycka. Att döma någon till döden känns som att sjunka lika lågt som mördaren själv. Att inte ge honom en andra chans.
Livstid kan däremot gärna få vara livstid. Fängelse resten av livet. För där har man väl ändå chans att förändras och till och med vara till nytta.
Men vem är jag att döma?
Oberoende straff på jorden är det någon annan som får sköta den sista domen.



En annan sak som väckte en inre debatt hos mig var egentligen gårdagens händelser på motionsbanan. Jag tog mig en promenad och emot mig på spånbanan kom ett stort gäng ungdomar raglande emot. De var många, som om hela 7b vore ute på klassfest. Öl och cider i handen, tobak i munnen, gröna av illamående, blicken oskarp och ett förfärligt väsen som ekade i hela skogen. De kan inte ha varit mer än 13-14 år gamla. Annars var det synnerligen kortväxta artonårskillar eftersom de var kortare än jag är.

Varifrån de hade fått sina drycker vet jag inte. Någon äldre kanske? Eller också har kassatanten varit blind. Jag som är 24 år blir ombedd att bevisa min ålder i Lidl när jag köper bröd och ett par öl. Jag har ändå vigselring och tycker att jag ser lite äldre ut än dessa översminkade tjejerna i korkort, nätstrumpbyxor och högklackat.

Vad skall man göra? Jag var inte den enda motionären denna fredagskväll och vi vuxna utbytte blickar och skakade på huvudet i samförstånd när vi möttes på banan. Vad skall man göra? Ringa polisen? Vems ansvar är ungdomarna på? Föräldrarnas? De vuxnas? Vilka vuxna?
Och för att ännu smälla in en aktuell fråga i detta inlägg- vad händer om den rörliga polisen slutar röra på sig? Vem märker då dessa unga?

Jag både låter och känner mig som en gammalmodig och tråkig tant när jag uttrycker min oro, men orolig är jag. Inte för att en cider dödar, men ändå. Vid den åldern skall man vara hemma med mamma och pappa på fredagskvällen och titta på Så ska det låta och äta popcorn. Det gjorde åtminstone jag.

Detta var några lördagsfunderingar. Jag blev inte klokare. Men kanske har någon annan en åsikt. Eller en tanke. Moralfrågor vållar huvudbry.

Tålamod?

Jag kan ha rätt så långt tålamod. Jag orkar vänta, orkar med både klienter och make, jag brusar sällan upp utan håller mig rätt så sansad.
När det kommer till träning har jag inget tålamod alls. Efter marathonloppet borde jag försöka återhämta mig, vila mig, men efter två dagar var jag rastlös som en osalig ande och bara måste ut och röra på mig. Om så bara en promenad.
Suck.
Det gör ont, jag vågar inte ta springsteg och benen blir ansträngda efter bara en stunds promenad. Om jag bara hade tålamod. Om jag bara kunde njuta av att måsta ta det lugnt.
Suck igen.
Nåja, i stället kan jag drömma om flera lopp, beundra min medalj, beställa foton som togs under loppet, göra impulsanmälningar och laga vispgröt.

42,195 km

Det gick inte lätt, inte smärtfritt, det var inte särskilt glamouröst och stundvis inte ens särskilt roligt. Men jag gjorde det! Jag gjorde det jag länge funderat på och drömt om att någongång göra, nämligen springa marathon. "Någongång" blev "nu" och en liten dröm blev verklighet. Och för att vara det första loppet kan jag vara rätt så nöjd med min tid.

Det var i våras jag fick den där idén att jag skulle satsa på höstens HCM. En sådandär lurig känsla dök upp medan jag surfade på nätet och utan att tänka desto mer hade jag anmält mig. Sekunden efter frågade jag mig själv vad det var jag hade gett mig in i. Så har det varit ända sen dess. Ibland har det känts som en självklarhet, att jag skall springa, och motivationen och självförtroendet har varit på topp. Ibland har jag bankat huvudet i väggen och kritiserat mig själv för min dumhet.

Jag hade ingen kunskap om löpning förrän jag beslöt mig för att springa. Visst har jag ju sprungit, flera gånger i veckan går jag ju ut och joggar. Problemet (fick jag reda på senare) var att det alltid var samma sak, samma takt och samma tid. Grundkondisen var i skick, men om jag inte ändrade på min träning så skulle jag aldrig utvecklas och bli bättre.

Jag bestämde mig för att göra det helhjärtat och anlitade Unisports löptränare som gjorde upp ett träningsprogram åt mig. Jag var sent ute och hade bara elva veckor på mig, så det innebar en drastisk förändring i träningen och ett ganska intensivt och hårt program. VK-lenkki, PK-lenkki, pyramidijuoksu, maksimikestävyys... En helt ny värld öppnades för mig. Och det var bra. För jag tror att det gav både motivation och resultat.
Jag följde det rätt så bra med några undantag då jag tog mig friheten att byta plats på träningspassen. Ibland gick det bra, ibland sprang jag med blodsmak i munnen och ibland fick jag acceptera att det finns dåliga dagar då träningen helt enkelt skiter sig.
Träningen blev ändamålsenlig och jag fick ett mål att sträva efter. Jag ser det som en räddning och som en hjälp för mig både med tanke på träningsmängd, energiintag och helt enkelt mitt eget tillfrisknande. Det jag behövde var ett program med utmärkta träningspass och framför allt utmärkta vilodagar. Ur min värld försvann sega joggingturer, tvångsträning och meningslösa träningspass.

Träningen gick okej, förberedelserna kan jag förbättra och själva loppet är en erfarenhet jag vill bära med mig.
Jag var skitnervös. Oberoende hur mycket jag försökte intala mig själv om att jag bara gör det här för min egen skull och att jag inte tävlar mot någon annan, var det omöjligt att inte vara nervös. Jag vaknade tidigt och trots en kortare natt var jag hur pigg som helst. Det jobbiga var den långa och ensamma väntan hemma på att klockan skulle bli ett och jag skulle börja ta mig mot Olympiastadion. Bäst att avleda tankarna med att göra det jag brukar göra på lördagsförmiddagar, så jag städade och så tittade jag på Halv åtta hos mig i två timmar i sträck (vilket jag inte brukar göra i normala fall, men jag kunde ju inte gå ut på länk heller). Nervositeten hängde med mig hela förmiddagen och påverkade säkert delvis mitt lopp. Redan när jag gick hemifrån märkte jag hur min akillessena gjorde sig känd och jag blev såklart rädd att den skulle börja krångla igen, nu av alla dagar. Så i panikens tecken gick jag via apoteket och köpte en tub Voltaren elmugel i hopp om smärtlindring.
Väl i tid på stadion och jag hann besöka toaletten typ fem gånger före start.
I trängseln vid starten hade jag en man bredvid mig som jag växlade några ord. Han var från "the United States, Wisconsin"och det var hans första gång i Finland. Jag sade att det här är "my very first Marathon" och han gav mig några uppmuntrande kommentarer. Det lättade varken på nervositeten eller den ständiga toalettbrådskan.

Det var varmt och soligt, vilket säkert påverkade mångas löpning. Visst var det hett, men jag tror inte jag led av det lika mycket som av allt annat jag fick stå ut med.
I praktiken hade jag ont i magen hela loppet. Det började med knip, sedan tror jag det var håll i sidan, knip igen varvat med illamående och en otrolig lust att besöka bajamajan.
Jag hade en rätt så bra fart i början, ungefär 12 km i timmen. Efter 10 km kändes stegen lätta och jag hade den där sköna känslan av att "så här skulle jag kunna orka hur länge som helst". Sedan började min akillessena gnälla men den struntade jag i. Det är bara smärta, jag avbryter när den spricker. Särskilt skönt var det inte med min mage och av någon anledning tål jag bättre smärtor i leder eller muskler än en mage som kniper och tarmar som vill vända sig ut och in.
Den första halvan av loppet kunde jag njuta av stämningen och av publiken. Det stod massor av folk vid vägkanten och hejade och även om jag inte kände någon så bar publiken mig nog. Vid 21 kilometer tyckte jag det kunde börja räcka. Hade det varit ett halvmaraton, skulle jag ha haft en tid på 1:45 och jag skulle ha fått avsluta med bara lindriga krämpor och ett svagt illamående. Det var lika långt kvar. På Drumsö kom den ledande klungan på 5-6 afrikanska löpare. Suck. Nu hade jag ont i båda framlåren, inte en sådan där trötthet utan det gjorde verkligen ont. Efter 25 km fick jag börja sakta farten lite. Vid 30 hade jag inget mer att ge. Nu hade också vaderna låst sig och jag sprang som på blypålar. Tillbaka genom Lövö och Granö igen och nu kunde jag inte ens njuta av de vackra områdena och bånga framtida drömhus. Nu hade jag lust att lägga munkavle på dem som stod och hejade "hyvältä näyttää, vielä jaksaa, ei oo enää pitkä matka". Spring själv så vet du att de sista sju kilometrarna är den längsta sträckan du någonsin sprungit. Vid 38 skulle jag ha gett upp om inte min envishet hade tvingat mig framåt. Jag fick känna mig omsprungen av tanter och jag skulle ha kunna lägga mig ner och gråta. Gå ville jag inte, det hade redan tagit så länge. Och även om ett toalettbesök lockade var jag tvungen att fortsätta för jag hade antagligen inte kommit iväg igen efter att ha suttit en stund.
Det krampade, det smärtade och det var inte kul. Men stadion kom emot, sista kurvan kom emot och till sist kom också mållinjen emot. 3:42. Ett glädjerus blandat med lättnad, utmattning och gråt. Kände mig egentligen ganska eländig. Tur att jag hade en snygg outfit.

Jag klarade det.

Så fort jag stannade stelnade benen och jag kan inte begripa att jag sprang de sista 10 kilometrarna med muskler som egentligen inte fungerade. Jag försökte se tapper och hurtig ut när jag gick fram för att ta emot min medalj med benen smärtande och stela. Att gå i trappor var omöjligt och att ta mig till bilen där Jan väntade tog en god stund. Och ännu idag går jag med raka ben och får häva mig upp från soffan eller stolen.
Illamåendet kom på kvällen och under natten tror jag att tarmarna rensades ganska bra (kanske jag kan hoppa över detaljerna). Ärligt talat mådde jag riktigt uselt.
Var det värt det? Var det värt överansträngda ben, en återhämtningsperiod på minst en vecka, illamående och vätskebrist?
Ja.
Jag blev en erfarenhet rikare. Och jag gjorde något jag drömt om länge.

Nästa gång skall jag förbereda mig bättre.
Nästa gång?
Ja, det blir en nästa gång. Även om jag flera gånger under loppet förbannade mina idiotiska idéer så blir det en nästa gång.
Då skall jag dricka mer under veckan före loppet.
Då skall jag starta i samma takt men orka hålla den ända till slut. För jag vet att jag kan. Kondisen var det inget fel på, benen strejkade bara. Fast kanske det är kondis det? Hur som helst ska mina muskler tåla mer.

Kanske har jag hittat min grej. Kanske är löpning min grej. Åtminstone som hobby. För att nå Leena Puotiniemis nivå borde jag förbättra med en timme. Om jag nu hade en kilometerhastighet på 5-6 minuter borde jag öka till 3-4 minuter. Jag kan ju inte ens springa så fort... Åtminstone tillsvidare får det vara ett intresse och min grej.

Idag får jag och mina skor vila. Kanske jag kan röra mig i morgon. Springer gör jag inte på en tid. Sen är det full fräs igen.

Idag är det "vapaa" på programmet. Sedan är det ännu en vecka kvar av träningsprorammet: "Ei juoksua koko viikon aikana". Det blir den hårdaste veckan.

Fotbollskultur?

Nog har Finland en märklig fotbollskultur. Serierna spelas höst och vår och under sommaren har vi sommarlov. För vem vill väl vara bunden till träningar under semestern? Vem vill nu spela fotboll under högsäsongen? Man ska ju hinna vara på landet också.
Nu har höstsäsongen kommit igång. Det konstaterade jag idag när jag joggade förbi två olika idrottsplan. På båda ställena kryllade det av fotbollsspelare- unga och mindre unga. Knattar hos vilka bollen når upp till knäna och som tränar i spelskjortan även om de inte ska ha match. Mammor och pappor som står och hejar på. Lite äldre ungdomar, kompisgäng, gubbmatcher... Det är nog den här tiden som fotbollslivet är som mest aktivt. Verksamheten kommer igång och det är fortfarande varmt och ljust ute. Kul att se. Det dröjer inte länge innan allihop flyttar in i fotbollshallar eller gymnastiksalar. För att träna där hela vintern. För att sedan komma ut i vår igen. För att sluta säsongen lagom till sommaren.

När jag blir stor ska jag bli fotbollsmamma.

Tills dess spelar jag själv. Under hösten och under våren. På dammiga, hårda sandplan. Och på vintern i gymnastiksalar.

I arbetets tecken

Tecken på att jag håller på att förvandlas till en jobbaholic: under den senaste tiden har jag shoppat mer terapimaterial än kläder åt mig själv.

Tecken på att jag sätter mig i bilen rätt så tidigt: radiopratarna har inte kommit till studion så det spelas bara musik på Groove. Vilket egentligen är rätt så skönt.

Tecken på en rätt så lång dag: jag har inget minne av vad jag gjorde med morgonens klienter.

Tecken på att det är dags att gå hem: jag går ut i innetofflorna och bär på pappersskräpen jag skulle slänga och inte min stora väska.

Tecken på att jag börjar komma in i vardagsrytmen: jag är sängfärdig före klockan 22.

Och det är bara den tredje arbetsveckan på gång. Stressad? Egentligen inte. Tanken på att det snart är jul är desto mer stressande.