Annorlunda vardag

Jag har börjat jobba igen. I två veckors tid har vår vardag sett annorlunda ut. Okej, två korta veckor. Min arbetsvecka tar slut på onsdagar och således har jag veckoslut nu. Men ändå.
För mig var det en stor omställning och efter de första tre dagarna var jag helt slut av att bara har tagit in en massa ny kunskap. Den här veckan har klientarbetet kommit igång och det börjar väl rulla på småningom. Som om jag inte hade varit borta alls.

Herrarna i huset har klarat sig bra på tumis. Och jag har fått prova på att vara den som kommer hem till middagen. På måndag börjar den två veckor långa mjuklandningen på dagis och efter det är vardagen än en gång helt annorlunda. Mest för Filip, så klart. Den vardag han känner är den där man för det mesta är hemma och leker på gården. Den där mamma eller pappa nästan hela tiden är med.

Vi har haft mycket familjetid i och med pappaledighet och korta arbetsveckor. Vi har således hunnit göra sådant man inte annars hinner göra så ofta. Simma och besöka Högholmen, till exempel. Filip var jätteintresserad av de vilda djuren, men hästar, kor och grisar efterlystes nog.

Filip har vuxit igen. Han somnar alldeles själv i sitt rum nu, utan protester. Idag tog det tre minuter. Ibland tar det länge, men vi behöver inte sitta bredvid utan han snurrar omkring och pratar tills han somnar. Får se om dagisstarten har någon negativ effekt på sådana här saker. Han har börjat rita lite efter att jag skaffade kritor. Han har lärt sig säga blå (bwå) men det här med färger är inte så enkelt ännu. Det mesta är blått enligt honom. Nya ord (eller Filips varianter av ord) kommer hela tiden och hans förmåga att förstå och följa instruktioner är något jag imponeras av. Han leker allt mer och man ser hur hans fantasi utvecklas. Kojor är han speciellt förtjust i.

Stor låda perfekt koja.

Det är väldigt mycket me, myself and I nu. Me me säger han och pekar på sig själv. Me me ska ha allt, göra allt, annars blir han ledsen.

Filips frisyr är lagom snygg. Jag har lyckats åstadkomma en sned pannlugg. Jan trimmade håret i nacken och det blev ganska hackigt. Tur att hår växer ut så vi får öva lite mer. Det första barnet är väl något av en provkanin när det gäller det mesta.

Ett och ett halvt

Filip fyller ett och ett halvt år idag. Och typ igår sade han mamma så där på riktigt för första gången. Det var på tiden. Jag var lite rädd att jag skulle vara bäbbä för alltid.

Det är inte länge tills Filip blir dagisbarn. Han får vara hemma ett par veckor ännu med sin far före det blir dags för mjuklandning. Jag har således mjuklandat på jobbet igår och idag och jag är redan utmattad av allt nytt och gammalt jag har fått ta in. I morgon är det min korta veckas sista dag och sedan får jag vila upp mig lite igen för att orka ta itu med mina första klienter klockan åtta på måndagsmorgonen.

Det är annorlunda att inte vara hemma hela dagen. Nu kommer jag visserligen att vara hemma två dagar i veckan men ändå känns förändringen av. Konstigt att det är jag som går till jobbet nu. Det är mig de vinkar av. Roligt blir det säkert bara jag kommer över den första chocken.

Kopplar av med lite OS medan jag försöker att inte låtsas om en som inte gärna skulle somna ensam.

Slut på friden

Så var det dags att lämna landet för att återgå till vardagen igen. Visst är det ju bara början av augusti ännu och visst är det lite sommar kvar, men för mig tar nog sommaren slut när vi åker tillbaka till stan. För det är inte samma sak att vara hemma som att vara på landet även om det skulle vara mitt i sommaren.

Vi har haft en riktigt skön sommar. Mindre regnig än de flestas eftersom vi råkade klara oss undan det sämsta vädret. Egentligen var det riktigt bra att det inte blev någon extrem värmebölja i år. Vi gick omkring i shorts så gott som alla dagar ändå.

Det är något oförklarligt skönt med att vara på landet. Dagarna bara går och om vi inte gör något extra så ser dagarna ganska lika ut. Man kommer in i landerutiner som är trygga, bekanta och framför allt stressfria. Att bara vara är något man bara kan göra på landet. Sträckläsa deckare, plocka bär, plaska i stranden, spela pingis på terassen. Utan någon press att behöva uträtta något.

Filip verkade trivas bra. Och på något sätt var det skönare för mig att vara där med honom. Fler händer, sällskap, mer att göra, mer utrymme. Och Filip verkade också uppskatta andra att leka med mellan verserna.

Under sommaren har Bä blivit Filips käraste ägodel. Antagligen för att det var det enda mjukisdjur vi tog med oss. Först nöjde han sig med att ha Bä i sängen men snart skulle han vara med över allt. Så Bä har också pottränat och varit i blåbärsskogen i sommar. Hans päls är således inte vit och fin längre, snarast grådaskig och full av skräp. Det är definitivt Bä som ska börja dagis tillsammans med Filip.

Det är alltid lika vemodigt att åka hem. Visst far vi säkert av och an till landet ännu i höst men det är inte samma sak. Om bara sommaren vore lite längre. Det bästa är ju att det kommer flera somrar. Alldeles snart är vi där igen.