Kantareller

Ingen brist på kantareller heller.

Blåbär

Skogen svämmar över av blåbär. Det finns så mycket att det känns fel att inte stå där med rumpan i vädret. Jag går runt i små cirklar och tycker att jag har plockat ganska rent i riset men snart befinner jag mig på samma ställe igen för att hitta blåbär jag tydligen nyss hade missat. Sju liter i frysen får räcka, annars har vi inte plats för annat. Jag kan antagligen inte hålla mig borta så det blir superfood varenda dag, antingen som sådana eller i form av kaffebröd.

Hittills har nästan 60 liter plockats på våran tomt av diverse kvinnor och mofa. Bären lär inte ta slut. Man kan väl påstå att det är ett blåbärsår i år.

Fem månader

Igår fyllde Filip fem månader. Han blir allt mer lik en liten pojke, någon bebis är han inte längre. Det väcker motstridiga känslor. Å ena sidan är det roligt att se hur han utvecklas och jag väntar hela tiden på nya utvecklingsskeden, å andra sidan skulle jag ju vilja att han skulle vara en liten, trekilos sötis för alltid. Han vänder sig nu obehindrat från rygg till mage och han blir allt duktigare på att ta sig framåt. Vi har varit hemma några dagar och här har han fått syn på både dvd-spelaren och vinställningen dit han lyckligtvis inte ännu når. Vi får göra lite ändringar i höst. Han är observant och nyfiken och har börjat producera en hel del ljud. Han har hittat sina fötter och lyckas smaka på sina tår. Hans viktkurva har planat av lite grann. Tur det, han kan ju inte öka med ett kilo i månaden hur länge som helst. Tyckte också han såg slankare ut.

Korgen han har sovit i här hemma börjar vara för liten. Han har inget svängrum så som han bökar och han vaknar när han sitter fast. Vi får gräva fram en pinnsäng när vi kommer hem nästa gång. Vi funderar också om det är dags för honom att flytta ut ur vårt sovrum, vilket betyder projekt ommöblering i arbetsrummet. Min lilla bebis är plötsligt så stor.

De två senaste veckorna har varit ganska jobbiga. Filip har vaknat minst två gånger under natten, ibland fyra (stackars oss då vi har blivit vana att få sova minst sju timmar i ett) och på dagarna har han mest bara ätit. Det är säkert en övergående fas, liksom allt annat, men plötsligt känner jag mig lika zombielik som för fyra månader sedan.

Filip har fått smaka på potatis, morot och banan. Potatisen var ingen hit, den fastnade i gommen och gav upphov till kräkreflexer och grimaser. Moroten gick bättre och banan gillade han mycket. Sakta men säkert ska det väl bli till något.

Inte helt övertygad.

Skönt att vara hemma en sväng för att nu fortsätta landevistelsen. Det har sina sidor. På landet finns det flera famnar och avlastningsmöjligheter och det är lättare att hitta på saker att göra. Hemma finns dock de trygga rutinerna och mer praktiska blöjbytesstationer. Men hemma går jag ensam och då blir både jag och Filip mer passiva. Hur som helst blir det skönt med landet igen, speciellt då vi är där alla tre.

Hoppas på mindre finskt sommarväder framöver.

En av de få varma dagarna. Hoppas på fler.

Moderskapets osexighet

Tydligen anser somliga att mammakroppen på något vis är vacker och attraherande. Tillåt mig protestera.

Jag har aldrig varit särskilt mån om att fixa mig så där till vardags men jag har nog varit lite självkritisk och haft en vilja att se skaplig ut när jag går på jobb. Detta lilla försvann helt när Filip föddes.
Jag hade i min optimism packat med mig smink till BB ifall jag skulle vilja se fräsch ut. Jag vet inte riktigt vad jag hade föreställt mig. Att bli mamma innebar svett, sprutande mjölk och sömn som första prioritet.

Jag känner mig inte särskilt snygg. Män som menar att mammakroppen på något sätt är tilltalande syftar väl på de förändrade brösten. Jag tappade snabbt mina extrakilon, de facto väger jag lite mindre nu än innan jag blev gravid. Snygg känner jag mig inte för det. Jag hade en lagomtränad kropp som jag var rätt så bekväm i (till och med med den stora magen kände jag mig ganska snygg) men efter förlossning, amning och obefintlig styrketräning är resultatet två (olika) stora bröst som inte håller tätt, en pösig mage, muskellösa armar och en platt rumpa. Det hår som möjligtvis blev frodigt och vackert under graviditeten håller nu på att trilla av tills jag blir skallig.

Jag lyfter på hatten åt de mödrar som ser pigga och fräscha ut, som obehindrat shoppar loss på stan eller sitter på Fazers med sina bebisar och klär sig snyggt och opraktiskt. Inte som jag som står i Stockmanns barnskötselrum i min grälliga amningsblus och illasittande byxor med håret på ända och knallröd i ansiket.

Faktum är att jag inte har något större intresse för att bry mig om hur jag ser ut. Jag går ju bara hemma för det mesta och jag duschar främst för min egen skull och så länge det bara är jag och Filip hemma så kan jag lika bra ha samma blus på mig några dagar i rad. Jag bryr mig inte om att dölja det svarta under ögonen eller andra skavanker i ansiktet. Nu som då passar jag på att förhindra att ögonbrynen inte växer ihop och att benen inte blir lurvigare än min mans. Mina örhängen är orörda i sina askar och halsband har jag inte burit annat än till fest. Den enda ansträngning jag har gjort är frissabesök men det är väl bortkastad färg då hårstråna faller av ett efter ett.

Det här med kläder är en annan faktor som inverkar på min icke-befintliga satsning på utseendet. Under det senaste halvåret har jag inte shoppat på riktigt och det jag har köpt har varit något som börjar på amnings-. Jag äger fyra toppar och fyra t-skjortor med den praktiska amningsfunktionen och min outfit väljs på basis av vilken överdel som råkar vara ren. Jag har haft typ tre tillfällen att klä upp mig lite och vid samtliga tillfällen har jag burit samma klänning- med amningsgluggar.

Just nu har jag inget som motiverar mig till en shoppingrunda eller till att klä mig snyggt. Jag väntar på att den lusten kommer tillbaka någon dag. Att unna mig andra plagg än sådana med hål vid brösten, att ta på mig en BH som inte är mjölkfläckig och går att knäppa ner, att duscha för att jag ska ut och inte för att jag är svettig, att bära annan doft än oparfymerad deodorant. Tills dess bär jag bekväma, praktiska amningskläder och en lukt av svett och sura uppstötningar.