Förpackat och klart

Mikromat? Okej. Det kan behövas när det är bråttom och det behöver inte vara äckligt.
Färdiga kakmix där man bara behöver tillsätta vatten? Njaa. Inget för mig åtminstone. Det känns lite fuskigt och antagligen har det en massa onödiga tillsatsämnen som jag lika gärna kan sätta i själv.
Kött i konservburk? Det är redan lite äckligt. Tonfisk är okej men jag skulle aldrig köpa konserverad gris.
Äggvitor på burk? Det går ändå över mitt förstånd. Jag trodde det var ett skämt när jag såg Two Chicks- reklamen på TV men blev övertygad om varans existens när jag hörde reklamen på radion också. Det handlar alltså om en förpackning i stil med en mjölktölk fylld med äggvitor. Bara vitorna. För en proteinrik diet, för att undvika det farliga k-o-l-e-s-t-e-r-o-l-e-t, för att underlätta den besvärliga separationen vid bakning och för allt annat som äggvitor är bra för. Undrar vad som händer med gulorna vid framställningen av denna fantastiska vara?
Jag suckar djupt och bestämmer mig för att aldrig köpa den varan. Ska jag nödvändigtvis bara ha äggvitorna så köper jag ägg. Av alla äckligheter man hittar i butiken kan jag inte tänka mig något värre än en ljus, genomskinlig, slemmig massa i kartongförpackning.

Välfärdssamhälle?

Än en gång får tidningsrubrikerna det att vända sig i magen på mig. Än en gång är det någon som det verkar ha gått snett för och som gett utlopp för sina känslor genom skjutvapenpipan. Eller som det annars bara har slagit slint för. Vem vet? Oberoende har än en gång människor fått sätta livet till och än en gång ligger människor på sjukhuset och vårdas för sina skottskador.
Det är inte länge sen senast och det känns som att sådana här fall blir allt vanligare. För att inte tala om de frukansvärda familjemordsboomen. Smittan verkar sprida sig och utvecklas till en epidemi i vårt annars så trygga land.
Jag kan bara fråga mig- varför? Inte för att det hjälper, jag får inget svar. Efter varje sådan här omskakande nyhet spekuleras det i orsaker till varför gärningsmannen gjorde som han gjorde och varje gång hänger ett stort frågetecken i luften. Varje gång talar man om hur man borde satsa på förebyggande metoder och att man skall se allvarligt på sådant här. Samtidigt skär man ner på vården. Och hur många olyckliga söker sist och slutligen hjälp?
Förekommer det här över allt i välrden? Eller är det ett västerländskt fenomen? Skjuter man ihjäl varann i länder där det råder fattigdom eller hungersnöd? Det har jag svårt att tänka mig.
Vi som är födda i Finland kan vara otroligt lyckliga. Visserligen finns det ju skillnader här också, men de flesta får ändå socialt stöd om man har det sämre ställt och det finns verkligen alla chanser att leva ett människovärdigt liv. Ändå verkar det vara ett väldigt olyckligt, förvirrat och illamående folk som bor i vårt så utvecklade land.
Allt är tydligen inte som det ser ut att vara.

Dagens sinnesförnimmelser

Dagens läten: fågelkvitter. Och getingsurr följt av mitt skrik.
Dagens känsla: solen som värmer min hud.
Dagens smak: vattenmelon.
Dagens syn: grönska.
Dagens doft: syren.

Rätt så somriga sinnesförnimmelser som du kanske märker.

Mol allena

"Mol allena men inte ensam", direkt lånat ur Haruki Murakamis bok 1Q84- tredje boken. Inte för att det har någon betydelse för inlägget, men jag har lärt mig att man inte skall ge en bild av sig att vara smart utan ärligt hänvisa till den ursprungliga textens upphovsman.
Det är innehållet i citatet jag ville reflektera över, för det finns en bra poäng i det och det råkar passa in i den situation jag befinner mig i för tillfället.
Allena. Mol allena. Hela söndagen. Och egentligen de tolv senaste dagarna och de tre kommande. Det börjar märkas att jag inte har sällskap hemma. Men ensam är jag ju inte. Jag är inte övergiven precis.
Det är skillnad mellan ensam och ensam. Eller allena och ensam. Att inte ha någon i närheten och att kanske vara omgiven av en massa folk men ändå vara alldeles ensam.
Vet inte vad jag föredrar. Allena vill jag inte vara längre tider har jag märkt. Ibland är det ändå skönt. Ensam kan jag känna mig mitt bland mina vänner.
Ingetdera är särskilt kul.  

Eurovision och filmtips

Ligger på soffan och äter glass och tjuvlyssnar på Eurovisionsbidragen. Får man göra det? Lyssna alltså. Eventuella glassförbud struntar jag i.
Jag kan inte riktigt hålla mig till nästa lördag så jag är tvungen att lyssna lite. Bara lite. En del bidrag behövde jag inte lyssna särskilt stora delar av för att veta att jag hellre hoppar direkt till nästa. Som Montenegro, de israelitiska clownerna och den där gastande albandamen. Mer åsikter än så tänker jag inte avslöja än. Men över lag verkar det vara rätt så okej standard på bidragen i år.

Om du är i behov av att se en bra film som både utlöser skrattsalvor och djupa tankar så skall du gå och se Kovasikajuttu. Inhemsk dokumentär i särklass!

Våren kom. Nu väntar jag på att den ska stanna.
Och så väntar jag på min man. Norah Jones' nya skiva får hålla mig vid liv tills dess.

The greatest love?

I bilen brukar Whitney få sjunga, speciellt under de bilresor som går så långt att radion börjar knastra (eller då morgonens tema är sexiga yrkesgrupper och varför män är så besatta av sjukskötare). Var nittonde låt sjunger hon "The greatest love of all" och när jag började lyssna på innehållet blev jag lite fundersam.
Texten handlar (enligt min fria tolkning och analys) rätt så mycket om självförtroende, självrespekt och inre styrka som kan vara bra att ha när det kommer tuffa tider och motgångar. Vilket hon har rätt i. Med sådana egenskaper tar man sig längre än om man bara ger upp och tror att man ändå inte skulle lyckas.
De här egenskaperna (eller vad ska jag kalla dem?) växer man antagligen in i med hjälp av omgivningen, av den positiva feedbacken man får hemifrån och av kamraterna. Komplimanger, beröm och annat som har en uppbyggande effekt. Och genom positiva erfarenheter av att ha klarat av något, att ha överträffat sig själv. Då får man, som det sägs i texten, en känsla av att vara stark, värdig och vacker. En sund känsla av ett mänskligt värde. Utan att känna att man behöver prestera något eller göra ytterligare någon insats.

"Learning to love yourself
It is the greatest love of all ."

Är det?
Den största kärleken?
Visst är det ju lättare att älska andra om man älskar sig själv, men jag undrar just. Jag hade på något sätt tänkt mig att det är större att älska sin medmänniska. Men kanske hade jag fel. Eller så handlar det om en lika stor kärlek.
Hur som helst var det en annan strof som fick mig att fundera ännu mer:

"The greatest love of all
Is easy to achieve."

Är den lätt att nå?
Jag upplever det stundvis vara jättejobbigt att "älska mig själv". Att ens tycka om mig. Ibland tampas jag med självförakt och har en massa fula kommentarer riktade mot mig själv och jag måste göra en hel massa saker för att vinna min egen respekt. Så åtminstone är det inte lätt för mig att nå det Whitney sjunger om.
En stark låt, javisst. Jag hakade bara upp mig på en liten detalj.

Fristad

Tänk vad en dag på lande kan göra!
En dag (en övernattning) är vad som behövs för att jag ska kunna släppa allt, glömma mig själv och känna att jag verkligen är ledig.
Eftersom jag är gräsänka passade jag på att åka med mamma, pappa och lillebror till lande över veckoslutet. Det ni, var skönt!
Rätt så nostalgiskt var det att få sova i "min" säng igen, i övre sängen i barnkammaren. Undrar om det alltid har varit så här lågt i tak? Mindes så väl sommarkvällarna när alla tre syskon delade rum och den nedanför mig sovande brodern brukade retas med att sparka mig i ryggen. Och jag retades tillbaka med att skrämma honom just när han skulle somna. Och smällde till honom med dynan för att han skulle sluta snarka. Samma knakande stege nu som då och samma knarrande trappsteg i trappan. Samma rutiner. Samma jag.

Det var ett härligt vårväder idag, morsdagen till ära. Jag erbjöd mig att skuffa gräsklipparen och njöt av dofterna av det nyklippta gräset och bensinångorna (visst är bensinlukten god!?). Och så hann jag sitta i solen, läsa, bara vara. Och viktigast av allt, få träffa mommo och mofa. För det blir så sällan. Alltför sällan.

Väntar på sommaren. Och på nya tillfällen att åka ut över helgen. Det ger så mycket och efter en helg borta känner jag att jag verkligen har fått ha veckoslut. Har inte läst e-post, inte kollat jobbtelefonen, inte kollat vad som händer i mogon. Det får vara morgondagens bekymmer. Det är fortfarande lite kvar av söndagen.

Nässelfred

På sensommaren brukar jag stå i hallonsnåren och förbanna de stickiga buskarna som visserligen inte kan hindra mig från att ta mig till de läckra bären men som nog gör det hela ganska eländigt. Samtidigt förbannar jag de arma brännässlorna som verkar trivas lika bra som jag i hallonsnåren. Nu bestämde jag mig för att gå till motattack mot nässlorna och jag utrustade mig med handskar och en papperspåse och tog mig ut till det som inte ännu riktigt ser ut som hallonsnår. För att ta tillvara på vårens gröna blad.
Jag har aldrig plockat nässlor förr men bestämde mig för att göra ett försök. Lite för att hämnas på nässlorna och för att för en gångs skull känna mig mäktigare än dem. Och för att ge dem en chans att visa sin goda sida.
Det finns massor av nässlor nu och det är precis rätt tid att plocka dem nu, så ut och plocka bara!

Jag fick ihop en hel del på en timme och om jag bara hade orkat och hunnit en stund till hade skörden blivit större. Men det fick räcka för den här gången, det var ju bara en provsats. Rätt så mycket blev det. Verkade det som.

Jag ringde mamma för att få lite förvällningsinstruktioner. Det var inte särskilt svårt. Mamma hade nog en poäng i att nässlorna krymper ihop till ingenting när man förväller dem. Av hela bunken nässlor fick jag kanske 4 deciliter förvällda och hackade.

En del frös jag in och en del använde jag direkt. Nässelplättar och räkröra var ingen dålig kombo.

Efter att ha stiftat bekantskap med nässlans mindre brännande och irriterande sida kan jag konstatera att det nog är värt att ta tillvara på vad de har att ge. Nästa gång skall jag se hur det blir om jag torkar dem, så att jag kan använda dem i bröd. Kanske hinner jag ut och plocka en gång ännu innan de blir alltför stora.
Så kan jag väl än en gång konstatera att jag i dessa frågor är väldigt lik min mor.

En släng av stolthetskänsla

Jag har svårt att kunna känna mig stolt över mig själv. Åtminstone har det varit extra svårt de senaste åren. Det var annorlunda när jag var yngre och hade lätt för att stolt visa upp en vunnen medalj och berätta om mina prestationer. Det är svårare nu och jag känner mig sällan värd att bli upmärksammad. Vad det nu sen kan bero på.
Igår kände jag mig stolt och glad för första gången på länge. Och så att jag sade det högt och inte höll det inom mig. För den här gången överträffade jag faktiskt mig själv och bevisade för mig själv att jag faktiskt kan. Kanske bevisade jag något för någon annan också, men vem skulle egentligen bry sig? Och varför skulle jag behöva ha något att bevisa? Anyway...
Jag sprang inte mot någon annan än mig själv, och jag själv är min hårdaste motståndare. Och jag sprang inte för någon annans skull än mig själv. Och ibland är det rätt så viktigt att göra något bara för min egen skull. Själviskt? Ja. Men det struntar jag i.
Jag sprang halvmartonloppet snabbare än jag vågat hoppas på ens i smyg och var minst sagt stolt och glad efteråt.
Nog är det värdefullt att delta i tävlingar. Ingen hejar på mig när jag går på länk och ingen gratulerar mig när jag kommer inflåsande efter en tia. Ingen bryr sig egentligen. Visst har jag njutit och visst är det ju bara för min egen skull som jag varit ute och sprungit, men det är inte riktigt samma grej som när det står tusentals okända men ändå väldigt viktiga människor vid vägkanten och hejar. Då känns det viktigt.

Löpare? Inte vet jag. Vid 16 kilometer funderade om jag skulle spy eller skita, vid 18 tänkte jag att "aldrig mer". Vid 20 var all energi slut och jag sprang på adrenalin och det jag tror de kallar sisu. Vid 21,0975 gick det upp för mig att jag befann mig i min egen lilla hemliga dagdröm. Dagen efter har jag glömt artonkilometerstanken och tänker minsann anmäla mig till nästa HCR.

Små framgångar för mig själv kan ha en rätt så stor betydelse för vilken riktning mina orangea Karhuskor tar.