2014

Här följer en summering av året som gått. Lika ocensurerat som vanligt.

I år har jag
inlett året i Österbotten,
skidat inomhus mer än utomhus,
sprungit mindre än tidigare år,
sprungit varken hel- eller halvmaraton,
utbildat mig till coach och dragit löptimmar med SATS,
fyllt 26 år,
inte varit sjuk en enda dag,
varit på gudstjänst hela tre gånger,
arbetat med mindre stresskänsla än tidigare år,
tagit lån och köpt en lägenhet,
flyttat både ut och in,
satt mer pengar på inredning än någonting annat,
blivit på smällen,
varit orolig, förväntansfull, tacksam och lycklig på samma gång,
firat midsommar på spa,
lidit av sommarhettan,
ätit snabbmatskedjehamburgare för första gången på så många år att jag inte kan räkna dem,
upptäckt tuppluren,
glatts över en efterlängtad killes födelse,
varit på två dop men inte ett enda bröllop,
hållit i flera bebisar än någonsin förr,
shoppat på HM och upptäckt mammakläder,
köpt barnvagn och andra tänkbara babyprylar,
försökt förstå mig på FPA:s byråkrati,
blivit skilsmässobarn på gamla dar och känt både svek, sorg, ilska och medlidande
samtidigt som jag har försökt glädjas över den största lyckan inuti mig,
tagit farväl av långvariga klienter och sagt hej så länge åt mina kolleger,
haft semester i väntan på stundande mammaledighet,
färgat håret för första gången,
stekt julskinka för första gången,
firat jul med den tjockaste släkten på länge trots att en person lyste med sin frånvaro,
varit utomlands en gång även om Stockholm knappt räknas som utomlands
och kommer att avsluta året på samma ställe som det började.

Gott ntt år!

Bättre sent?

Jag tog inte hål i öronen förrän i gymnasiet. Då var jag typ 17.
Det dröjde tills jag var 26 innan jag färgade håret första gången. Det var idag det. Perfekt sysselsättning den första lediga dagen. Det stör mig inte att jag hädanefter är tvungen att besöka frissan ganska ofta för att färga igen, det är faktiskt ganska skönt att sitta där med foliebitar i håret och läsa damtidningar.

Före.

Efter.

Jag hoppas dock det dröjer länge innan jag får mitt första hål i tänderna. Det är nog bättre aldrig än sent.

Ögonblick

Tog pack och pick
sa tack och gick
tillbakablick
behövs ej

Så kom den dagen

Det är inte länge sedan jag började räkna ner antalet terapigånger vi hade kvar med mina klienter. Varje vecka har vi kryssat av en gång och förra veckan och denna har jag kryssat över den sista gången med alla mina småttingar. Hösten har bara flugit förbi och plötsligt har jag en futtig dag kvar på jobbet. Städa, posta utlåtanden, packa ihop mina grejer och lämna tillbaka diverse elektronik.

Den här veckan och delvis förra har bestått av en hel del kramar och avsked. En del klienter och familjer har jag ju träffat varje vecka eller oftare i 2,5 år så det blir ju onekligen ett starkt förhållande till familjerna. Å andra sidan är de "bara jobb" så alltför emotionell får jag inte bli. Men lite vemodigt är det ju och speciellt för klienterna, kan jag tänka.

Märkligt. Jag kan inte riktigt förstå att jag verkligen kommer att vara borta länge. Just nu är det främst julen jag ser framemot men nog kommer det att vara konstigt att bara stanna hemma i januari.

Jag tänker njuta. Om jag någon gång ska tillåta mig själv att bara ligga på soffan och titta på filmer och äta godis så är det nu. Den chansen kommer aldrig igen.

Levande ur tandläkarstolen

Jag lider av tandläkarskräck. Helt oförklarlig och irrationell men så väldigt sann. Jag överdriver inte, även om det låter lite töntigt.
Det var pinsamt länge sedan jag senast besökte tandläkaren. Sist handlade det om att dra ut visdomständer så sedan man senast har putsat min mun är det ännu längre tid. Nu blev jag rekommenderad av rådgivningen att gå till tandläkaren så jag tog mig i kragen och bokade tid. Alldeles frivilligt.
Jag var nervös redan i måndags när jag tittade in för att lämna in förhanduppgifter men höll mig förvånansvärt lugn hela förmiddagen idag. Eftersom jag gick privat på ett litet ställe kändes det ganska tryggt och när jag kom in möttes jag inte av den där obehagliga tandläkarlukten utan av doft av mikromat (det var omkring lunchtid).
Att tandläkaren dök upp fem minuter för sent gjorde ju inte väntan mer behaglig men när jag väl satte mig i stolen och tog på mig solglasögonen kändes det faktiskt helt okej. Det var okej ännu när tandläkaren kollade igenom min mun tand för tand och konstaterade att allt ser bra ut.
Tills domen kom: vi tar bort lite tandsten. Fram med kroken.
Det var ungefär då min skräck fick sitt fysiska uttryck. Jag försökte andas lugnt och tänka på annat, men ändå kom den smygande. Först slog det lock för öronen och det började susa. Jag uppfattade alla ljud som höga och skrällande och det brukar vara ett första tecken om jag håller på att svimma. Sedan domnade armarna bort och när jag öppnade ögonen (hade visst omedvetet slutit dem) så flimrade röda och gula prickar framför mig. Jag kallsvettades och började visa tecken på att jag inte mådde så bra.
- Är du okej? frågade sköterskan.
- Inte egentligen, medgav jag.
De tog en liten paus, jag fick andas en stund och sedan hjälpte sköterskan mig att komma ihåg att fortsätta andas. Glömmer man det så tenderar man att tuppa av.
Sedan var det klart. Jag låg kvar en stund för att vara säker på att hållas på benen och när jag sneglade neråt såg jag svettpärlorna på bröstet. Jag var blöt av svett och tänkte att det var tur att jag hade en extra halvtimme på mig för att fara hem och fräscha upp mig före nästa klientbesök.
Steg upp och vacklade ut på svaga ben och med envisa sammandragningar.

Jag får alltid beröm för mina tänder när tandläkaren kikar in i min mun. Raka, fina tandrader, inga hål. Det borde således vara ett trevligt besök men det är det icke. Jag vet inte vad det är som utlöser det. Kanske kommer det från mindre trevliga tandutdragningar i lågstadiet. Eller så är det bara något oförklarligt. Det är inte  smärtan jag är rädd för. Inte tandläkaren. Denna gång var han dessutom en väldigt söt man nära pensionsåldern med några fjun på en annars kal skalle. Något är det ändå som utlöser min ångest och chockterapi verkar inte hjälpa.

Lyckligtvis fick jag godkänt av herr Tandläkare och behöver inte gå dit igen förrän om två år. Det är ungefär sex år på min skala.

Tupplurens lov

Jag anser mig fortfarande vara i ganska gott skick trots att magen börjar vara påtagligt stor och det bara är två månader tills bullen är färdiggräddad. Visst är jag långsam och seg och blir sjukt andfådd i för många trappor och visst har jag allt oftare låtsassammandragningar, men ändå går det bra att jobba och vara igång. Det enda märkbara som jag tycker att påverkar min tillvaro är en trötthet som tränger sig på. Vissa morgnar känns det som att jag inte alls har sovit ut och vissa dagar gör jag allt för att inte gäspa stort mitt under en terapi. "Trött" har dock vissa klienter konstaterat och det visar ju att jag har svårt att dölja det. Jag är ännu sämre på att vaka än normalt och hela kroppen känns matt som efter en hel dag ute i skidspåret.
Efter arbetsdagen försöker jag komma iväg på en promenad ganska direkt för så fort jag lägger mig på soffan är risken stor att jag somnar. Där kan jag lägga mig efter att ha fått mig en dos vardagsmotion. Somnar gör jag. Tupplurar hör till vardagslyxen jag uppskattar stort just nu. Jag kan inte påstå att jag känner mig som en ny människa efteråt, jag är om möjligt ännu segare och vill inte stiga upp, men skönt är det.
En risk finns dock. Det är att råka somna vid sjutiden på kvällen och vakna en timme senare. Av någon anledning är jag inte så trött när jag ska lägga mig senare på kvällen.
Tupplurarna tänker jag ta tillvara på så länge jag kan. Det kan ingen klandra mig för.

I väntans tider

"Väntar du på att bli mammaledig?" har jag fått svara på ett antal gånger. Jo, visst, men först väntar jag faktiskt på julen. Om knappt tre veckor har jag städat mitt bord, lämnat tillbaka dator och telefon och vinkat hejdå åt mina kolleger. Sedan får jag börja baka, pyssla och julmysa på riktigt.
Vi tjuvstartade lite dagen före lillajul och har redan tomtar och ljusstakar framplockade. En första sats pepparkakor och är bakad och halväten och gårdagens fest gav försmak av sockerfylla och oregelbundna mattider. Om jag inte hade en växande mage skulle jag nog ändå vänta på julledigt och vara i stort behov av paus från jobb och vardag. Att ledigheten sedan bara fortsätter på obestämd tid är ett litet stort plus.
Visst väntar vi ju. Ett par månader får han gärna trivas i magen men sedan är han så välkommen så. Jag förundras fortfarande över att det verkligen är en liten människa där inne. Han gör sig påmind varje gång han rör på sig. Just nu är han det som får mig att känna mig lycklig under en annars så ovanligt jobbig höst. Hoppas han kan ge ljus också åt andra.

Fridfull adventstid!

Den heliga oron

Jag är lycklig. Visst är jag det. Åtminstone har jag många saker i mitt liv som gör mig glad. Oftast känner jag mig också glad. På jobbet, hemma, när det rör sig i magen.
Ändå spökar den där oron någonstans. En avlägsen men ändå närvarande, som påminner mig om det som är mindre bra och som får mig att må dåligt. Den gnager och och mal och vill inte släppa.
Det är märkligt att sådant som inte direkt rör mig kan påverka mig så starkt. Att sådant som rör mina närmaste kan göra så ont. Fast egentligen är det ganska självklart. Mitt liv handlar inte bara om mig själv utan om alla som finns omkring mig. Om de inte mår bra så mår jag uppenbarligen inte heller perfekt.

Om jag bara kunde få den där friden och känslan att allt är bra. Och veta att andra upplever det samma. Vart jag kan vända mig vet jag inte riktigt. Att tårarna rann när jag lyssnade på den här är kanske ett tecken på att jag inte kan förtrösta på mig själv.

Näsdagssamvete

Sitter och tittar på Näsdagsshowen på tvåan. Får dåligt samvete när jag tänker på mina små sorger: en besvärlig klient, billås ur funktion, ruggigt väder, sen lunch och således en knorrande mage och irriterat humör, en trött men väl hemkommen man som har somnat klockan sju och att jag har lite långtråkigt.
När barn i Nepal arbetar i tegelfabrik för att betala familjens skulder får deras jämnåriga finländska barn i samma ålder leka och gå i skola och gråta för att deras speltid på iPaden är slut.
Usch på mig. För ett bättre samvete knappar jag in lahjoita20 och skickar in ett SMS. En droppe i floden men många bäckar små...

Snorrespark

Magen hoppar till
Avbrutna vardagstankar
Ler och gläds ett slag

Hjälp! Potatis!

Jag börjar vara trött på alla dieter. Ännu mer trött på alla som tutar ut hur bra någon viss diet är eller hur farligt något i matväg är. Senaste nytt är att mjölk är skadligt för hälsan. Ska man tro alla så är det bäst att leva på luft. Fast den är väl också förgiftad.

Jag förstår mycket väl att en  keliakiker gärna undviker inhemska spannmål (oftast är det ju inte frivilligt) och att en laktosintolerant väljer laktosfria produkter för att slippa magbesvär. Och jag förstår att en nötallergiker undviker nötter för att inte dö. Jag förstår att personer med övervikt bör se över sitt dagliga energiintag och att medelålers män med högt kolesterolvärde kan begränsa sitt smörintag. Jag förstår också att idrottare tänker på vad de sätter i sig, men då handlar det mest om att garantera att man orkar med prestationen i fråga.
Däremot förstår jag mig inte på trenddieter. Eller dieter över huvudtaget. Sådana som går över till en livsstil och något extremt och inflexibelt och som är det enda rätta.
LCHF till exempel. Kanske går man ner i vikt men det är knappast hälsosamt i längden. Och vad är det med paleo egentligen? Äta som en grottman? Visst, men kroppen gillar faktiskt inte hur mycket kött som helst. Och vad är det för farligt med kolhydrater? Att lämna bort potatis, grösnasker, frukter och spannmål ger snarare upphov till brist på vitaminer och fibrer. Dessutom behöver hjärnan och kroppen, speciellt om man tränar, kolhydrater som energikälla.

Ska man av hälsoskäl gå ner i vikt behövs inte någon speciell diet. Ner i vikt går man genom att förbränna mer än man tar in. Så enkelt är det.

Det som stör mig mest är att man blir så fast vid det man tror att är det enda rätta. Smörförespråkaren hittar bara forskning som stöder mättade fetters hälsosamhet och grottmännen håller fast vid att människan har ätit kött och enbart kött förr i tiden så då är det enda rätta att göra det nu. Man blir trångsynt och vägrar se fakta som säger annat och man vill för allt i världen prångla dieten på andra stackare som fortfarande lider potatisdöden.
Det som stör mig är att sådana som följer någon diet gör maten till enbart näring. Ingen njutning, ingen gourmet, ingen fin matkultur alls. Och inga undantag.

Vad hände med dieten "äta mångsidigt och hälsosamt"? Vart försvann all vanlig mat? Nu är det plötsligt raw food och supersmoothies som gäller. "Ät sådan mat som din mommo skulle känna igen", sades det klokt i A-talk häromveckan. Det var förresten en intressant diskussion som man kan se här.
Dieter blir lätt snäva. De utesluter en del näringsämnen och överbetonar annat. Kroppen kan inte processa stora mängder av en sak och balansen blir lätt galen. Här hittade jag några bra kommentarer om detta.

Jag säger inte att man inte ska bry sig om vad man äter. Välj mörkt bröd och osötad yoghurt och kom ihåg grönsakerna. Ät inte bullar och godis varje dag. Ät med bondförnuft och enligt tallriksmodellen. Gör undantag. Njut och ät gott.

När undantag inte finns så har det gått för långt. När man inte kan unna sig något gott ibland och när man ersätter vetemjöl med frön när man bakar bullar eller äter sockerfri choklad. Låt godsakerna vara då om man inte kan göra det på riktigt! När man tränar är det bra att fylla på proteinförrådet med till exempel kvarg. Det betyder inte att man ska leva på kvarg. Ska man springa maraton är det bra att tanka kolhydrater men det betyder inte att man ska äta energigel i en vecka före loppet.

Ätstörning betyder inta bara undernärdhet även om det är det som syns utåt när det har gått tokigt. När tankarna bara kretsar kring vad man kan äta, hur maten är tillredd och vilka ämnen som är farliga och förbjudna kallar jag det ätstörning även om man väger varken mer eller mindre än normalt. Ett sunt förhållande till mat är ett friskt beteende.
Idag har jag styrketränat och efteråt fyllt på med protein i form av rostbiff, kolhydrater i form av ugnspotatis och gottat mig med glass. Vanlig mat. Och jag tror inte att jag dör varken av potatisen, mjölken eller margarinet.

Undercover

Jag skulle kunna ha en bisyssla. En som inte skulle ta någon extra tid alls utan som jag kunde sköta under min normala arbetsdag.
Jag skulle kunna vara civiltrafikpolis.
Du anar inte hur många jag skulle få fast och bötfälla under en dag! På bar gärning skulle jag ta dem som åker mot rött, som talar i mobiltelefon, som helt fräckt susar förbi morgonrusningen i taxifilen och som (värst av alla!) inte stannar framför skyddsvägen när bilen i filen bredvid har gjort det. Flera gånger har jag med hjärtat i halsgropen blundat och bett att ingen olycksfågel stiger ut på vägen just då.
Jag skulle nog också förmana både fotgängare och cyklister utan bra reflexer. I detta väder syns man bara inte. Och så skulle jag läxa upp vuxna som går mot rött när ett barn står bredvid och ser på.

Vem om inte jag, den tryggaste och bästa chauffören man kan tänka sig, skulle passa till detta jobb?

Talkoanda

En flytt kan innebära en ny start. För oss betydde det bland annat en chans att slippa bli stämplade som "de där som aldrig är med på talko". I vårt förra hem lyckades vi alltid, helt omedvetet, ha något annat för oss just då  när invånarna samlades för att tillsammans snygga till gården. I år tog vi i extra mycket för att visa att vi är aktiva och intresserade av att delta i husets gemensamma intressen.
Knappa fyra timmar krattande, bärande, stånkande. Dagens dos av frisk luft på köpet. Bra sätt att lära känna folk på gården, eller åtminstone känna igen. Dessutom fick vi vår egen gård fixad.

Talko är bra. Ett bra sätt att med gemensamma krafter få ett större projekt gjort på en dag. Att det bjuds på mat och bastu är ju bara ett plus. Dessutom är det skönt att vara ute och krafsa i trädgården, något vi inte har gjort så mycket. Hur man sköter gården vet vi ingenting om men vi får väl lov att lära oss.

Julen kom tidigt i år!

Nog bor vi i ett alldeles otroligt land! En hel låda med olika kläder och nödvändigheter för den yngsta familjemedlemmen och FPA som önskar hela familjen lycka till. Jag kan bara förundras, tacka och ta emot.
Och jag var som ett barn på julafton, så klart. Snorre firade med några lyckosparkar. I väntan på att få ta lådans innehåll i bruk på riktigt.

Frukostnjutning

I Helsingin Sanomat framgick att en stor del av finländarna inte äter frukost regelbundet. 67% uppgav sig äta frukost varje morgon medan en stor del bara äter ibland eller endast på veckosluten. 9% låter bli. Somliga har bråttom, en del är inte hungriga när de vaknar. Jag har oftast god aptit när jag vaknar och har inga problem med att äta tidigt på morgonen.

Resultaten är inte så förvånande tycker jag. Det som fick mig att höja på ögonbrynen var tiden folk använder för att äta morgonmål. 10-20 minuter om man alls äter. "Hela" 20 minuter på veckoslutet då man har tid. Somliga klarar sig på en minut men då måste det ju vara något man tar med sig eller en youghurt man sveper i sig i brådskan.
20 minuter räcker inte på långa vägar! Jag (vi) har oftast minst en timme på oss, oftast en och en halv, från det att vi vaknar tills vi måste i väg. Detta ger oss minst 20 minuter vid frukostbordet, om inte 30. Det betyder ju inte att det tar en halvtimme för mig att få  ner mina mackor utan jag läser ju tidningen ännu efter att jag har slutat äta.

Jag vill definitivt sitta i lugn och ro med mitt kaffe, mina smörgåsar och morgontidningen och sakta men säkert komma igång. Jag behöver inget extra. I undersökningen framgick att många önskar lyxigare morgonmål och att många satsar mer på veckoslutet. Jag äter ett par smörgåsar med mycket pålägg och dricker kaffe oberoende vilken veckodag det är. "Lyx" blir det om vi har juice. Det betyder inte så mycket för mig, även om det är kul med annat bröd ibland eller något extra som lyxar till det.
Inte behöver jag en pigg man heller. Undersökningen visade att många ville ha en äkta hälft på bättre humör vid frukostbordet. Jag bryr mig inte. Inte för att min man är på dåligt humör men inte pratar vi särskilt mycket utan båda vaknar i lugn och ro över varsin del av Husis.
Även om vi båda muttrar när väckarklockan ringer för tredje gången och ingen av oss kan påstå att den är pigg så masar vi oss upp ur sängen och äter vår frukost. För oss är det samtidigt en stund tillsammans. Vissa dagar är det nästan den enda stunden.

Det är tiden som avgör. Jag avskyr att skynda och speciellt morgonen är fredad tid för mig. Jag stiger hellre upp en halvtimme tidigare än jag måste för att slippa stressa. Jag behöver varken lyxfrukost, en glad och pratsam man eller något annat, jag behöver bara tid.

Reviderad förlossningsplan

Av förekommen anledning har jag under den senaste tiden tittat på program om annorlunda mammor. Igår öppnades mina ögon för första gången och jag fick tänka om. Tänka om vad gäller kost, sjukvård, förlossning och uppfostran.

Jag skall föda hemma. Och då menar jag inte att barnmorskan kommer till oss utan det skall ske med bara den blivande fadern närvarande. För att förbereda oss kan vi läsa om allt på internätet. Kanske låna lite handböcker. Faktum är ju att ju fler människor det är runtomkring, speciellt främmande människor, desto mer stressad blir situationen. Barnet påverkas och nog är det ju onaturligt att föda i en konstjord situation där någon främling drar ut barnet med våld!

Det jag inte kan ändra på är ultraljudsbesöken. Gjort är gjort. Synd att jag inte såg avsnittet tidigare, då hade jag vetat att ultraljudsundersökningarna tar död på hjärnceller och stör fosterutvecklingen. Inte så konstigt med tanke på all strålning som kommer rakt på barnet. Det här får vi minnas nästa gång! Egentligen borde jag inte ha lyssnat på rådgivningstantens kostråd heller. Färsk mjölk direkt från kossan bara. Och om vi bara hade en källa i närheten så att jag slapp förgifta mitt barn med kranvatten!

Så hemma skall det bli. I lugn och ro. Några smärtstillande läkemedel blir det inte tal om- de är av ondo! Vi överväger att skaffa en bassäng att föda i. Från vatten till vatten, liksom. Att stilla smärtan kan jag öva in på förhand. Mammayogan lär mig att andas rätt, vara lugn och närvarande. Helt naturligt. Eventuellt kan jag dricka örtte och ta naturläkemedel men inget mer än det.

Komplikationerna då? De hör till. Inte önskar vi någons död eller kritiska tillstånd men döden är en naturlig del av livet. Bara för att man föder på sjukhus betyder det inte att sådant händer.

När barnet väl kommer klipper vi inte av navelsträngen. Den får lossna av sig själv. Visserligen kommer vi att få bära på navelsträng och moderkaka i ett par veckors tid när vi flyttar omkring på barnet men vad är väl naturligare än det? När moderkakan sedan har uppfyllt sin funktion för barnet tar vi tillvara den. Vi torkar den och förkapslar den och det blir medicin för både mig och babyn.

Någon blöja skall vi inte ha. Vuxna tycker inte om att kissa ner sig så varför skulle babyn göra det? I stället kan vi lära oss känna barnet så att vi kan reagera i tid och föra honom till pottan. Närvaro sensitivitet är A och O.
Vår som skall inte ha några skor. Det finns ingen sko som gör steget naturligt så varför skulle vi förstöra hans fötter. Kylan om vintern är bara bra för honom.
Vi kommer inte heller att vaccinera barnet. Naturmedicin för alla grundsjukdomar får räcka. Vi får bara hoppas att vi slipper västerländska läkemedel och sjukhusbesök, det är helt enkelt inte naturligt.

Det är vår nya plan. Au naturel.

Skenet bedrar

Bubblan sprack.

Helt plötsligt
utan förvarning
som en blixt från en klarblå himmel
förändrades allt.

Helheten blev splittrad
tryggheten blev ovisshet
det vanliga blev konstigt
det bekanta främmande.

Stoltheten blev skam
respekten blev förakt
glädjen blev ett obehag
sorglösheten modfälldhet.

Lyckan blev olycka
förtroendet blev tvivel
lättnaden blev ångest
illusionen uppenbar.

Minnena blev minnen
framtiden blev något annat
drömmen blev en mara
visionen förändrad.

Hopp och en stilla bön
om att allt skulle bli som förr
om förlåtelse och ånger
om att börja om på nytt.

Om inte, så en önskan
om försoning och en frid
att vänja sig och leva
utan bitterhet och agg.

20+0

Så var vi plötsligt halvvägs. Igår besökte vi ultraljudstanten och tog en titt på den lilla som verkar ha det bra. Plötsligt fick barnet en person. Det är inte bara "den" längre. Nu kan vi på allvar börja förbereda oss, shoppa vagn (som för övrigt inte är något enkelt) och tänka på namn. Om tiden hittills har gått fort så kommer den antagligen att rusa fram de närmaste månaderna. Jag bara väntar. Du är så välkommen.

Den dagen

Så kom den dagen som jag lite tvivlat så att skulle komma. Den då jag inte längre går bekvämt i jeans utan får ta mig till stan för att förnya garderobsinnehållet lite grann.
Mammakläder.
Tyckte jag lät knäppt.
Men ack, så skönt det är? Inget som trycker och klämmer och hur mycket utrymme som helst att puta.

158

158 slag i minuten.
Det är ungefär vad mitt hjärta slår när jag springer lite fortare eller ska upp för en backe.
Det är vad ett litet hjärta slår just nu när en bara ligger och stundvis byter ställning.
Tack Gud för att det slår.

Vem är du?

Vem är du
som på en bråkdels sekund förändrade våra liv,
som gav oss ett glädjerus
och som uppfyllde våra drömmar,
som gjorde mig oändligt trött,
som gav mig dagar av konstant krabbiskänsla,
som fick mig att ogilla choklad och majs,
som gav mig ett sug efter frukt och salmiak,
som får mig att gråta utan orsak,
som får mig att träna mindre och prioritera om,
som krossade mina maratondrömmar
men som i dig själv är en större dröm än någon annan,
som gör mig så orolig
men samtidigt så lycklig?

Att en så liten kan göra så mycket.

Av och an

Vi flydde till lande så fort vi båda var klara för semester och där fann vi oss till rätta rätt så fort. Visst är det ett speciellt ställe för mig, där har jag ju ändå tillbringat tid i 26 somrar, men egentligen handlar det mest om att få komma bort. Min bättre (?) hälft tyckte länge att det är rätt långtråkigt och väldigt osocialt att vara borta från stan så länge och att inte träffa vänner på flera veckor är ju visserligen trist. Tur att han har börjat gilla läget. För jag älskar det.

Jag behöver faktiskt inte mina vänner under min semester. Förstå mig inte fel nu, men så är det. Jag saknar sällan mina vänner. Jag vet ju att jag snart är tillbaka i vardagen och blir tvungen att vara social igen.
Jag är väldigt okej med att bara vara. Inte behöva vara någon annan än mig själv, inte behöva prestera om jag inte vill och ta dagen som den kommer. Det här kan jag inte göra i stan.
Dessutom känns semestern längre när man är borta. En vecka på lande kändes som en evighet och det betyder att jag fortfarande har en evighets semester kvar.

Nu är vi trots allt tillbaka i stan en sväng. Bara av och an. För att uträtta lite ärenden och för att de facto träffa vänner. För att tvätta lite kläder och se att huset står kvar.
Skönt att komma hem. Att springa andra rutter än längs landsvägen åt antingen det ena eller det andra hållet. Skönt att duscha. Och skönt att klä sig i annat än shorts och topp som man gått med i tre dagar i sträck.

Det nästbästa var att se att min ros jag planterade blommar.
Det bästa är att veta att vi snart packar in oss i bilen och åker tillbaka till mitt smultronställe.

Update bara för att

Det är dött på den här bloggen. Tyvärr. Det är helt enkelt för jobbigt att skriva på två ställen. Dessutom misstänker jag att jag har fler läsare på min andra blogg och att de få som trillar in här ändå följer min andra sida.

Överväger starkt att avsluta här. Måste väl samla lite mod först.

Vi är installerade och hemmastadda och saknar endast nattduksbord och snygga(re) gardiner i sovrummet. Annars har vi allt. Och vi stortrivs.

Gården grönskar och gräset är klippt ett par gånger. Bärbuskarna verkar bära frukt och jag har plockat och tillrett min alldeles egna rabarber. Det mest framträdande ljudet är fågelkvittret och lägenheten är sval och ljus.

Vi har grillat. Och ätit ute på terassen. Vi har ätit frukost på terassen. Jag har planterat en ros. Vi har gjort en hel massa saker som vi inte har gjort i vårt alldeles egna förut. Sådana saker som jag hittills bara har drömt om.

Just nu har vi nog nästan allt vi kan önska oss.

Det är nu tre veckor kvar till en (enligt min mening) välförtjänt semester. Fem veckor. Det ser jag framemot. Att glömma jobbet och bara vara. Nog för att jag gillar mitt jobb men just nu känns det som att jag inte har särskilt mycket mer att ge. Tur att man kan ha talterapi i sandlådan.

Det var en update, kort och koncist, bara för att jag vet att det är länge sedan sist.

Att vänja sig

Vi har bott ivårt egna en vecka nu. Jag vänjer mig fortfarande. Jag får tänka två gånger när jag kör hem, jag måste fundera vilken nyckel som går till hemdörren, jag får vänja mig vid att kylskåpet är bakvänt och jag får vänja mig vid att den översta kökslådan inte är ett skärbräde. Jag vänjer mig väldigt gärna vid att ha diskmaskin.

Vi har en fungerande badrumslampa och fläkt. Det var ett tag sedan.

Frasen "Va sa du?" har använts mer frekvent än tidigare. Plötsligt går det stunder då vi inte ser varandra och det något större utrymmet gör att vi inte heller hör varandra.

Vi får också lära oss att vi bor på första våningen. Vi kan inte längre gå omkring hur som helst (läs: nakupelle) utan risk för att bli påtittade.

Det är tyst. Ingen hiss som går, inga smällande dörrar i korridoren, ingen buss som tsssch-ar under fönstret, ingen granne som sjunger Singstar just när jag ska somna. Jag kan höra grannen spola om jag råkar vara i badrummet och nyss hörde jag att grannen kom hem. Annars är det tyst, så tyst.

Det är fortfarande rörigt, men lådorna minskar sakta men säkert trots allt. Det får ta sin tid. Sakerna får falla på plats. Sakta men säkert får det formas. Vårt hem.

Torka rumpan i aforismer

Lambis toapapper har gjort sig smått sött genom att ha små kärleksord på pappersrullen. Medan man sitter och gör sitt hinner man således läsa dessa små ord.
För att sedan torka rumpan med kärleken.

De kunde ju ha satsat på toaletthumor i stället.

Deprimerande. Eller?

Att flytta ger en ypperlig chans att gå igenom klädskåpet. Denna gång var det snarare deprimerande än en känsla av förnyelse.
Jag fick rata fyra par byxor för att de fastade halvvägs upp.
Jag fick ge bort största delen av mina finaste festkläder för att de satt som korvskinn och för att jag tydligen har skaffat mig ryggmuskler sedan sist.
Att jag väger mer än för två år sedan är uppenbart. Och bra. Jag hade bara inte förstått att det skulle betyda fem centimeter i ryggen och lår lika stora som min f.d. rumpa.
Att prova kläderna gav mig insikt i hur nästan obefintlig jag har varit.

Det kändes sorgligt att göra mig av med alla mina finkläder. Extrasorgligt att vara tvungen att ge upp den klänning jag har kännt mig allra vackrast i.

Kläderna ges till bättre behövande. Någon kommer att få en helt sjuktsnygg garderob!

Knappast den enda

Det första jag gör när jag kommer hem efter jobbet eller någon annanstansifrån är att slita av mig de obekväma, smått andfådda kläderna och byta om till hemmakläder.

Jag är knappast den enda.

Jag är knappast heller den enda som låter känslor, stress och trötthet samlas på hög för att plötsligt få utlopp i form av storgråt över någon pytteliten sak. När jag sedan har gråtit ut så lättar det.

Igår var det en sådan dag. Stress på jobbet, flytten i tankarna, en massa småsaker att minnas och hinna göra, alldeles för lite sömn och en känsla av allmän hopplöshet. Sedan en lång väntan på läkaren, bråttom hem i rusningstrafik och en lös hund som kom emot och skrämde mig under länken var saker som fick mig att lipa.

Jag är heller knappast den enda som blir alldeles lugn och förundrad över en nyfödd liten varelse. En människa man bara kan vara tacksam över, trots att det varje gång hugger till i hjärtat en aning. 

Oberoende hur vacker våren är så längtar jag efter sommaren. Jag drömmer om sommarlov och att bara få vara.

Jag är knappast den enda.

Bakvänt

Jag tror att hela Finland drog en djup suck igår då världen var vit. Takatalvi. Jag som var inställd på vår.

Fel (?) var också att ligga i soffan och titta på Jutta ja puolen vuoden superdieetti mumsande på glass.

Upp och ner är vår lägenhet och både bokhyllan och köksskåpen gapar halvtomma. Det knäppa är att trots att jag packar låda efter låda så ser skåpen fortfarande rätt fulla ut.

Att ha maken på andra sidan jorden rubbar också vardagen. Uppochnervänt, men det får jag leva med ett tag.

Äntligen

Äntligen händer det något i vårt gemensamma liv som är värt att nämna. Det är ju typ snart fem år sedan sist.

Det klirrade ordentligt i vuxenpoängkassan för ett par dagar sedan. Vi hittade den lägenhet vi hoppas få trivas i länge och som blir vår alldeles, alldeles egna. Det gick undan och plötsligt har vi bara en dryg månad kvar i vår lilla lya.
Den är perfekt! Den kommer att bli perfekt. Och den har gård både framtill och baktill. Gård! Gård! Jag vet redan nu att jag kommer att älska att bo där.

Visst kommer jag att sakna det som har varit vår hem i fyra år och nio månader.
Jag kommer inte att sakna golvet. Och inte balkongen heller. Och inte hissen som luktar blöt hund eller öl med jämna mellanrum. Och inte cykelförrådets krångliga dörr.
Men jag kommer att sakna området. De vägar jag gått till tåget, till bussen. De rundor jag sprungit och de sista trötta metrarna till hemdörren. Det bekanta. Och så kommer jag att sakna vår härliga lilla närbutik med den vänliga betjäningen, det nybakta brödet och det färskrostade kaffet för snobbar som oss.

Jag kommer över det. Och jag vet att jag kommer att röra mig i dessa områden igen. Springandes, kanske. Vi flyttar ju inte särskilt långt.

Skiffervägen. Vackert, eller hur?

Köpa bostad var inte överst på vår lista över sådant vi önskar allra högst i detta liv, men lyckliga är vi ändå!

Sötsaksurk

Januari höll vi rätt så sötsaksfri, med undantag när vi blev bjudna och kände att vi inte ville säga nej tack. Detta resulterade i att varken jag eller min gottegris har något sug efter godsaker i februari. En chokobit till efterrätt var väl okej men inte alls nödvändigt. Idag slickade jag kaksmet och mådde blurk efter det. Verkligen inget sötsug! Bra så.
I stället äter vi pizza. Hemlagad, på pizzasten. Minimalistisk, äkta. Det får man ingen urkkänsla av.

Nyårslöften, - hopp och insikter

Vi hade ett annorlunda nyår i år. Ett par lugna dagar i en familj där vi helt plötsligt blev en liten men relevant del. Att iaktta en familjs vardag gav en del insikter om hur det kanske kommer att vara för oss också någon gång  i framtiden. Eller snarare hur det inte kommer att vara. Många av våra föreställningar sprack och reviderades ganska snabbt. Om vi någon dag får bli föräldrar kommer det antagligen inte att bli alls som vi har tänkt oss. Om.

Nyårslöften är jag dålig på, speciellt sådana som gäller hela året. Jag är mera för delmål och kortare löften eller inte löften alls. Januari skall jag försöka hålla sötsaksfri (det sket sig på nyårsdagen, men jag börjar idag!). Det andra löftet handlar om att försöka äta mera grönt. Helt enkelt för att jag vet att jag inte får i mig det där halva kilot grönsaker som man borde få i sig om dagen. Inte ens nära. Det handlar väl mer om en livsstilsförändring.
Andra löften tänker jag inte ge. Jag tänker inte lova att bli en bättre människa eftersom jag antagligen inte kommer att lyckas hålla det.
Resten handlar mest om förhoppningar, om sådant jag önskar av 2014. Jag hoppas att det blir ett bra år. Ett år då önskningar får gå i uppfyllelse. Och ett år under vilket jag klarar fem armhävningar i sträck. Minst.