2012

För ett år sedan skrev jag en ocensurerad sammanfattning om 2011. Här följer en minst lika ärlig resumé över det år som nu börjar lida mot sitt slut.

Det här året har jag

fått parkeringsböter fem gånger,
fått titlarna filosofie magister och leg.talterapeut,
inlett min yrkeskarriär,
bucklat till en svart Mercedes,
gått upp ca fem kilo,
sovit ensam 50 nätter,
börjat påstå att jag sysslar med långdistanslöpning,
sprungit mitt första maraton,
cyklat omkring på Åland,
blivit utskriven,
varit gladare än under 2011,
fått min första pedikyr och hållit på att svimma,
sett samtliga avsnitt av Solsidan,
haft fyra hela semesterdagar,
startat en ny blogg,
gjort glasyr på potatismjöl och märkt att det inte är samma sak som florsocker,
inte bakat fullt så många ostkakor som i fjol,

insett att jag inte behöver prestera för att vara tillräckligt bra för att finnas,
gått från Presidentti Gold Label (mörk) till Löfbergs Lila, alternativt att mala bönorna till kaffet, och därmed tagit ett steg till i mitt kaffesnobberi,
söndrat en espressopanna (ja, det kan man),
försiktigt börjat gilla mögelostar,
ä !@#$%^&* en hel pizza för första gången på länge,
på grund av sjukdom varit borta från jobbet två dagar med en "feber" som inte steg högre än drygt 37 (jag har alltså varit frisk som en nötkärna),
haft desto mera babyfeber,
kunnat njuta av julen och av annan social samvaro,
kört bilen till biltvätten tre gånger,
varit på massage för första gången i mitt liv,
kastat ut en julgran och tagit in en ny. 


Överlag minns jag mer av 2012 än jag minns av 2010-2011, så kanske var 2012 i det avseendet ett bättre år. Om det nu sen finns bättre och sämre år, jag vet inte. Åtminstone känner jag att jag har levt år 2012.
2013 får bli ett gott nytt år. Händelserikt hoppas jag.
Jag höll mitt nyårslöfte.
Jag måste ännu fundera ut ett för detta år. Ett kan jag åtminstone avlägga, och det är att inte försöka slå böteslapprekordet. Så rik är jag ändå inte.

Gott nytt år!

Kommersiell jul

Julgubben var snäll i år. Jag fick så otroligt fina julklappar att jag har svårt att tro att jag verkligen förtjänar så mycket fint. Jag fick den pryl jag verkligen hade önskat mig och även om det hade varit det enda så hade jag varit lika glad ändå. Blev överöst av sådant som jag inte ens vågat hoppas på att få. Wow, vilket julkappssaldo! Det var nästan så att jag kunde utmana min fyraåriga kusin i tävlingen om vem som fick flest paket. Tur att han vann.
Jag har verkligen njutit av adventstiden, av allt julstök, julklappsshoppingen, pysslet och hemlighetsmakeriet som hör julen till, och ännu igår på julafton njöt jag av att få ha släkten omkring mig och fira jul tillsammans.
Idag har jag självklart glatts åt mina klappar, men nu börjar jag nästan skämmas för min lycka. Jag har ju allt, både familj och saker, och jag lever i min lilla trygga bubbla och har det varmt och skönt. Nästan så att jag inte vågar vara glad då jag vet att många inte alls har det lika bra. Alla har inte firat med sina nära och kära, alla har inte kunnat njuta av julstämning och frid, alla har inte fått oförskämt fina julklappar och alla är inte friska. Alla är inte glada och alla tycker inte att julen är en mysig högtid alls.
Jag som redan hann tänka att det här är den bästa julen på länge för mig. För första gången på flera julaftnar har jag varit fri från ångest. "Är du frisk nu?" frågade Jan. Jag tror det. Den här julen skäms jag ju nästan för att jag har det så bra.
Och för att ge exempel på resultatet av denna kommersiella så kan jag berätta att jag skriver det här inlägget på min sprillans nya iPad.

God fortsättning!

Det ljusnar

Va?
Går vi mot ljusare tider?
Det är idag det vänder, dagarna blir längre igen.
Märkligt.
Den mörka tiden hann ju inte ens bli riktigt mörk.

Dagens...

Dagens lopp: Aktia Cup
Dagens "oho": vaknade halv nio
Dagens besvikelse: torr mandarin
Dagens syn: matt make på flygfältet
Dagens känsla: finns det ett ord för motsatsen till ensamhet?
Dagens ljud: hundratals dobbskor som smattrar mot asfalten
Dagens låt: Ihmisenpyörä (puhu mitä puhut mut juoksemista älä lopeta...)
Dagens doft: pepparkaka
Dagens smak: pepparkaka
Dagens urk: för mycket pepparkaksdeg

Dagens tomtar

Dagens fniss

Lillajulstämning

Jag blev förvånad när jag märkte att jag drabbades av julfiilis idag. Vi städade, plockade fram adventsstaken (det ena ledde till det andra och nu har vi alla tomtar framme) och lyssnade på julmusik och jag njöt för fulla muggar. 

Det var inte vad jag hade väntat mig. Jag är visserligen inte lika anti-jul som förra året, men inte hade jag trott att jag skulle dras med så här lätt. 

I fjol vägrade jag ta fram julpynten före tredje advent och allt som hette jul ville jag glömma och gräva ner. Jag vill minnas att jag sade att jag gärna skulle kunna gå i ide och vakna igen efter påsk, för att slippa allt som heter jul, mat, stress och choklad. Det var hemskt. Och julen var hemsk. Den var ångestfylld, slaskig och grå och jag njöt inte alls. Det berodde väl på flera saker. Och flera saker är annorlunda i år, så kanske ger det mig en möjlighet att kunna njuta av julen igen. För jag tror att det innerst inne i mig ändå bor en liten tomte. 

December kommer att gå fort. Fyra arbetsveckor är ingenting och innan jag hinner säga pepparkakspingvin (ja,vi har en sådan form) så kommer det att vara julafton. Och sedan juldag och allt är slut.

Snön gav oss ännu mera lillajulstämning och den är jag glad över. Kanske blir det en vit jul i år. 

Bloggsurfar

Jan kom hem. För första gången i vårt dryga tre år långa äktenskap är han i säng före mig. Med undantag då han har varit sjuk. Om ens då. Hur som helst dödar jag kvällen med att läsa gamla blogginlägg. Och då menar jag gamla. Från 2006. Det harmar fortfarande att jag förlorade mitt Blogger-konto och var tvungen att skapa ett nytt och därmed börja en ny blogg. Det är ändå en stor del av mig som finns skriven. Jag hittade den gamla, den försvinner ingenstans. Det skulle vara kul att kunna kopiera texterna och spara dem. Kanske som en Word-fil.

Här är min historia.

Det är märkligt att läsa mina egna texter. Det är så länge sedan. Tänk, så mycket jag har förändrats. De första åren var det mycket Gud, han har försvunnit helt ur mina texter. Jag var lycklig för det mesta, verkar det som. Och jag måste väl berömma mina talanger i att uttrycka mig i skrift. Åtminstone hade jag sådana då. Mycket har hänt, det enda jag känner igen är min självironi och mitt lite märkliga sätt att uttrycka mig.

Jag bläddrade igenom händelser på måfå. Jag blev student. Jag var ett år i Åbo (!). Jag flyttade hem igen. Jag gifte mig. Jag mådde bra. Jag mådde dåligt. Speciellt inläggen 2010-2012 har varit väldigt upp och ner. Egentligen är det bara bloggen som kan hjälpa mig att minnas vissa år och vissa händelser. Tiden är märklig. Den går så fort, saker och ting kan kännas så avlägsna samtidigt som det känns som om det var alldeles nyss.  

Nu är det mesta okej. Jag jobbar (tänk att jag har gjort det i snart ett år). Jag springer. Jag lever. Och jag karvar i en pumpa för första gången i mitt liv. Det kunde ju ha varit värre.

Kommunalvalkval

Jag gjorde min samhälleliga plikt och tog en sväng till valurnan. Jag visste inte vem jag skulle rösta på utan jag bestämde mig först när jag skrev kandidatens nummer på lappen.

Jag testade tre olika valmaskiner och alla gav de olika svar. Beroende på hur jag svarade blev jag mer eller mindre grön och bara för språkfrågans skull blev jag SFP-trogen. Men inte att kandidaterna efter en närmare granskning alls tilltalade mig.

Det skulle vara mycket bättre med personval i kommunalvalen. Det är ändå personer som skall påverka just precis i min kommun och då vill jag rösta på personer som vill göra sådant som jag stöder. Partierna är så splittrade. Om jag röstar på en kandidat som inte kommer in, har jag gett min röst åt ett parti och en kandidat med en helt annan agenda.  Helst hade jag varit utan att rösta. 

Så stör det mig också att riksdagsmän och europaparlamenatariker ställer upp. Har de verkligen tid att fundera på cykelvägar och bajamajor? 

Nåja. Hoppas de som blir invalda verkligen jobbar för det som de säger att de skall jobba för. De flesta har ändå någonting som jag stöder.

Borgåbetraktelser

Å arbetets vägnar besöker jag den vackra staden Borgå en gång i veckan. Efter att ha rört mig med utprintade Enirokartor börjar jag hitta där nu och jag känner till och med till de enkelriktade gatorna bättre än i min egen hemstad. I och med att mina klienter är så utspridda som det bara är möjligt så får jag ju se så mycket mer än bara centrum. Hittills har det faktiskt varit sköna borgådagar, även om det innebär långa arbetsdagar. Hur som helst har jag gjort en del iakttagelser när jag rört mig i staden.

På gatorna patrullerar lapplisor. De rör sig parvis och de slår till direkt när en bil ställt sig lite fel. Jag aktar mig noga sedan lappen de prydde min bil med i somras under vårt turistbesök i sommarstaden.

Borgå centrum är inte stort men hela staden är stor när man rör sig lite längre utanför. Till de mindre ställena går långa krokiga vägar med 60 begränsning. När jag håller farten kör borgåborna förbi så fort de har chansen.

Många dagisar är tvåspråkiga så till vida att finskspråkiga och svenskspråkiga barn finns under samma tak. Bra, tror jag.

Alla dagisar har en alldeles egen låsmekanism på grinden. Vid varje förstabesök får jag lära mig ett nytt sätt att öppna en port. När jag har väskor i vardera handen och ett paraply mellan tänderna är det inte så tacksamt med höga, regnblöta portar med någon märklig hasp på baksidan. (Portproblemet gäller för dagisar i Helsingfors också.)

Bensinen och maten är dyr i Borgå.

De är snälla på bensinmacken. Idag passade jag på att låta tvätta bilen. Hesadaiju och kvinna som jag är fick jag be om hjälp för att få bort antennen. Blev betjänad av en småleende bilmekaniker.

Barn i Borgå skall bli bönder när de blir stora. "Jag skall köra traktor" säger de när jag frågar. Helsingforskillar i samma ålder skall bli motorcykelpoliser. 

På veckoslutet har borgåbarnen åkt skördetröska med pappa. Helsingforsbarnen har varit på Hoplop. Medan barnen i Helsingfors nämner upp Cars och tågbanor när vi leker "ett skepp kommer lastat" och kategorin är leksaker, rabblar borgopojkarna upp leksaker som skördetröska, traktor, plogmaskin, mönkijä, grävare... (Angry Birds är lika populärt i bägge städer.) 

"Jag vill vara den där bisin" hörde jag senast idag när några barn satt med legofigurer på dagisgolvet. Jaja, dialekten är vad den är och den rår jag inte på.

Borgå är en vacker stad och om jag någon gång skulle flytta från Helsingfors för att öppna mitt lilla hemtrevliga café så skulle det bra kunna vara Borgå. Absolut! Ett egnahemshus i centrum är alldeles möjligt i denna stad. Jag kunde tänka mig att bli borgåbo. Med helsingforsdialekt.

Lämnade Borgå idag med Traktor Alban spelade i huvudet.

Opp på flakan hörni hela puljun nu far vi så att kottarna strittarrrr....

Lurigt

Under en länk tidigare i veckan kom skymningen smygande. Lurigt. 

Också regnet kom. Inte lika obemärkt som mörkret. Det har öst. Snarast skymde det sikten för mig på motorvägen.

Klarljuslampan väcker mig dessa mörka morgnar. Ljuset kommer smygande. Lurigt. När jag vaknar är det solsken i rummet.

Det blev visst höst ändå. Jag antar att den kommer att glida förbi i år igen. Utan att jag märker det. Hösten är lång och mörk men oftast spurtar jag igenom den. Mycket att göra, hinner inte märka den. Bara lite när jag har våta fötter.

Klockan är snart nio på kvällen och jag är sängfärdig. Jag har en ganska barnslig dygnsrytm. Jag är jättetrött efter dagen och jag behöver sova. Då orkar jag igen. Jag vill inte somna vid ratten och jag vill inte sitta och gäspa under ett klientbesök. Det är oprofessionellt. Men mänskligt.

Jag höstdeppar inte. Det är väl höstens stora mission, att få folk att tycka att det är mörkt och ruskigt och choklad är vårt enda hopp. Jag orkar inte gnälla. Det blir tyngre, mörkare, tristare. Och jag blir tyngre, mörkare och tristare. Men jag överlever och jag äter choklad oberoende och jag klagar inte så mycket. Bara lite när det är skitväder här och min andra hälft (bättre eller sämre, beror väl på från vilket håll man tittar och vilken dag) är i Spanien. 

Hösten kom smygande. Tänkte jag skulle luras tillbaka. Sola mig framför klarljuslampan och äta glass. Det hade hösten inte räknat med!

Hens majestät könlös

Så vitt jag vet finns det människor av manligt kön och människor av kvinnligt kön. Det gäller de flesta andra arter också, förutom eventuellt encelliga amöban. Hur det är med växter vet jag inte och bryr jag mig inte särskilt mycket om. Hur som helst finns det ett syfte (eller åtminstone ett) med två kön och det är att arterna skall kunna fortplanta sig. Bland annat därför är människan antingen man eller kvinna. Det skulle kanske vara dags att acceptera det. Jag håller på att bli galen på alla insändare om jämlikhet, könsroller och nu detta krav på att det även i språket skall finnas detta könslösa pronomen "hen". Så där som finskans hän. Som om det skulle göra livet lättare.

Jag håller med om att man och kvinna har ett lika stort människovärde och att man inte på grund av sitt kön som man inte har haft möjlighet att välja ska behandlas olika eller orättvist. Jag håller helt med om att en kille som vill dansa balett inte skall behöva välja fotboll bara för att alla andra killar väljer det och att man inte skall behöva kallas homo om man som kille gillar hästar eller sysslar med yoga. Och flickor ska också få välja backhoppning eller träna kulstötning även om det inte enligt somliga är den mest feminina idrottsgrenen. Det enda drömyrket en tjej kan glömma är att bli kung.

Biologin spelar en rätt så stor roll när det gäller intressen, temperament och personlighet. Pojkar mognar senare och oberoende om det är grupptryck eller något annat så är pojkar mer för springlekar medan flickor kanske väljer att pyssla eller sy i förskoleåldern. Av naturen har kvinnan ett mjukare och lugnare temperament (och undantag finns, jag drar inte alla under samma streck) och jag har för mig att den mänskliga biologin och hormonerna har en viss inverkan på sådant här. Män är i allmänhet längre, större och har en annorlunda fysik än kvinnan och kvinnan har fått egenskapen att kunna bära barn och föda. Varför skall man då tolka det som ojämlikt? Och varför verkar det som att det just nu är populärt att kämpa emot det som är pojk- och flickroller av naturen och med våld sträva efter ett könlöst och "jämlikt" samhälle?

Bäst att ta till radikala åtgärder mot orättvisan.I stället för att låta könsoperera dem som känner sig illa behandlade av slumpen kunde vi ju operera allihopa, ändra på människans biologi och skapa könslösa människor. Varför inte encelliga självförökande? 

Och så det här tjatet om han och hon och hen. Hen? Vad är det för en? Något som gör språket könsneutralt och opersonligt och framförallt rättvist? Stackars språkkonservativa fransmän som skulle vara tvungna att ändra hela sin grammatik bara för att blomman är feminin och trädet är maskulint och det är himla orättvist!

Jag är kvinna. När jag var liten ville jag vara pojke och jag lekte Emil i Lönneberga och min bror fick vara Ida. Än sen? Jag sysslade med idrott, tog hål i öronen först när jag var aderton och har vid vuxen ålder börjat förstå mig på kjolar. Inte tycker jag att det är särskilt orättvist att jag är kvinna och oberoende om jag hade valt balett eller barbielekar hade jag antagligen varit nöjd och känt mig rättvist behandlad ändå. Jag valde en kvinnodominerad bransch och har en manlig chef. So what? Han är kompetent, och hellre har jag en sakkunnig man som sköter företagets ekonomi än en kvotkvinna som sitter på posten för att det skall vara rättvist. Visserligen förstår jag dem som tycker att det är orättvist att fler män än kvinnor besitter höga poster, men jag skulle ogärna vara en kvotkvinna om jag inte kände mig kompetent nog och hade tjänsten bara för att det skall vara jämlikt. Männen har sina privilegier och kvinnorna har sina. Månne det inte i det långa loppet går på ett ut.

Låt barnen välja färg på kläderna och låt dem välja boxning eller rytmisk gymnastik. Stöd dem i deras val i stället för att fundera om det var för pojkigt eller för flickigt. Är en man mer intresserad av tekniska yrken och dras en kvinna mer till sociala branscher så skall det väl få vara så. Kvinnor och män är bra på olika saker och vi är skapta för varandra och inte mot varandra. Kan vi inte bara acceptera olikheterna? Och ändå ha lika värde? Människor är vi ju trots allt.

Habegär och böcker

Jag vill ha en massa saker. Nästan så att jag skäms. Gårdagens shopping skäms jag däremot inte för, höstskorna var både nödvändiga, snygga och förmånliga.

Det jag vill ha är dyrt och fint, så det är tur att jag inte har låtit begären styra mina handlingar. Ännu.

En iPad skulle jag vilja ha. För jobbet visserligen, men inte är det väl fel att önska sig saker till arbetet heller?

En pulsklocka med GPS vill jag ha. En Garmin. Eller Polar. Jag har redan skrivit till Julgubben.

Ett hus skulle också vara bra. Fast kanske inte just nu.

En bebis kanske också skulle sitta fint. Jag har sett några små den senaste veckan och senast idag var det en av den där rundare och mulligare modellen på besök. Lite avundsjukt sneglade jag på den. Undrar var man får tag i såna?

Jag skulle förse mig med lektyr senast vi var hos mina föräldrar och då fick jag syn på Mark Levengoods böcker. Dem slukar man på tre dagar. Läsvärda, tankeväckande och så där fnittrigt roliga. Nu läser jag Zlatan. Bra med variation också på läsfronten. 

Så får man mitt hjärta att smälta

Tiden är knapp, vi har redan använt för mycket tid åt strunt och nu ska vi verkligen börja jobba. Munjumppa! Min fyraåriga klient drar upp dragkedjan på tröjan och visar stolt:
- Titta jag har en ny Angry Birds t-skjorta!
Försöker låta inspirerande:
-Wow! Men hej nu jobbar vi, kolla här så ritar jag lite i häftet, du får en ny uppgift!
- Joo vi ritar Angry Birds, den här vill jag ha! (pekar på den där svarta bombfågeln han har på magen).
- Nä int någo Angry Birds idag inte. (vi har redan ritat fyra stycken under tidigare gånger...)
Killen utbrister besviket:
- Varför inte???
- Nå idag ritar vi annar, titta här.
- Men VARFÖR???
(den här typen av dialog fortsätter en stund)
- VARFÖR???
- Nå jag kan ju int ens rita (suckar)
- Va säger du? (bläddrar fram till stället där vi tidigare har ritat Angry Birds)
- Visst kan du ju! Titta HÄR (pekar på den där gröna bumerangfågeln) dom är ju JÄTTEFINA!!!
Mitt hårda och målmedvetna talterapeuthjärta smälter.
- Voj gullevän klart att vi ritar (tårar i ögonen).
- Jee den här ska de vara han har tofs på huvudet!
Ritar en stor tjock svart Angry Bird medan min lilla kompis jublar av förtjusning.

Det var första gången någon har berömt mig för mina teckningar och då spelar det ingen roll att det berömmet kom från en fyraåring.

Parallellblogg

Bestämde mig för att skapa en ny blogg. Ämnad för löpning och annat. Då slipper du läsa sånt som intresserar dig ännu mindre än det jag bloggar om här. Den här bloggen kan då fortsätta vara ospecifik och flummig. Inte för att jag har någon aning om vem som läser.

http://livsloppet.blogspot.fi

För den som är intresserad.

Massage och vila

Kommer hem från mitt livs första massage med möra ben och ett rött avtryck runt fejset från hålet i massagebritsen. I grannhuset har en företagare precis öppnat så jag passade på att utnyttja öppningserbjudandet på tre gånger till halva priset. Inte illa!
Det var skönt. Åtminstone efteråt. Jag är himla kittlig av mig så jag var lite orolig att jag skulle sprätta till så fort han rörde mig, men det gick bra. Jag upplyste honom om min idrottarbakgrund och tyckte att han kunde koncentrera sig på låren. Han behövde bara ha mig att vända på huvudet för att konstatera att nacken och skuldrorna också kunde behöva några tag. Jag höll med så fort han började. Jag hade ingen aning om att jag hade sådana spänningar kring nacken och axlarna! Måste börja jumppa mera. Låren hade jag rätt i. Fort gick en timme och då hade han mjukat upp en spänd högerskinka och ett stramt vänster baklår. Nästa vecka har jag tid igen så vi får se vad han ger sig på då.

Visst stretchar jag ganska flitigt efter både en löprunda och en fotbollsträning. Muskelvård är viktigt. Kanske kunde massage ingå också. Nu och då.

Det handlar om att ta hand om sig. Motionen sköter jag men det jag har problem med är att vila också är en del av träningen. Återhämtning. Det är något jag fortfarande kämpar med och det är något som kräver antingen ett träningsprogram där vilodagarna är utmärkta svart på vitt eller att Jan talar om för mig att jag måste komma ihåg mina vilodagar. Igår kväll var det han som fick mig att ställa om väckarklockan och glömma den inplanerade fusklenkkin. Fuskvilan.

Idag klarade jag det ändå. Massage i stället för träning. Jag tror inte det var så farligt.

Vad jag talar om när jag talar om löpning

Ja, ja, rubriken är ett plagiat. Direkt lånat av herr Murakami (läs den!). Men löpning är vad inlägget handlar om, så sluta läsa här om det inte intresserar dig att läsa vad jag har att säga om löpning. Just nu handlar det mesta om löpning. Så ni får stå ut med att jag skriver mycket sånt nu. Jan får stå ut mest hela tiden.

Efter mitt allra första maratonlopp väcktes intresset för löpning på allvar. Eller okej, allvarligare än förr blev det ju nog redan i maj när jag började träna inför loppet, men nu är mitt intresse och min iver på topp. Jag bestämde mig för att börja med löpning på riktigt. Visst har jag ju sprungit i flera år, men jag tror inte att jag har kallat det träning. Det har bara varit något jag gör. På skoj. I brist på annat. Men nu får det bli lite mera allvar. Så allvarligt att jag kan säga att jag håller på med långdistanslöpning. Som hobby.

Mitt träningsprogram tog slut efter maratonloppet och det gjorde mig förvirrad. Vad ska jag göra nu? Hur ska jag träna nu? Och vad är mitt nästa mål? Min stora rädsla var att glida tillbaka i gropen jag just har kravlat mig upp ur, den där djupa gropen med meningslösa, långa länkar och ett oförståndigt förhållande till mat och motion. Nej, det får inte bli så. Så jag tog tag i saken och deltar för tillfället i Unisports Juoksukoulu. Sex gånger träffas vi och jag får goda råd, träningsprogram och framför allt inspiration.

För att göra min nya riktiga hobby ännu mer officiell och konkret sökte jag mig till löpföreningen Running Finland. En förening som tränar löpning för att det är skoj. Idag var jag med för första gången.

Det var hur bra som helst! Vi var visserligen bara tre idag, men det är två kompisar fler än jag vanligtvis har med mig när jag springer. Det blev en drygt 12 km lång runga i skönt tempo i ett härligt höstsöndagsväder.
Visst var jag ju lite nervös, jag hade ingen aning vad som väntade mig. Finlandssvenska supermammor?  Ja. Men jag hölls med ändå. Jag hade inga barn att skryta med och på frågan "har du barn?" svarade jag "nä inte ännu", som om vi skulle ha pratat om ett par lenkkare eller en pulsmätare som jag ännu inte hunnit skaffa. Kanske får ja vara med ändå. I väntan på att kanske någon gång bli en supermamma. Maratonmamma.

Nöjd och glad och motiverad är jag. Åtminstone känns det som att jag har fått lite riktning när det gäller löpningen.

Liike 51

Vi har en alldeles ljuvlig liten butik nära oss, en sådan där ekobutik. De säljer bröd, ostar, mjöl, flingor, sylt och saft och ägg och grönsaker och choklad och kaffe och glass och mycket annat och allt är på ett eller annat sätt ekologiskt och närproducerat. Svindyrt, men vi vill gärna stöda dem så mycket vi kan genom att köpa ett bröd nu och då. Vi vill gärna ha den kvar och jag tycker det är viktigt att stöda lokalförmågor.
Om kvällarna efter att butiken har stängt kan man se ägarna i butiken där de i den skumma belysningen sköter bokföring och beställningar och annat som kan tänkas höra till, som man inte hinner med under dagen. Det är visst ett familjeföretag har jag förstått. Hoppas att det går bra för dem. Det är en väldigt sympatisk liten butik. Liike 51 heter den.

En dag för någon månad sedan sprang jag förbi butiken och då var där något på gång. Filminspelning, räknade jag ut. Den aningen fick jag bekräftad igår i reklampausen: de hade spelat in en reklam i vår lilla butik! Vaasan gjorde reklam för sin Taikaruis.
NEEEJ! var min reaktion.
I reklamen står biträdet i en idyllisk miljö i ett mysigt litet bageri med brödhyllan full med hembakt i bakgrunden. Kunden kommer in och ber killen rekommendera ett rågbröd, färskt, inte för mörkt, inte för ljust, fiberrikt... Och vad gör han? Han vänder sig inte om och plockar ner ett perfekt bröd från hyllan. Nej, han tar fram Vaasan Taikaruis inpackad i plast och rekommenderar ett paket fabriksbakat färdigskuret rostbröd!
Suck. Inte för att jag har något emot Taikaruis, det är säkert jättebra, men synd att Liike 51 inte fick göra reklam för sig själva. Så därför gör jag reklam. Besök den någon gång. Om du inte har vägarna förbi, så ta vägarna förbi. Om inte annat så kan du få en god kopp kaffe. Och du bidrar till att hålla butiken vid liv!

Mörkrets inbrott

Nu är vi där igen. Det är det tiden på året man är tvungen att vänja sig vid att det är mörkt. Mörkt mest hela tiden. Det kommer smygande, tyst och nästan obemärkt. Ända tills nu har det varit obemärkt. Idag märkte jag det väldigt tydligt när jag körde hem från träningen en tjugo före nio på kvällen. Gatlyktorna började glöda rött för att småningom lysa upp vägen. Det var mörkt. Märkligt.
Jag börjar märka det om morgnarna också, till och med när jag inte behöver stiga upp tidigare än halv sju. Även då är det mörkt. Jag undrar när det kommer att vara mörkt ännu när jag åker iväg till jobbet. Och när det kommer att vara mörkt när jag slutar för dagen. Undrar när vi än en gång är inne i det där mörkret som omger oss och som inte vill släppa taget. Inte förrän vi än en gång märker att det ljusnar.

Se på saker ur ett större perspektiv

Häromdagen visade en dokumentär om Mikaela som var med om en olycka när hon var elva år gammal. Hon blev under spårvagnen, klarade sig med livet i behåll men miste en del av det ena smalbenet. Nu har hon en protes och deltar i gymnastiktävlingar som vilken annan flicka som helst.

Dokumentären kan ses på Katsomo och idag (25.8) sänds programmet i repris på AVA klockan 18.10.


Hon är så stark, Mikaela. Och så klok. Och har en sådan otrolig inställning till livet och framtiden. När jag tänker på hur jag själv skulle ta en sådan incident så skäms jag. Jag skulle vara arg och ledsen, bli bitter, bli deprimerad. Jag skulle känna att jag har mist en del av mig själv, en del av min identitet och jag skulle ha svårt att acceptera det faktum att jag inte kommer att kunna springa eller idrotta mera. Jag skulle antagligen inte se en ljus framtid alls.
En vecka efter att jag har sprungit mitt första marathonlopp klagar jag på att musklerna fortfarande är ömma och jag håller på bli galen av rastlöshet då jag fortfarande måste nöja mig med lätta promenader och vila. Dokumentären gav mig lite perspektiv. Jag har inget att klaga på. Jag har benen i behåll, god hälsa och jag får återhämta mig från en större idrottsprestation.
Jag har mycket att lära mig. Mycket att lära mig av en elvaåring.

Dödsstraff och tonårsfylla

Vid frukostbordet idag var diskussionen mer livlig än under de sömniga och tysta vardagsmorgnarna. Det som väckte oss var rubriken på första sidan. Breivik fick sitt fängelsestraff. Bra. Eller? Borde det inte vara dödsstraff för en sådan som han? Öga för öga? Med det är ju inte oss han har dödat, inte oss han har gjort illa. Hur kan vi (vi? rättssystemet kanske. samhället, lagen) då ge igen med "samma medicin"?
Nej, tycker jag. Inte dödsstraff. Eller visst skulle han väl förtjäna att dö, men att döda är väl ändå fel. Och varför ska han få en trerummare att bo i? Borde det inte vara en kall och tom källarhåla? Ja, men vem hjälper det?
Visst var vi lite oense gällande dödsstraff. Allt är ju ändå inte svartvitt. Det finns alltid ett om eller ett men och det finns alltid undantag.
Jag vet inte vad jag skall tycka. Att döma någon till döden känns som att sjunka lika lågt som mördaren själv. Att inte ge honom en andra chans.
Livstid kan däremot gärna få vara livstid. Fängelse resten av livet. För där har man väl ändå chans att förändras och till och med vara till nytta.
Men vem är jag att döma?
Oberoende straff på jorden är det någon annan som får sköta den sista domen.



En annan sak som väckte en inre debatt hos mig var egentligen gårdagens händelser på motionsbanan. Jag tog mig en promenad och emot mig på spånbanan kom ett stort gäng ungdomar raglande emot. De var många, som om hela 7b vore ute på klassfest. Öl och cider i handen, tobak i munnen, gröna av illamående, blicken oskarp och ett förfärligt väsen som ekade i hela skogen. De kan inte ha varit mer än 13-14 år gamla. Annars var det synnerligen kortväxta artonårskillar eftersom de var kortare än jag är.

Varifrån de hade fått sina drycker vet jag inte. Någon äldre kanske? Eller också har kassatanten varit blind. Jag som är 24 år blir ombedd att bevisa min ålder i Lidl när jag köper bröd och ett par öl. Jag har ändå vigselring och tycker att jag ser lite äldre ut än dessa översminkade tjejerna i korkort, nätstrumpbyxor och högklackat.

Vad skall man göra? Jag var inte den enda motionären denna fredagskväll och vi vuxna utbytte blickar och skakade på huvudet i samförstånd när vi möttes på banan. Vad skall man göra? Ringa polisen? Vems ansvar är ungdomarna på? Föräldrarnas? De vuxnas? Vilka vuxna?
Och för att ännu smälla in en aktuell fråga i detta inlägg- vad händer om den rörliga polisen slutar röra på sig? Vem märker då dessa unga?

Jag både låter och känner mig som en gammalmodig och tråkig tant när jag uttrycker min oro, men orolig är jag. Inte för att en cider dödar, men ändå. Vid den åldern skall man vara hemma med mamma och pappa på fredagskvällen och titta på Så ska det låta och äta popcorn. Det gjorde åtminstone jag.

Detta var några lördagsfunderingar. Jag blev inte klokare. Men kanske har någon annan en åsikt. Eller en tanke. Moralfrågor vållar huvudbry.

Tålamod?

Jag kan ha rätt så långt tålamod. Jag orkar vänta, orkar med både klienter och make, jag brusar sällan upp utan håller mig rätt så sansad.
När det kommer till träning har jag inget tålamod alls. Efter marathonloppet borde jag försöka återhämta mig, vila mig, men efter två dagar var jag rastlös som en osalig ande och bara måste ut och röra på mig. Om så bara en promenad.
Suck.
Det gör ont, jag vågar inte ta springsteg och benen blir ansträngda efter bara en stunds promenad. Om jag bara hade tålamod. Om jag bara kunde njuta av att måsta ta det lugnt.
Suck igen.
Nåja, i stället kan jag drömma om flera lopp, beundra min medalj, beställa foton som togs under loppet, göra impulsanmälningar och laga vispgröt.

42,195 km

Det gick inte lätt, inte smärtfritt, det var inte särskilt glamouröst och stundvis inte ens särskilt roligt. Men jag gjorde det! Jag gjorde det jag länge funderat på och drömt om att någongång göra, nämligen springa marathon. "Någongång" blev "nu" och en liten dröm blev verklighet. Och för att vara det första loppet kan jag vara rätt så nöjd med min tid.

Det var i våras jag fick den där idén att jag skulle satsa på höstens HCM. En sådandär lurig känsla dök upp medan jag surfade på nätet och utan att tänka desto mer hade jag anmält mig. Sekunden efter frågade jag mig själv vad det var jag hade gett mig in i. Så har det varit ända sen dess. Ibland har det känts som en självklarhet, att jag skall springa, och motivationen och självförtroendet har varit på topp. Ibland har jag bankat huvudet i väggen och kritiserat mig själv för min dumhet.

Jag hade ingen kunskap om löpning förrän jag beslöt mig för att springa. Visst har jag ju sprungit, flera gånger i veckan går jag ju ut och joggar. Problemet (fick jag reda på senare) var att det alltid var samma sak, samma takt och samma tid. Grundkondisen var i skick, men om jag inte ändrade på min träning så skulle jag aldrig utvecklas och bli bättre.

Jag bestämde mig för att göra det helhjärtat och anlitade Unisports löptränare som gjorde upp ett träningsprogram åt mig. Jag var sent ute och hade bara elva veckor på mig, så det innebar en drastisk förändring i träningen och ett ganska intensivt och hårt program. VK-lenkki, PK-lenkki, pyramidijuoksu, maksimikestävyys... En helt ny värld öppnades för mig. Och det var bra. För jag tror att det gav både motivation och resultat.
Jag följde det rätt så bra med några undantag då jag tog mig friheten att byta plats på träningspassen. Ibland gick det bra, ibland sprang jag med blodsmak i munnen och ibland fick jag acceptera att det finns dåliga dagar då träningen helt enkelt skiter sig.
Träningen blev ändamålsenlig och jag fick ett mål att sträva efter. Jag ser det som en räddning och som en hjälp för mig både med tanke på träningsmängd, energiintag och helt enkelt mitt eget tillfrisknande. Det jag behövde var ett program med utmärkta träningspass och framför allt utmärkta vilodagar. Ur min värld försvann sega joggingturer, tvångsträning och meningslösa träningspass.

Träningen gick okej, förberedelserna kan jag förbättra och själva loppet är en erfarenhet jag vill bära med mig.
Jag var skitnervös. Oberoende hur mycket jag försökte intala mig själv om att jag bara gör det här för min egen skull och att jag inte tävlar mot någon annan, var det omöjligt att inte vara nervös. Jag vaknade tidigt och trots en kortare natt var jag hur pigg som helst. Det jobbiga var den långa och ensamma väntan hemma på att klockan skulle bli ett och jag skulle börja ta mig mot Olympiastadion. Bäst att avleda tankarna med att göra det jag brukar göra på lördagsförmiddagar, så jag städade och så tittade jag på Halv åtta hos mig i två timmar i sträck (vilket jag inte brukar göra i normala fall, men jag kunde ju inte gå ut på länk heller). Nervositeten hängde med mig hela förmiddagen och påverkade säkert delvis mitt lopp. Redan när jag gick hemifrån märkte jag hur min akillessena gjorde sig känd och jag blev såklart rädd att den skulle börja krångla igen, nu av alla dagar. Så i panikens tecken gick jag via apoteket och köpte en tub Voltaren elmugel i hopp om smärtlindring.
Väl i tid på stadion och jag hann besöka toaletten typ fem gånger före start.
I trängseln vid starten hade jag en man bredvid mig som jag växlade några ord. Han var från "the United States, Wisconsin"och det var hans första gång i Finland. Jag sade att det här är "my very first Marathon" och han gav mig några uppmuntrande kommentarer. Det lättade varken på nervositeten eller den ständiga toalettbrådskan.

Det var varmt och soligt, vilket säkert påverkade mångas löpning. Visst var det hett, men jag tror inte jag led av det lika mycket som av allt annat jag fick stå ut med.
I praktiken hade jag ont i magen hela loppet. Det började med knip, sedan tror jag det var håll i sidan, knip igen varvat med illamående och en otrolig lust att besöka bajamajan.
Jag hade en rätt så bra fart i början, ungefär 12 km i timmen. Efter 10 km kändes stegen lätta och jag hade den där sköna känslan av att "så här skulle jag kunna orka hur länge som helst". Sedan började min akillessena gnälla men den struntade jag i. Det är bara smärta, jag avbryter när den spricker. Särskilt skönt var det inte med min mage och av någon anledning tål jag bättre smärtor i leder eller muskler än en mage som kniper och tarmar som vill vända sig ut och in.
Den första halvan av loppet kunde jag njuta av stämningen och av publiken. Det stod massor av folk vid vägkanten och hejade och även om jag inte kände någon så bar publiken mig nog. Vid 21 kilometer tyckte jag det kunde börja räcka. Hade det varit ett halvmaraton, skulle jag ha haft en tid på 1:45 och jag skulle ha fått avsluta med bara lindriga krämpor och ett svagt illamående. Det var lika långt kvar. På Drumsö kom den ledande klungan på 5-6 afrikanska löpare. Suck. Nu hade jag ont i båda framlåren, inte en sådan där trötthet utan det gjorde verkligen ont. Efter 25 km fick jag börja sakta farten lite. Vid 30 hade jag inget mer att ge. Nu hade också vaderna låst sig och jag sprang som på blypålar. Tillbaka genom Lövö och Granö igen och nu kunde jag inte ens njuta av de vackra områdena och bånga framtida drömhus. Nu hade jag lust att lägga munkavle på dem som stod och hejade "hyvältä näyttää, vielä jaksaa, ei oo enää pitkä matka". Spring själv så vet du att de sista sju kilometrarna är den längsta sträckan du någonsin sprungit. Vid 38 skulle jag ha gett upp om inte min envishet hade tvingat mig framåt. Jag fick känna mig omsprungen av tanter och jag skulle ha kunna lägga mig ner och gråta. Gå ville jag inte, det hade redan tagit så länge. Och även om ett toalettbesök lockade var jag tvungen att fortsätta för jag hade antagligen inte kommit iväg igen efter att ha suttit en stund.
Det krampade, det smärtade och det var inte kul. Men stadion kom emot, sista kurvan kom emot och till sist kom också mållinjen emot. 3:42. Ett glädjerus blandat med lättnad, utmattning och gråt. Kände mig egentligen ganska eländig. Tur att jag hade en snygg outfit.

Jag klarade det.

Så fort jag stannade stelnade benen och jag kan inte begripa att jag sprang de sista 10 kilometrarna med muskler som egentligen inte fungerade. Jag försökte se tapper och hurtig ut när jag gick fram för att ta emot min medalj med benen smärtande och stela. Att gå i trappor var omöjligt och att ta mig till bilen där Jan väntade tog en god stund. Och ännu idag går jag med raka ben och får häva mig upp från soffan eller stolen.
Illamåendet kom på kvällen och under natten tror jag att tarmarna rensades ganska bra (kanske jag kan hoppa över detaljerna). Ärligt talat mådde jag riktigt uselt.
Var det värt det? Var det värt överansträngda ben, en återhämtningsperiod på minst en vecka, illamående och vätskebrist?
Ja.
Jag blev en erfarenhet rikare. Och jag gjorde något jag drömt om länge.

Nästa gång skall jag förbereda mig bättre.
Nästa gång?
Ja, det blir en nästa gång. Även om jag flera gånger under loppet förbannade mina idiotiska idéer så blir det en nästa gång.
Då skall jag dricka mer under veckan före loppet.
Då skall jag starta i samma takt men orka hålla den ända till slut. För jag vet att jag kan. Kondisen var det inget fel på, benen strejkade bara. Fast kanske det är kondis det? Hur som helst ska mina muskler tåla mer.

Kanske har jag hittat min grej. Kanske är löpning min grej. Åtminstone som hobby. För att nå Leena Puotiniemis nivå borde jag förbättra med en timme. Om jag nu hade en kilometerhastighet på 5-6 minuter borde jag öka till 3-4 minuter. Jag kan ju inte ens springa så fort... Åtminstone tillsvidare får det vara ett intresse och min grej.

Idag får jag och mina skor vila. Kanske jag kan röra mig i morgon. Springer gör jag inte på en tid. Sen är det full fräs igen.

Idag är det "vapaa" på programmet. Sedan är det ännu en vecka kvar av träningsprorammet: "Ei juoksua koko viikon aikana". Det blir den hårdaste veckan.

Fotbollskultur?

Nog har Finland en märklig fotbollskultur. Serierna spelas höst och vår och under sommaren har vi sommarlov. För vem vill väl vara bunden till träningar under semestern? Vem vill nu spela fotboll under högsäsongen? Man ska ju hinna vara på landet också.
Nu har höstsäsongen kommit igång. Det konstaterade jag idag när jag joggade förbi två olika idrottsplan. På båda ställena kryllade det av fotbollsspelare- unga och mindre unga. Knattar hos vilka bollen når upp till knäna och som tränar i spelskjortan även om de inte ska ha match. Mammor och pappor som står och hejar på. Lite äldre ungdomar, kompisgäng, gubbmatcher... Det är nog den här tiden som fotbollslivet är som mest aktivt. Verksamheten kommer igång och det är fortfarande varmt och ljust ute. Kul att se. Det dröjer inte länge innan allihop flyttar in i fotbollshallar eller gymnastiksalar. För att träna där hela vintern. För att sedan komma ut i vår igen. För att sluta säsongen lagom till sommaren.

När jag blir stor ska jag bli fotbollsmamma.

Tills dess spelar jag själv. Under hösten och under våren. På dammiga, hårda sandplan. Och på vintern i gymnastiksalar.

I arbetets tecken

Tecken på att jag håller på att förvandlas till en jobbaholic: under den senaste tiden har jag shoppat mer terapimaterial än kläder åt mig själv.

Tecken på att jag sätter mig i bilen rätt så tidigt: radiopratarna har inte kommit till studion så det spelas bara musik på Groove. Vilket egentligen är rätt så skönt.

Tecken på en rätt så lång dag: jag har inget minne av vad jag gjorde med morgonens klienter.

Tecken på att det är dags att gå hem: jag går ut i innetofflorna och bär på pappersskräpen jag skulle slänga och inte min stora väska.

Tecken på att jag börjar komma in i vardagsrytmen: jag är sängfärdig före klockan 22.

Och det är bara den tredje arbetsveckan på gång. Stressad? Egentligen inte. Tanken på att det snart är jul är desto mer stressande.

Vår dagliga glass, giv oss idag

Jag älskar glass. Och den här sommaren blev den glassommar jag önskat mig så länge. Faktum är att jag under sommaren har ätit mer glass än jag har gjort sammanlagt under de två senaste åren. Under vår cykeltur höll vi fast vid regeln "en glass om dagen" och ett par dagar blev det två. Dessutom har jag inte ätit samma glass två gånger under sommaren utan valt en ny smak och sort varje gång. På gott och mindre gott. Hälsosamt? Ja, för mig betyder det en förändring mot det bättre. Ett tecken på att jag mår rätt så bra. Just nu.
Ett urval glassar för att få det att vattnas i munnen på den som nu råkar följa min blogg:

Sommarens första- aprikossorbet.

Kingis!

Hallon. 

Popcorn. Mitt modigaste val. Intressant. Inte äckligt, men jag
behöver inte prova den igen.

Oma. Den fräschaste.

Spice Ice. Med Marianne och Daim.

Sommarens bästa fann vi i Åbo, äkta italienskt och äkta
italienare bakom disken.

Och många, många fler.

Visst är det fånigt, jag vet. En del av er höjer väl på ögonbrynen och förstår inte vad det är som är så speciellt med att äta glass. Det bryr jag mig inte om. För mig är det en seger. Eller åtminstone en kvittering, på väg att vända matchen. Får se hur det fortsätter.

Nu skall jag gräva i frysen.

Glass är min svaghet och min räddning.

På cykel kors och tvärs på Åland

Trots många om och men och alternativa sommarplaner orsakade av det lite ruskiga och normala sommarvädret förverkligade vi våra Ålandsplaner. Och tur var det, för visst var det en härlig upplevelse och ett skönt sätt att semestra på.

Vi tog cyklarna med oss till landet i Pargas (ja, de rymdes in i vår Polo) och startade vår färd därifrån.

Lite grått väder, men muntra ändå.

Den första etappen gick genom Nagu och Korpo, därifrån vi tog färjan över till Kökar. I en lagomfin stuga med tillgång till duschar och Havspaviljongen med dess goda mat och otroliga utsikt nära till hands, var det ett rätt så bra ställe att övernatta på.  

På väg över Kökar.

Mat och utsikt på menyn.

Nästa morgon hade vi tänkt ta den första färjan över till Långnäs och den färjan ville gå redan halv sju. "En timme räcker bra". Detta felantagande gav upphov till att vi fick cykla som galningar de tio kilometrarna det var till färjan. I regn och motvind. Blöta och trötta åt vi frukost på båten (vi hann trots allt) och passade på att tupplura lite. 

Väl framme i Långnäs trampade vi mot Jans huvudmål: Mariehamn. Vi hade turen att ha kontakter till de gästfria Ålänningarna så vi fick sova ett par nätter i en lägenhet i stan. Gratis logi tillät mig shoppa desto mera. 

På Åland odlar de får.

Här smög vi in genom källardörren och fann ett ledigt rum. Tack Sissi!

Gissa vilka de två nya investeringarna är?

Följande dag tog vi en dagstur till Eckerö. Lägenheten i Mariehamn gjorde det möjligt att en dag cykla med lite mindre packning. Det betydde bikini och solkräm, för de hade ju lovat sol.

Lättklätt.

Det drar ihop sej... i hopp om att det inte kommer på oss trampar vi vidare mot Eckerö tills...

... vi har regnet över oss och vi tar skydd i en busshållplats (en praktisk en, med väggar och tak) där vi sitter en och en halv timme och småhuttrar och gör vårt bästa för att värma varann.

Skuren tog slut till sist och vi såg vår chans att trampa de sista kilometrarna fram till vår  destination.  Väldigt lämpligt kom Jussis keramik emot oss och där fick vi värma oss med kaffe och munk.

På Ecerkö Post och Tullhus sken solen igen och de här glada smörgåsnjutande cyklisterna hade redan glömt bort det kalla och våta. 

Att min familj råkade vara i Mariehamn med Kajsa samtidigt som vi kunde vi bara dra nytta av och låta oss bli bjudna på middag två kvällar i rad. Efter Eckeröturen smakade det bra med plåtbröd.

                         

                         

Nästa dag packade vi våra cyklar igen och det bar av mot Geta och norra delar av Åland. En titt in på Stallhagens lilla bryggeri och sedan vidare förbi äppelgårdar stora som pampesiska potatisåkrar i ett strålande solskensväder. 

På Pettas lilla ekobageri fick vi världens godaste fyllda mackor! Allt var eko och vi fick börja med att välja brödsort. Sedan gick tant Petta ut i köket och fyllde våra semlor med kärlek medan vi gick ut och satte oss i den alldeles otroliga trädgården med ett litet växthus där jag misstänker att tomaterna i våra semlor var odlade. Till och vattnet kom från egen brunn. Om du någonsin har vägarna förbi Geta så besök för allt i världen detta ställe!

Från Geta gick resan genom Godby mot Kastelholm där vi provade på ponnyridning och smakade på Jan Karlsgårdens Ålandspannkaka med sviskonkräm som sig bör. 

Före vi anlände till övernattningen på Prästö tog vi en avstickare till Djävulsberget därifrån man enligt min mamma har en hisnande utsikt. Hisnande ja, det var även uppförsbacken som vi fick trampa uppför. Fick känna av ordentlig mjölksyra i benen. 

Efter dagens etapp på drygt 100 kilometer sov vi gott i stugan. Den åländska gästfriheten och vänligheten bekräftades då de snälla tanterna i receptionen lovade göra mackor åt oss och lägga dem i en kylväska på vår trappa eftersom vi skulle iväg så tidigt följande morgon. Tack för det!

Och visst var avfärden tidig nästa morgon. För att hinna till den första färjan fick vi vakna 04.00 och visst är det ju lite galet. Men så farligt var det inte, och när du ser bilderna kanske du kan föreställa dig charmen i att cykla i den kyliga soluppgången. 

Vi är ju kända för att vara morgonpigga.

Den sista dagen strålade av sol och eftersom vi hade kommit igång redan efter fyra blev det en lång dag. Vi cyklade och åkte färja omvartannant, via Mariehamn än en gång där vi hoppade på Silja Europa och åkte till Åbo. Därifrån var det typ "bara 30 kilsa" men nog var den sista etappen från Åbo till Pargas rätt så seg. Möra och trötta men lite stolta kom vi till lande ändå. Några bilder till, eftersom de säger mer än ord.

Åland är verkligen värt att cyklas på och jag kan med gott samvete rekommendera en sådan här semester. Om man inte har bråttom behöver man ju inte cykla så långt varje gång, och då kanske man hinner stanna och titta lite också. Det kan vi göra nästa gång. Och då tar vi de ställen vi inte hann se under den här resan.

Jag hör till dem som önskar att sommaren aldrig tog slut. Speciellt då sommaren av någon anledning kändes kort. Och regnig. Ledin hade rätt. Hur som helst är jag glad att ha ett fint sommarminne att ta med mig till verkligheten och vardagen. 

Smultronställe?

Denna syn är inte ovanlig när man kommer till lande. Med rumpan i vädret söker jag smultronställen.

En hel del smultron hittade jag på lande under vår vistelse. Nästa gång blir det blåbär, de har nog hunnit mogna nu.

Ett smultronställe är enligt Wikipedia "en plats som man gärna kommer tillbaka till och som inte är så lätt för andra att hitta. Ett Smultronställe är ett ställe där man mår bra och kopplar av, en plats dit man kan ta sig när man är stressad och har för mycket att göra." 

Jag har nog tänkt mig att lande är mitt smultronställe och säkert stämmer det till en viss grad. Åtminstone är det ett av dem. Än mer längtar jag ut till skärgården; när jag var liten var mitt smultronställe i fören på Kajsa med benen dinglande över däck så att jag inte såg någonting annat än skärgården framför mig. 

Något saknar jag, känns det som, alldeles som om det vore en dålig smultronsäsong. Jag hittar inte riktigt ron och min tillvaro är inte helt perfekt skön och avslappnad som jag skulle vilja. Kanske söker jag fortfarande mitt smultronställe, där jag helt och hållet skulle kunna känna att det är här och nu jag vill leva. Men jag undrar nog om jag alls har förmågan att helt och hållet kunna slappna av... Kanske är det inte stället det är fel på utan mig. 

Lite frid och ro fann jag redan i veckan och nu får jag en ny chans bara vi kommer iväg i morgon. Bara att få komma bort är skönt. Kanske hittar jag mitt smultronställe på Åland? Eller på cykelsadeln var som helst. Bäst att åka ut och leta. Med rumpan i vädret om det så behövs.

Bara för att det var så gott.