Tid

10 veckor i morgon. Tiden bara rusar och Filip är redan en stor pojke som liggandes på mage orkar hålla huvudet högt långa stunder, som svarar på leenden och som till vår stora glädje sover 5-8 timmar i sträck på nätterna (knack, knack). Han har fortfarande sin lite oregelbundna rytm på dagarna och våndas stundvis av ont i magen men i övrigt mår han bra. Just nu har han något slags vägra-flaskan-fas, vilket gör barnvaktandet något problematiskt. Han meddelar att han är hungrig men skriker och bråkar när han erbjuds flaskan. När han sedan placeras vid bröstet äter han hur snällt som helst. Typiskt. Jag som önskade att amningen skulle börja fungera och så blev det lite för bra. Hoppas det är övergående. Annars får han hungra de stunder jag är borta.

Tid är något han tar. Han tar egentligen all tid. Också vår egen tid på tumanhand. Den finns inte, för när den kommer passar vi på att göra sådant vi inte kan göra när han är vaken och kräver mat eller sällskap. När vi har en ledig kväll utan program sitter jag och ammar honom och så turas vi om att byta blöja, rapa honom eller leka med honom. Alternativt sover han tills middagen är klar och så gör han oss sällskap vid bordet. Ibland får vi äta turvis. Ser vi på film så gör han också det. Inte för att det stör, vi får mysa i soffan alla tre. Också våra samtal kretsar kring honom och enbart honom. "Ids du byta på honom?", "kom det mycket kakka?", "hur har han ätit idag?" och så vidare. Före vi somnar tar vi en snabb genomgång av dagens höjdpunkter och små irritationsmoment och också det brukar tangera honom (typ "jag fick äta lunch i fred" eller "han började skrika under promenaden så jag fick gå direkt hem"). När han väl har somnat för natten är jag också sängfärdig och det finns inte en chans att jag skulle orka med nians film. Det är lite störande men sängen lockar faktiskt mest just då.
Vår gemensamma tid har vi alltså med honom. Men så är han ju också en del av vår familj.

Egen tid får vi nog båda två. Jag får promenader eller springturer när jag behöver det och Jan får ägna sig åt det han vill när han vill. Jämfört med tiden f.F är skillnaden den att vi har vår egentid turvis. Tidigare kunde vi vara själva samtidigt men nu turas vi om.

Visst funkar det ju. Det är ju bara en kort tid som allt snurrar kring Filip och en kort tid som han är beroende av oss på det här sättet. Om några månader kommer någon annan att kunna ta hand om honom ibland (förutsatt att flaskvägran inte fortsätter). Just nu är vi tillräckligt bra föräldrar och ett fungerande team. Hoppas vi ändå snart får tid att vara bättre makar också.