Bäh!

Filips första och enda ord är bäh. Det betyder precis allt men uttalas med varierande styrka och eftertryck. Ibland kommer variationer som bah, ba, be och när han traskar omkring kan det komma en längre harang med bababa eller bäbäbä. Stundvis låter det också mer som pa och han kan få det att låta som att han säger pappa. Då är pappa nödvändigtvis inte närvarande.

Det gulligaste är när han vaknar på morgonen och jag hör hur han börjar klättra upp mot sängkanten. Ett svagt bä hörs från sovrummet och när jag kommer in finner jag en glad liten en med kalufsen (=det lilla hår han har) på ända, med tungan ut och som säger bä. God morgon, betyder det väl.
Ska vi läsa bok? frågar jag och Filip förstår helt klart vad jag menar. Han tassar fram till boken och sätter sig ner. Bä! Bok.
Var är bollen? frågar jag och Filip kryper iväg efter den (ja, han har faktiskt börjat krypa!). Bä. Boll.
Han ställer sig upp mot soffbordet och kikar över kanten. Bä! Hej!
Han kastar skeden eller något annat han håller i vid matbordet så att det smäller i golvet. BÄH! Bang sa det. Han tittar på mig och säger bä. Plocka upp.
Han hör något ljud och han ser undrande på mig. Bä. Vad var det?
Och många, många flera bä som betyder det mesta.

Trots den ännu snäva repertoaren av ord (eller ljud, ord är kanske lite att ta i) förstår jag honom ganska bra. Visst skulle det vara enklare om han kunde berätta varför han gråter ibland, men oftast lyckas jag tolka vad bä betyder i sitt sammanhang. Också Filip har börjat förstå allt mer, vilket är roligt att märka. Nej förstår han dock inte. Eller också ignorerar han det. Vilket barn gör inte det?

Bäh! Jag tömmer diskmaskinen. 

Dagens infall

Lade märke till en bit parmesanost i kylen. Resultatet blev parmesankex och kladdkakekex. Det förstnämnda är mer logiskt än det andra. Men när jag nu var igång så gick det som det gick.
Att hålla Filip borta från ugnen krävde matstol och gurka, min telefon och många nej.  Kex blev det till sist ändå.

En dag för mig själv

Igår var jag på en väninnas möhippa. Det innebar en hel dag (nästan) ifrån Filip. Jag hade gjort upp en noggrann plan för hur killarna skulle klara sig (d.v.s. vad Filip skulle äta när) och sedan skulle de hämta mig när det mesta av programmet var över. Jag stod över den sena middagen och det nattliga festandet för att det inte skulle bli för mycket men annars var jag med ända från början när den blivande bruden väcktes med buller och bång.

Det gick bra. Filip klarade sig utan mig över tio timmar och även om jag kollade telefonen med jämna mellanrum och stilla undrade hur de klarar sig där hemma så kunde jag lugnt njuta av att bara ha roligt.

Så skönt. Det är den längsta stunden jag har varit ifrån min son och det kändes som att det var på tiden. Det enda som jag funderade på var hur både jag och Filip skulle klara en dag utan amning. Han var antagligen lite hungrigare än vanligt och jag fick tömma annat än kissblåsan på toaletten men också detta orosmoment visade sig vara onödigt.

Nu vet jag att Filip klarar sig ganska bra med bara fast föda. Nu var han ju med en bekant person så vi får fortsätta vänja honom vid att vara med andra också. Kanske kan vi båda vara ifrån honom en helkväll så småningom.

Åtta månader

Whaat? Vart tar tiden vägen? Vår bebis är ingen bebis längre utan en ganska stor pojke som är tung att försöka vyscha till sömns i famnen. Plötsligt når han saker som han inte har nått förut och nu ställer han sig upp vid soffbordet och traskar runt, runt längs kanten. Han kommer också upp vid TV-bordet och har lyckats ta sig därifrån längs med väggen till diskmaskinen runt knuten. Så nu är det inte bara jag som går längs väggarna ibland. Det senaste, lite farliga, som han kom på att han kan göra är att ställa sig upp vid spisen. Jag är lite rädd att han lyckas få upp ugnsluckan och falla baklänges och så når han ju faktiskt ugnsknapparna också. Han har också kommit på att man ska lyfta benet för att klättra så nu försöker han komma över batteriet vid fönstret (aj, aj) och komma upp på soffbordet genom att stiga på den nerde nivån. Problemet är också att han inte förstår att gardinen inte är ett så bra stöd och att tidningskorgen glider iväg om han försöker stå mot den så jag får vara på alerten. Dunsar och gråt hörs varje dag och några bulor har han samlat på sig under de senaste veckorna. Trots att vi är alldeles intill.

Igår besökte vi rådgivningen och tanten var imponerad över hans motoriska färdigheter. Viktökningen har dock minskat ordentligt, antagligen just för att han rör sig så mycket och för att mat är måttligt intressant, men det var inget att oroa sig över än så länge.

Så har han fått sin första tand också. Den uppenbarade sig för någon vecka sedan och nu är den så stor att vi får lov att borsta den. Han har ingen emot tandborsten i sig men han skulle helst själv styra den och tugga på den.
Filip är väldigt intresserad av vad vi äter och han blir glad om han får smaka lite på det vi har på tallriken. Det mesta försvinner innan det har kommit fram till munnen (finmotoriken är inte lika utvecklad som grovmotoriken verkar det som) men det håller honom upptagen en stund. Äppelbitar lyckas han mosa ganska bra med sin enda tand men då sitter jag bredvid på helspänn och försöker minnas hur man skulle göra när bebisar sätter något i halsen.

Han är en glad kille för det mesta. Lite verkar han skygga främmande, speciellt om han anar att vi kommer att lämna honom ensam med barnvakten för en stund, men annars trivs han oftast bland folk. Han har börjat visa missnöje när han inte får det han vill (typ slå på tangentbordet eller klättra på radion) och han skrattar högt när man busar med honom eller låtsas äta upp honom. Imse Vimse spindel hör till favoritlåtarna och för att få honom att hållas på rygg under pågående blöjbyte får man ställa till med både sång och dans. Senast fick jag ropa Arrrrriba! (det måste ha varit av ren desperation) för att få hans uppmärksamhet och sedan fortsatte showen tills blöjan var på plats. Puh.

Åtta månader. Det är en spännande tid just nu då vi följer med hur han utvecklas och lär sig nya saker. Häromdagen drog jag mig till minnes hur vi alldeles nyligen vaknade och vakade och kämpade med amning och tuttflaska, hur imponerade vi var när han orkade hålla huvudet uppe när han låg på mage, hur vi hejade på honom när han gjorde tappra försök till att vända sig och hur han plötsligt kunde sitta själv. Vart tar tiden vägen?

Räddaren i nöden

Jag lyckades göra en mindre delikat maträtt åt Filip. Köttochpotatimoslåda utan salt, mjölk och smör blev smaklöst, mindre lent och fick en väldigt grynig och torr konsistens. Jag klandrar honom inte alls när han vägrade äta efter att jag hade trugat några gånger. Jag var beredd att slänga de sista portionerna jag har i frysen eftersom det inte är någon vits att öva sig att äta med något som inte gillas. I min desperation gav jag maten ytterligare en chans och tog till flaskan som lär gå hem hos alla barnfamiljer. Ketchup. Det gjorde susen. Maten fick en len och fin konsistens och den blev de facto ganska god.
Får väl välkomna ketchupflaskan till familjen då. Det lär gå på allt. I gröten får han dock inte sätta det.

Jag får inte klaga

Dagarna med Filip kan vara ganska så intensiva. Speciellt efter 10-12 timmar ensam med honom (som det kan bli vissa dagar) är jag ganska slut. Filip är vaken och aktiv större delen av dagen och han gillar mest att traska omkring. Dörrar och handtag är för tillfället väldigt intressanta och när han tror att jag inte ser är det blomkrukan han försöker böka i.
Han har blivit duktig på att gå med stöd av soff- och soffbordskanten och häromdagen ställde han sig själv upp mot soffan. När han tröttnar på att gå runt soffbordet eller från soffan till bordet och tillbaka igen så vill han gå omkring i huset. Än så länge behöver han mig för det och jag traskar efter med krökt rygg tills jag inte klarar av det längre. Vi går från vardagsrummet till Filips rum till tamburen till badrummet till köket och vi läser bok och leker med klossar och äter plastanka och när vi har gjort ALLT så har det ändå bara gått en kvart. Puh.
Vi har varit ute rätt mycket och Filip gillar att gunga och sitta i sandlådan och slicka spade. Det är den tiden på året då man ska ha lager på lager på ungen utan att veta om han kommer att ha för varmt eller för kallt och innan vi är ute är båda genomsvettiga och Filip har hunnit vråla sig röd i ansiktet en god stund. Ändå ska vi ut. Annars blir jag galen.
Filip sover en längre stund på förmiddagen och då måste jag välja vad jag gör med min tid. Diska undan, torka bordet, hänga upp tvätten och sedan kanske läsa något eller till och med ta en tupplur. Det gäller att välja noga. Allt hinner jag inte med förrän det skall upp och traskas igen.

En mamma till en tre månader gammal kille på babyrytmiken suckade över hur länge man sitter och ammar och hur tråkigt det blir när man sitter fast i soffan i timmar. Jag saknar det ibland. Det var en ganska skön paus och jag skulle gärna ta en timme på soffan för att se på ett avsnitt av How I Met Your Mother eller läsa några kapitel. Nu äter Filip på fem minuter och sedan ska vi iväg igen.

Jag får inte klaga. Filip är ju faktiskt ett ganska lätt barn. Han är oftast glad, har inte varit sjukare än snuvig och han sover gott om nätterna. Trots det kan jag tappa nerverna. Det beror säkert mer på mig och läget när han väljer att kasta skedar och vägra äta (typ när jag är trött och tålamodet tryter och det fortfarande är ett par timmar kvar av ensamhet) eller vänder sig på skötbordet så att jag inte får på blöjan förrän han kissar förbi eller eller hostar ut kvällsgröten på mina rena byxor. Jag kan medge att jag antagligen har en kroniskt öm och svullen lillfingerknog. När jag blir frustrerad slår jag nämligen näven i bordet eller väggen eller något annat som råkar vara i närheten. Sen går det över. Men det gör ont.
Men jag får inte klaga. För vi har ett så vitt vi vet ett normalt utvecklat barn och kommer troligtvis väldigt lätt undan. Jag får inte klaga. För det finns de som är ännu tröttare och har svårare barn än vår vilda bebis.
Men jag blir trött ibland. Och frustrerad. Och jag kan slå näven i diskbänken och gråta lite av smärta. Tur för Filip att han är så söt.