Cigaretter och Werther's Original

Igår tog vi farväl av mommo. Det känns närmast tomt och konstigt nu. En som alltid har funnits är plötsligt borta. Saknaden är djup och jag kan inte ens föreställa mig hur det är att mista sin hustru eller mamma. Det hela gör mig inte rädd för döden utan snarare rädd för att bli lämnad kvar.

Det var en vacker begravning och minnesstund. Det var hon värd. Hon var en älskad hustru, mamma, mormor och farmor, vän, släkting och till de flestas minne alltid glad och hjärtlig. Hon var ganska hemlighetsfull av sig och höll en fasad som gjorde att man visste att hon tänkte något för sig själv som hon inte avslöjade. Den fasaden höll hon också de sista åren då hon var sjuk, så för många kom hennes bortgång som en plötslig överraskning. Hon var genuint intresserad av dem hon träffade, var frågvis och nyfiken. Jag satt gärna och pratade med henne och hon frågade alltid om hur det står till.

Mycket kommer att påminna mig om henne. Saintpaulia och pelargoner. Äppelmos och blåbärspaj. Kålrotslåda och klar fisksoppa. Papiljotter och patiens. Allers och strumpstickor.

Både i stan och på lande kunde man vänta sig att hitta Werther's Original eller hushållschoklad i godisskålen som man med eller utan lov smugglade in i munnen. Det är smaker som jag starkt kopplar till henne. Och kaffe. Det skulle hon ha. Mommo rökte. Av någon konstig anledning luktade hon ändå inte tobak. Hon satt vid köksbordet i stan med fönstret öppet och på lande satt hon ute på verandan. Även om jag är lite anti-rökning så brydde jag mig inte alls om det här. Det var mommo. Så hade hon alltid gjort.

Mommo stickade. Det finns större och mindre, slitna och hela sockor hur mycket som helst hos oss. Lyckligtvis har konsten i sockstickning gått i arv från mor till dotter så vi behöver inte vara sparsamma. När den konsten skall ärvas vidare kommer jag att vara ett hopplöst fall. Det samma gäller saft och sylt. Det kommer väl en dag då det är jag som gör sånt.

Mommo löste korsord. När jag var liten fick jag ta barnkorsordet när hennes Allers var färdigläst och löst och på äldre dar fick jag nöja mig med de enklaste kryssen som hon tydligen tyckte var för lätta.
Mommo var också en bokmal och -samlare. Det är visst något som är ärftligt.

Igår berättade mofa några saker om mommo (jag lyssnade så gott jag kunde från dörröppningen där jag satt och ammade) och det var så träffsäkert och bekant. Hon var barnkär och vän med alla oss barnbarn. Vi har spelat kort, lyssnat på sagor, spelat fia med henne och jag vet att hon alltid har tyckt om att ha oss hos sig. Hur många gånger har hon inte agerat barnvakt och fått stå ut med allihop på en gång? När jag gick i lågstadiet brukade jag åka till mommo och mofa efter skolan för att sedan bli följd till jumppan lite senare. Hade jag tur fick jag fisksoppa. Och glass med jordgubbssylt.

Det blir tomt och konstigt på lande i sommar med både folk och båt som saknas. Den närmaste tiden sörjer vi. Det hör till och det får man göra. Småningom går det över och blir minnen som lever kvar. Vi får försöka glädjas åt det vi har kvar (varandra) och sakna och leva tillsammans.
Jag är så tacksam för att jag har haft en så fin mommo och ett så nära och kärt förhållande till henne. Jag hoppas Filip också får uppleva det samma.

Vi alla minns och saknar mommo på vårt eget sätt. Saknar jag mommo köper jag en påse Werther's. Cigaretter klarar jag mig utan.