Vår dagliga glass, giv oss idag

Jag älskar glass. Och den här sommaren blev den glassommar jag önskat mig så länge. Faktum är att jag under sommaren har ätit mer glass än jag har gjort sammanlagt under de två senaste åren. Under vår cykeltur höll vi fast vid regeln "en glass om dagen" och ett par dagar blev det två. Dessutom har jag inte ätit samma glass två gånger under sommaren utan valt en ny smak och sort varje gång. På gott och mindre gott. Hälsosamt? Ja, för mig betyder det en förändring mot det bättre. Ett tecken på att jag mår rätt så bra. Just nu.
Ett urval glassar för att få det att vattnas i munnen på den som nu råkar följa min blogg:

Sommarens första- aprikossorbet.

Kingis!

Hallon. 

Popcorn. Mitt modigaste val. Intressant. Inte äckligt, men jag
behöver inte prova den igen.

Oma. Den fräschaste.

Spice Ice. Med Marianne och Daim.

Sommarens bästa fann vi i Åbo, äkta italienskt och äkta
italienare bakom disken.

Och många, många fler.

Visst är det fånigt, jag vet. En del av er höjer väl på ögonbrynen och förstår inte vad det är som är så speciellt med att äta glass. Det bryr jag mig inte om. För mig är det en seger. Eller åtminstone en kvittering, på väg att vända matchen. Får se hur det fortsätter.

Nu skall jag gräva i frysen.

Glass är min svaghet och min räddning.

På cykel kors och tvärs på Åland

Trots många om och men och alternativa sommarplaner orsakade av det lite ruskiga och normala sommarvädret förverkligade vi våra Ålandsplaner. Och tur var det, för visst var det en härlig upplevelse och ett skönt sätt att semestra på.

Vi tog cyklarna med oss till landet i Pargas (ja, de rymdes in i vår Polo) och startade vår färd därifrån.

Lite grått väder, men muntra ändå.

Den första etappen gick genom Nagu och Korpo, därifrån vi tog färjan över till Kökar. I en lagomfin stuga med tillgång till duschar och Havspaviljongen med dess goda mat och otroliga utsikt nära till hands, var det ett rätt så bra ställe att övernatta på.  

På väg över Kökar.

Mat och utsikt på menyn.

Nästa morgon hade vi tänkt ta den första färjan över till Långnäs och den färjan ville gå redan halv sju. "En timme räcker bra". Detta felantagande gav upphov till att vi fick cykla som galningar de tio kilometrarna det var till färjan. I regn och motvind. Blöta och trötta åt vi frukost på båten (vi hann trots allt) och passade på att tupplura lite. 

Väl framme i Långnäs trampade vi mot Jans huvudmål: Mariehamn. Vi hade turen att ha kontakter till de gästfria Ålänningarna så vi fick sova ett par nätter i en lägenhet i stan. Gratis logi tillät mig shoppa desto mera. 

På Åland odlar de får.

Här smög vi in genom källardörren och fann ett ledigt rum. Tack Sissi!

Gissa vilka de två nya investeringarna är?

Följande dag tog vi en dagstur till Eckerö. Lägenheten i Mariehamn gjorde det möjligt att en dag cykla med lite mindre packning. Det betydde bikini och solkräm, för de hade ju lovat sol.

Lättklätt.

Det drar ihop sej... i hopp om att det inte kommer på oss trampar vi vidare mot Eckerö tills...

... vi har regnet över oss och vi tar skydd i en busshållplats (en praktisk en, med väggar och tak) där vi sitter en och en halv timme och småhuttrar och gör vårt bästa för att värma varann.

Skuren tog slut till sist och vi såg vår chans att trampa de sista kilometrarna fram till vår  destination.  Väldigt lämpligt kom Jussis keramik emot oss och där fick vi värma oss med kaffe och munk.

På Ecerkö Post och Tullhus sken solen igen och de här glada smörgåsnjutande cyklisterna hade redan glömt bort det kalla och våta. 

Att min familj råkade vara i Mariehamn med Kajsa samtidigt som vi kunde vi bara dra nytta av och låta oss bli bjudna på middag två kvällar i rad. Efter Eckeröturen smakade det bra med plåtbröd.

                         

                         

Nästa dag packade vi våra cyklar igen och det bar av mot Geta och norra delar av Åland. En titt in på Stallhagens lilla bryggeri och sedan vidare förbi äppelgårdar stora som pampesiska potatisåkrar i ett strålande solskensväder. 

På Pettas lilla ekobageri fick vi världens godaste fyllda mackor! Allt var eko och vi fick börja med att välja brödsort. Sedan gick tant Petta ut i köket och fyllde våra semlor med kärlek medan vi gick ut och satte oss i den alldeles otroliga trädgården med ett litet växthus där jag misstänker att tomaterna i våra semlor var odlade. Till och vattnet kom från egen brunn. Om du någonsin har vägarna förbi Geta så besök för allt i världen detta ställe!

Från Geta gick resan genom Godby mot Kastelholm där vi provade på ponnyridning och smakade på Jan Karlsgårdens Ålandspannkaka med sviskonkräm som sig bör. 

Före vi anlände till övernattningen på Prästö tog vi en avstickare till Djävulsberget därifrån man enligt min mamma har en hisnande utsikt. Hisnande ja, det var även uppförsbacken som vi fick trampa uppför. Fick känna av ordentlig mjölksyra i benen. 

Efter dagens etapp på drygt 100 kilometer sov vi gott i stugan. Den åländska gästfriheten och vänligheten bekräftades då de snälla tanterna i receptionen lovade göra mackor åt oss och lägga dem i en kylväska på vår trappa eftersom vi skulle iväg så tidigt följande morgon. Tack för det!

Och visst var avfärden tidig nästa morgon. För att hinna till den första färjan fick vi vakna 04.00 och visst är det ju lite galet. Men så farligt var det inte, och när du ser bilderna kanske du kan föreställa dig charmen i att cykla i den kyliga soluppgången. 

Vi är ju kända för att vara morgonpigga.

Den sista dagen strålade av sol och eftersom vi hade kommit igång redan efter fyra blev det en lång dag. Vi cyklade och åkte färja omvartannant, via Mariehamn än en gång där vi hoppade på Silja Europa och åkte till Åbo. Därifrån var det typ "bara 30 kilsa" men nog var den sista etappen från Åbo till Pargas rätt så seg. Möra och trötta men lite stolta kom vi till lande ändå. Några bilder till, eftersom de säger mer än ord.

Åland är verkligen värt att cyklas på och jag kan med gott samvete rekommendera en sådan här semester. Om man inte har bråttom behöver man ju inte cykla så långt varje gång, och då kanske man hinner stanna och titta lite också. Det kan vi göra nästa gång. Och då tar vi de ställen vi inte hann se under den här resan.

Jag hör till dem som önskar att sommaren aldrig tog slut. Speciellt då sommaren av någon anledning kändes kort. Och regnig. Ledin hade rätt. Hur som helst är jag glad att ha ett fint sommarminne att ta med mig till verkligheten och vardagen. 

Smultronställe?

Denna syn är inte ovanlig när man kommer till lande. Med rumpan i vädret söker jag smultronställen.

En hel del smultron hittade jag på lande under vår vistelse. Nästa gång blir det blåbär, de har nog hunnit mogna nu.

Ett smultronställe är enligt Wikipedia "en plats som man gärna kommer tillbaka till och som inte är så lätt för andra att hitta. Ett Smultronställe är ett ställe där man mår bra och kopplar av, en plats dit man kan ta sig när man är stressad och har för mycket att göra." 

Jag har nog tänkt mig att lande är mitt smultronställe och säkert stämmer det till en viss grad. Åtminstone är det ett av dem. Än mer längtar jag ut till skärgården; när jag var liten var mitt smultronställe i fören på Kajsa med benen dinglande över däck så att jag inte såg någonting annat än skärgården framför mig. 

Något saknar jag, känns det som, alldeles som om det vore en dålig smultronsäsong. Jag hittar inte riktigt ron och min tillvaro är inte helt perfekt skön och avslappnad som jag skulle vilja. Kanske söker jag fortfarande mitt smultronställe, där jag helt och hållet skulle kunna känna att det är här och nu jag vill leva. Men jag undrar nog om jag alls har förmågan att helt och hållet kunna slappna av... Kanske är det inte stället det är fel på utan mig. 

Lite frid och ro fann jag redan i veckan och nu får jag en ny chans bara vi kommer iväg i morgon. Bara att få komma bort är skönt. Kanske hittar jag mitt smultronställe på Åland? Eller på cykelsadeln var som helst. Bäst att åka ut och leta. Med rumpan i vädret om det så behövs.

Bara för att det var så gott.

Läderbröllop

"Tänk att det efter tre år ännu är lika kiva att sova bredvid dig". -Jan

För tre år sedan satt jag vid frukostbordet och klämde i mig morgonmålet. Jag har inget minne av hur det kändes den mogonen, men jag insåg väl att det var min sista frukost vid mina föräldrars frukostbord, åtminstone som ogift. Jag vill minnas att jag var rätt så avslappnad hos frissan den förmiddagen och under den långa väntan på att få åka iväg mot kyrkan. Jag har en känsla av att min svägerska var mer nervös och uppspelt än jag. Sedan blir dagen ett ganska suddigt minne. Av allt att döma gick jag fram till altaret med pappa, ställde mig bredvid min blivande man, sade "ja" och marscherade ut. Vi möttes av en hop glada bröllopsgäster, fick ett risregn över oss, farmor var rörd så hon grät, efter bilen hängde tonfiskburkar och joggingskor (det skulle visst symbolisera oss) och så bar det av till festen på NJK. Också det minnet börjar vara suddigt men jag har en känsla av att jag var rätt så glad den dagen. Och kakan glömmer jag aldrig.

Det är tre år sedan. Läder är väl ett bra material att beskriva dagen med. Det håller rätt så bra, hur mycket man än sliter och river i det och är svårt att ha sönder om man inte tar till saxen. Det har varit rätt så ryckigt emellanåt. Ibland förundras jag över att vårt läder verkligen är så tåligt.
Det är väl det som "i nöd och lust" handlar om. Att inte ta till saxen, även om det inte alltid är så lustigt.

Nog har det hänt mycket under dessa tre år och man blir väl allt mer som den man lever med. Vi har nog utvecklats både som individer och som par och vi har hunnit gå igenom några ganska viktiga skeden i livet. Under det senaste året har vuxenpoängen bara rasslat in och det känns nästan som att vi börjar vara rätt så vuxna. Säkert hade jag klarat mig på egen hand men nog är jag otroligt tacksam att få ha en man vid min sida.
Jag tror inte att det går att beskriva vårt äktenskap eller med ord försöka berätta vilken underbar man jag har eller hur vårt förhållande ser ut. Därav detta osammanhängande inlägg. Jag kan väl bara konstatera att jag är lycklig även när jag känner mig oändligt olycklig och att jag inte är ensam även när jag känner mig otroligt övergiven och att jag alltid stöttas när jag tror att jag faller.
 
Jag är inte mycket för att fira, speciellt inte när det gäller mig själv. Men en bröllopsdag är nog värd att uppmärksamma på något sätt och då handlar det ju bara om oss. Så en skön dag bara för oss är för mig ett bra sätt att fira. För visst är vi rätt så duktiga på att hålla ihop. 

Dagen då jag gifte mig var knappast det viktigaste dagen i mitt liv. Säkert hör den till en av de gladaste och mest minnesvärda dagarna, men den dagen var kanske mer en symbol för den viktigaste tiden i mitt liv. Jag träffade Jan långt före vi gifte oss så visst spelar väl de dagarna också en viktig roll. Och till skillnad från alla romantiska filmer som kulminerar i bröllopsfesten så fortsatte våra liv också efteråt. Så att fira bröllopsdag är för mig mycket mer än att fira det att vi gifte oss.

Då.

Nu.