Jag har drömt om en hel massa saker. På mer eller mindre allvar.
Som att bli författare. Eller journalist och få vara där det händer. Eller globetrotter. Eller öppna ett eget litet café.
Det är drömmar som får finnas men som jag inte gör något extra för att förverkliga.
Jag hade en dröm om att springa maraton. Den gick i uppfyllelse. Sedan hade jag drömmen om att verkligen börja träna löpning och kanske kanske bli lite bättre. Det började bra. Sedan gick den drömmen i kras.
Löpningen är bara för mig. Jag vet att jag inte är mindre betydelsefull för andra om jag inte springer, men det tar inte bort det faktum att jag verkligen vill göra det. För min egen skull. För att jag njuter av det. För att det är något jag identifierar mig med och som jag faktiskt tycker att jag är lite bra på.
Jag kämpade länge med en press på att vara andra till lags. Jag kunde inte vara självisk och göra saker som inte är till nytta. Som jag gör bara för att njuta. Sedan hittade jag löpningen. Som jag sysslar med bara av själviskhet. Ingen vinner på det. Bara jag.
Så kan jag inte ens göra det enda lilla jag tycker så mycket om.
Då blir jag alldeles tom.
