Åtta månader

Whaat? Vart tar tiden vägen? Vår bebis är ingen bebis längre utan en ganska stor pojke som är tung att försöka vyscha till sömns i famnen. Plötsligt når han saker som han inte har nått förut och nu ställer han sig upp vid soffbordet och traskar runt, runt längs kanten. Han kommer också upp vid TV-bordet och har lyckats ta sig därifrån längs med väggen till diskmaskinen runt knuten. Så nu är det inte bara jag som går längs väggarna ibland. Det senaste, lite farliga, som han kom på att han kan göra är att ställa sig upp vid spisen. Jag är lite rädd att han lyckas få upp ugnsluckan och falla baklänges och så når han ju faktiskt ugnsknapparna också. Han har också kommit på att man ska lyfta benet för att klättra så nu försöker han komma över batteriet vid fönstret (aj, aj) och komma upp på soffbordet genom att stiga på den nerde nivån. Problemet är också att han inte förstår att gardinen inte är ett så bra stöd och att tidningskorgen glider iväg om han försöker stå mot den så jag får vara på alerten. Dunsar och gråt hörs varje dag och några bulor har han samlat på sig under de senaste veckorna. Trots att vi är alldeles intill.

Igår besökte vi rådgivningen och tanten var imponerad över hans motoriska färdigheter. Viktökningen har dock minskat ordentligt, antagligen just för att han rör sig så mycket och för att mat är måttligt intressant, men det var inget att oroa sig över än så länge.

Så har han fått sin första tand också. Den uppenbarade sig för någon vecka sedan och nu är den så stor att vi får lov att borsta den. Han har ingen emot tandborsten i sig men han skulle helst själv styra den och tugga på den.
Filip är väldigt intresserad av vad vi äter och han blir glad om han får smaka lite på det vi har på tallriken. Det mesta försvinner innan det har kommit fram till munnen (finmotoriken är inte lika utvecklad som grovmotoriken verkar det som) men det håller honom upptagen en stund. Äppelbitar lyckas han mosa ganska bra med sin enda tand men då sitter jag bredvid på helspänn och försöker minnas hur man skulle göra när bebisar sätter något i halsen.

Han är en glad kille för det mesta. Lite verkar han skygga främmande, speciellt om han anar att vi kommer att lämna honom ensam med barnvakten för en stund, men annars trivs han oftast bland folk. Han har börjat visa missnöje när han inte får det han vill (typ slå på tangentbordet eller klättra på radion) och han skrattar högt när man busar med honom eller låtsas äta upp honom. Imse Vimse spindel hör till favoritlåtarna och för att få honom att hållas på rygg under pågående blöjbyte får man ställa till med både sång och dans. Senast fick jag ropa Arrrrriba! (det måste ha varit av ren desperation) för att få hans uppmärksamhet och sedan fortsatte showen tills blöjan var på plats. Puh.

Åtta månader. Det är en spännande tid just nu då vi följer med hur han utvecklas och lär sig nya saker. Häromdagen drog jag mig till minnes hur vi alldeles nyligen vaknade och vakade och kämpade med amning och tuttflaska, hur imponerade vi var när han orkade hålla huvudet uppe när han låg på mage, hur vi hejade på honom när han gjorde tappra försök till att vända sig och hur han plötsligt kunde sitta själv. Vart tar tiden vägen?