Delat ansvar

Igår var jag nära att köra på en cyklist. Jag skulle svänga in på en gård och var tvungen att korsa både gång- och cykelväg. En busshållplats var placerad mitt i vägen och skymde min sikt och även om jag tittade flera gånger och sniglade mig över trottoaren så kom det ändå en cykel svischandes rakt framför näsan på mig. Om jag hade stött till honom skulle det ha varit mitt fel. Han hade inte hjälm, så lite skulle han ha fått skylla sig själv om han hade slagit sönder skallen.

Den senaste månaden har det skett en massa ödesdigra och tragiska olyckor där cyklister har varit inblandade. Också fotgängare på övergångsställen har blivit påkörda. Det är fruktansvärt tråkigt men också ögonöppnande.

Jag är ärligt talat inte helt säker på reglerna för cyklister i trafiken. Som bilist väjer jag alltid för cyklisten även om jag inte skulle behöva göra det. Helt enkelt för att jag fick det inpräntat i mig i bilskolan att akta cyklar och för att jag antar att cyklisten tror att det är jag som ska väja. Hellre så än att jag har en cyklist på mitt samvete. Jag cyklar numera sällan men jag vet med mig själv att jag kan vara ganska arrogant och cykla lite hur som helst.
När jag promenerar, särskilt nu när jag skuffar en vagn, går jag aldrig över vägen utan att vara säker på att bilen stannar. Bilen ska stanna om jag är på väg över men alla gör det inte. Ännu värre är det när en bil stannar men bilen i filen bredvid inte gör det. Det värsta är att köra när det är mörkt och folk i Finland klär sig i mörka kläder. En liten dinglande reflex är inte tillräckligt för att synas men det förstår inte fotgängaren som tycker att bilens lyktor funkar som strålkastarljus. Mörker och skuggor är förrädiska, hur mycket man än tittar. Jag har lärt mig att använda reflexväst när jag springer i mörker. Bara för att göra livet lättare för bilisterna.
När jag kör in i en korsning där jag har förkörsrätt bromsar jag nog om den väjningspliktige inte ser ut att sakta in. Hellre så än att riskera att bli påkörd bara för att jag har rätt.
Jag blir helarg när jag ser vuxna människor gå mot rött speciellt om det finns barn i närheten. Vad är det för exempel? Jag blir också arg när folk talar i telefon när de kör. Det finns handsfree av en orsak. Eller högtalarfunktion.

Vart har respekten för och kunskapen om trafikregler försvunnit? Misstag händer, men man kan göra mycket för att undvika de mänskliga misstagen. Fotgängaren kan ta på sig en reflex och kolla en extra gång innan han går över vägen och låta bli att kolla Facebook medan han går. För säkerhetens skull. Cyklisterna kan bära hjälm, kolla upp vilka regler som gäller dem och förstå hur väldigt oskyddade de är. Bilisterna kan köra enligt den tillåtna hastigheten, använda handsfree eller låta bli att tala i telefon helt och hållet, stanna framför ett övergångsställe (suojatie-skyddsväg är ett väldigt missvisande ord) och vara vänlig mot medtrafikanterna och inte ha bråttom. Oberoende vem som har rätt har vi alla ett ansvar för att göra trafiken tryggare. För vår egen skull. Mindre jag och mera vi i trafiken, tack.

Det finns många saker beslutsfattarna och trafikplanerarna kan förbättra för att olyckorna ska bli färre. Kanske kunde extra körskola vara ett alternativt straff för den som glömt en regel.

Jag kommer att vara den där nojiga morsan som oroar mig för om Filip har kommit tryggt till skolan, som kommer att lära honom hur man väntar på grönt även om bussen kommer, hur man dubbelkollar att bilen verkligen tänker släppa en över vägen och så kommer jag att klä honom i en självlysande reflexväst oktober-mars. Även om det är han som har rätt när han rör sig till fot i trafiken.

Babyfluider

Kiss, bajs, dregel, spytt, osvald mjölk, tårar och snor. Det är ungefär vad som kan komma ut ut en bebis. Sannolikt också provsmakad mat. Man blir ganska immun mot det som kan verka lite äckligt. Jag brukar ha en del av dessa lite äckliga substanser på mig dagligen. Filip dreglar mer än vanligt nu och dessutom gillar han att smaka på mina strumpor, byxor eller vilket annat plagg som helst som kommer i hans väg. Idag kände jag hur det plötsligt blev varmt mot min mage när jag ammade Filip och konstaterade att blöjan för första gången på länge falskade. Jag har fortfarande på mig min kissfläckiga skjorta. Lika bra det, jag fick lite spytta på den också. Varför byta i onödan?
Spytt på axeln, en slemmig hand i ansiktet, mat som strittar om han råkar nysa med puré i munnen. Oho, tänker jag efter att ha slickat en sked med hans mos som han nyss har smakat på från alla håll och kanter. Eller när jag torkar upp bananmos med foten eller drar ut en lång snorkråka ur hans näsa som jag sedan torkar på min byxa. Kanske är det mindre äckligt bara för att det är min bebis.

Och så en klassiker. Hade lämnat amningsbehåns "lucka" öppen. Märkte det först hemma. Och då hade jag tagit mig hem ända från Kampen. Lite disträ kan jag väl vara ibland.

Ett halvt år

Är det verkligen ett halvt år sedan det var ett rått och nästan snöfritt februari? Ett helt halvt år sedan Filip kom till oss tio dagar senare än beräknat och på ett sätt som var lite väl spännande och utdraget. Nu är det sol och och varmt och rent av gulnande, fallande löv på bakgården och vi har en stor liten son som ålar sig framåt med racerfart och som sitter relativt stadigt alldeles själv. Tänk att sex månader kan gå så fort! Samtidigt som jag väntar på nästa steg i hans utveckling (när får han tänder, när ställer han sig upp, när äter han själv?) så skulle jag ju gärna ha honom liten och söt och gosig för alltid.

Ett halvt år av lycka och förundran blandat med trötthet och frustration och en hel del nya insikter. Det är rätt mycket en liten människa kan ställa till med.

Angstfritt augusti

Sommaren börjar lida mot sitt slut. Vi lämnar landet i morgon för att sedan småningom anpassa oss till vardag och storstadsliv igen. Det känns konstigt att återvända hem och till vardagen utan att vara på väg på jobb. Min vardag kommer att fortsätta praktiskt taget på samma sätt som den gjort det senaste halvåret. Äta, sova, amma, byta blöja, väja för spyttor... Vara hemma. Tidigare år har semesterns sista dagar varit ångestfyllda och oroliga och jag har absolut inte velat gå tillbaka till jobbet (det har dock visat sig vara helt okej när jag väl kommit till kontoret och rullat igång det hela) men nu är allt som heter jobb väldigt avlägset. Skönt att inte behöva gå och gruva mig över klienter och terapier och jobbstress i dessa dagar.

Den här håller mig borta från jobbet ett tag till.

Sommaren har känts ovanligt lång. Jag har varit på landet mer än på många år och att Jans semester pågår så här långt in i augusti gör väl att sommaren känns ännu längre. Vädret till trots har det varit en skön sommar. Jag har plockat fler liter blåbär än någonsin samtidigt som timmarna i bikini går att räkna på en hand. Några böcker har blivit lästa och några fästingar har blivit bortplockade. Filip har för det mesta låtit oss sova som det hör till på semestern så utvilade är vi också.
Under de sex-sju veckorna som vi har vistats här har Filip blivit stor. Plötsligt ser han inte så liten ut i matstolen och plötsligt äter han små portioner riktig mat. Han älskar banan och han har börjat producera ljud som någon skulle tolka som "mamma" och "pappa". Han älskar att hoppa och blir väldigt besviken när våra armar inte orkar studsa honom längre. Han orkar åla sig tvärs över vardagsrummet och han börjar hitta saker som är lite för högt uppe. Väntar på att han fattar hur han ska göra för att ställa sig upp. Han har trivts bra på landet, får se om han känner igen sig där hemma.

Filip äter själv.

Det är alltid lika tråkigt att sommaren tar slut. Lyckligtvis verkar det varma vädret som äntligen kom hålla i ett tag till. Det är ändå helt okej att det blir höst igen, för om tiden fortsätter att gå lika fort som den har gjort hittills så kommer det snart att vara sommar igen.

Den sista pytsen blandade bär är plockad och nu väntar vi bara på bastu.

Om man kunde lagra vitaminer så skulle jag ha så det räckte hela året.