Återkommande drömmar

Kanske har andra också drömmar man drömmer om och om igen, åtminstone så att de liknar varandra väldigt mycket eller att tematiken är densamma. Jag har några stycken, utöver dem där jag är jagad eller förföljd eller inblandad i någon mordhistoria (kan vara Kepler som spökar här).

- Den där jag springer utan att komma framåt.
Det drömmer jag ibland. Det är inte alltid en tävling, det kan vara en vanlig länk eller att jag har bråttom någonstans. Hur som helst så springer jag utan att komma framåt, utan att fötterna får fäste och så att kroppen inte riktigt känns, om du förstår vad jag menar. Det är ingen rolig dröm.

- Den där jag tappar en tand.
Den bara trillar av. Den hör till de värre drömmarna och på den följer att jag måste kolla att jag har tänderna kvar när jag vaknar.

- Den där jag håller på att falla baklänges i uppförsbacken.
Drömmer om en backe som blir brantare och brantare tills jag måste ta tag med händerna och klättra och till sist blir den så brant som en vägg så att jag tror att jag ska falla baklänges. Ännu har jag inte fallit men jag kan inte heller komma ihåg att jag skulle ha tagit mig över krönet.

- Den där Filip får tänder.
Det är inte som de andra drömmarna som jag har drömt i flera år, utan den här drömmen har kommit under de senaste månaderna. I natt såg jag hur tänderna växte ut i hans mun, någon natt visade de sig som små små taggar i nedre käken. Kanske är det här en dröm som försvinner när han väl har fått sina första tänder.

- Den där en klient börjar tala.
Den här drömmen har jag inte drömt sedan jag blev mammaledig men under tiden då jag jobbade kunde jag flera gånger drömma om en viss klient som plötsligt började prata. Det märkliga var förstås att denna specifika klient inte talade alls och diagnosen bakom inte var särskilt hoppingivande.

- Den där jag har ett förhållande med någon annan än min man.
Det är en väldigt absurd dröm och av någon anledning är vi båda överens om situationen. Brukar ändå vara ganska lättad när jag märker att jag har drömt.

- Den där jag spelar fotboll igen.
Senast hade min gamla tränare från mina unga år sökt upp mig och försökte värva mig igen.

Det här är några som jag kommer på just nu. Annat som hör till drömmar är att fel personer är inblandade och att ställena man är på inte liknar ställena i verkligheten. Men så är det säkert i de flestas drömmar.

God morgon.

Sju månader

Jag måste väl skriva bara för att Filip fyller sju månader idag. Det har inte hänt så mycket på en månad. Eller jo, han har kommit på att det är roligare att stå upp än att ligga så han håller mig upptagen hela dagen. Han tassar framåt när jag håller honom i händerna. Han klättrar på lämpliga ställen och drar sig upp och stå om han får tag i något bra. Han gräver mull ur blomkrukan och gömmer fjärrkontrollen under soffan.

Så sånt.

Tumis

Idag var vi Filiplösa och på tumanhand för första gången på nästan sju månader. Det var visserligen bara fråga om tre timmar och ett biobesök men det kändes lite extra ändå.
Ja, jag var lite nojig och ja, under filmen gick tankarna nog hemåt (jag kan passa på att rekommendera Fäktaren, sevärd!) och ja, jag skyndade ut ur biosalongen och hem så fort det gick.
Inte för att jag skulle ha behövt oroa mig, Filip klarade sig fint med sin mormor.

Det är fascinerande att se hur en bebis kan bli så fäst vid sina föräldrar, att anknytningen verkligen är så stark som det sägs i psykologiböckerna. Man tänker på något sätt att bebisar glömmer fort men nu börjar nog Filip vara väldigt varse om vem som är eller inte är med honom. Han letar efter en om man försvinner bakom knuten och han brukar med jämna mellanrum, mitt i leken, kolla att han inte är ensam. När vi kom hem idag började han stortjuta, som om lättnaden över att vi inte hade lämnat honom för gott skulle ha sköljt över honom. Nästan så jag tror att han saknade oss.
Det känns bra. Att han saknar oss. Samtidigt som det gör det lite svårare för mig att lämna honom nästa gång. Hur ska man förklara för en bebis att man kommer tillbaka om ett par timmar?

Filip får nog ännu bli lite större och lite duktigare på att äta riktig mat innan vi (jag) vågar vara borta en hel kväll. Tills dess övar vi oss med kortare stunder så att han lär sig att vi nog alltid kommer tillbaka.

Dagsprestation

Vad har du gjort idag?
I våras svarade jag typ "ammat, bytt blöja, tupplurat, ammat..." och det var väl det som förväntades av mig. Det var helt okej för mig eftersom det tog typ hela dagen utan att det blev långtråkigt.
Småningom kom butikspromenader in i bilden och då kunde jag åtminstone berätta om det uträttade ärendet ifall någon undrade vad jag har gjort.
Nu räcker inte butikspromenad längre. Filip sträckäter inte längre och det räcker med max en kvart och han är vaken och ska underhållas större delen av dagen. Om jag är hemma blir dagen evighetslång och jag känner att jag inte har gjort något vettigt alls. Jag blir rastlös och less på att gå hemma så jag har tagit mig i kragen och börjat göra saker. Besöka någon, besöka café, gå på babyrytmik... Vad som helst som gör att jag kommer bort och ut.

Idag var det en hemmadag. Jag måste göra något. Läsa bok är okej men det blir inget konkret resultat av det, utom en utläst bok förstås.
Idag bakade jag.
Först knäckebröd, sedan drömmar och så dajmkex. Sedan var klockan ett och jag undrade vad jag nu skulle hitta på.

Knäckebrödet blev fult och smakar mera bränt än nässla. Ätbart ändå.
Drömmarna blev varken små eller vackert spruckna som de ska utan stora och släta. Porösa blev de dock. Jag skyller på att hjorthornssalt är svårt att få tag på och att jag fick ersätta det med bakpulver. De fick en lite märklig smak också. Det var väl för att matoljan jag hade var en icke så neutral kallpressad rypsolja. Nåja. Man lär sig.
Dajmkexen blev givetvis goda. Det hela gav mig en lätt sockerfylla och baksmälla på det. Örk.

Nu behöver vi någon som kan äta upp kexen så att jag kan baka nya. Kanske småbröd blir min nästa bravur.

Vad ska jag hitta på i morgon?

Babyhobby

Jag bestämde mig för att bli en aktiv(are) mamma och har således tvingat min son med på två nya aktiviteter den här veckan.
På tisdagen började vi gå på babyrytmik. Det var en ganska liten grupp vilket var bra med tanke på att Filip kan vara ganska känslig för stök. Han trivdes bra, gillade både sångerna, rörelserna och de andra barnen. Han fick till och med igång ett första bråk om en maracas med en jämnårig kille. För mig var det skönt att få träffa andra mammor och att komma bort ett tag.

Idag var vi på babysim första gången. Med tanke på att de senaste badförsöken har resulterat i en panikskrikande unge så var jag lite orolig att det skulle bli en lång halvtimme men det gick hur bra som helst. Filip sa inte ett knyst och blev snabbt van när vi övade mag- och ryggsim. Halvtimmen gick fort men det var nog helt tillräckligt. Vi var alla ganska trötta och hungriga efteråt.

Det börjar gå lättare nu. Det känns inte svårt att packa ihop och åka iväg med Filip och jag stressar inte lika mycket över sånt som förr. Igår klarade vi av att luncha på stan utan problem och Stockas skötrum som jag har små trauman av var en betydligt trevligare upplevelse denna gång.

Filip är glad för det mesta. Han blir allt snabbare och kommer över allt större hinder. För tillfället är hans totala nattssömn 10-12 timmar med en amning tidigt på morgonen (knack, knack). Nu har han dessutom tagit för vana att sova en ordentlig dagssömn så jag har kunnat sträckläsa Kepler.
Det enda som inte funkar så bra är ätandet. Filip tappade det första intresset och nu går måltiderna främst ut på att kasta skedar. Vi har fått backa lite och minska på antalet måltider tills det börjar funka igen.

Den här veckan har jag satt både mig själv och Filip på prov i och med aktiviteter och program och det har visat sig gå bra. Får se vad vi vågar oss på till näst.