Idag var det måndagsmöte och då firade vi vår ettårsdag. Jag har nämligen en kollega som började samma dag som jag, så vi passade på att tacka vårt team för det gångna året. Redan första dagen lärde jag mig att kakor och andra sötsaker har en garanterad åtgång på en kvinnodominerad arbetsplats, så jag kan vara ganska säker på att den här kommer att försvinna senast under morgondagen.
Det har varit en fint och lärorikt år. Jag tror inte jag har vuxit så mycket som jag har gjort under det här året på jobbet (mentalt alltså). Visst var studietiden en fin tid men nog är det så mycket bättre att få göra något av det jag kan i teorin. Dessutom känns det fint att känna sig viktigt.
Jag har bland annat lärt mig att
- det inte är så farligt om allt inte går som jag har planerat (detta har lett till att jag inte planerar så mycket)
- barn tycker att allt jag ritar är superfint
- barn minns visst saker och det är inte alls enkelt att lura dem, speciellt när det kommer till klistermärken
- bara min närvaro, ett litet tips eller bara det att jag lyssnar och bryr mig om kan lätta en bekymrad förälders hjärta
- lapplisorna i Borgå skall man akta sig för
- det går att äta lunch medan man kör så länge det inte är yoghurt
- jag behöver inte bevisa att jag kan något som jag egentligen inte kan utan att jag duger precis som jag är (en oerfaren talterapeut som mer eller mindre provar sig fram)
Och mycket, mycket mer.
Det kommer dagar då jag inte alls har lust att åka iväg, morgnar då jag helst skulle stanna hemma och då jag förbannar mörkret, snöyran och den långa bilresan med start i ottan. Lika ofta kommer dagar då jag får en varm hälsning och en kram när jag träffar någon av mina klienter och då dagen är räddad innan den ens har hunnit börja.
Glad i hågen och med en rätt så positiv framtidstro inleder jag mitt andra år i arbetslivet.
