Idag var vi Filiplösa och på tumanhand för första gången på nästan sju månader. Det var visserligen bara fråga om tre timmar och ett biobesök men det kändes lite extra ändå.
Ja, jag var lite nojig och ja, under filmen gick tankarna nog hemåt (jag kan passa på att rekommendera Fäktaren, sevärd!) och ja, jag skyndade ut ur biosalongen och hem så fort det gick.
Inte för att jag skulle ha behövt oroa mig, Filip klarade sig fint med sin mormor.
Det är fascinerande att se hur en bebis kan bli så fäst vid sina föräldrar, att anknytningen verkligen är så stark som det sägs i psykologiböckerna. Man tänker på något sätt att bebisar glömmer fort men nu börjar nog Filip vara väldigt varse om vem som är eller inte är med honom. Han letar efter en om man försvinner bakom knuten och han brukar med jämna mellanrum, mitt i leken, kolla att han inte är ensam. När vi kom hem idag började han stortjuta, som om lättnaden över att vi inte hade lämnat honom för gott skulle ha sköljt över honom. Nästan så jag tror att han saknade oss.
Det känns bra. Att han saknar oss. Samtidigt som det gör det lite svårare för mig att lämna honom nästa gång. Hur ska man förklara för en bebis att man kommer tillbaka om ett par timmar?
Filip får nog ännu bli lite större och lite duktigare på att äta riktig mat innan vi (jag) vågar vara borta en hel kväll. Tills dess övar vi oss med kortare stunder så att han lär sig att vi nog alltid kommer tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar