Vi har bott ivårt egna en vecka nu. Jag vänjer mig fortfarande. Jag får tänka två gånger när jag kör hem, jag måste fundera vilken nyckel som går till hemdörren, jag får vänja mig vid att kylskåpet är bakvänt och jag får vänja mig vid att den översta kökslådan inte är ett skärbräde. Jag vänjer mig väldigt gärna vid att ha diskmaskin.
Vi har en fungerande badrumslampa och fläkt. Det var ett tag sedan.
Frasen "Va sa du?" har använts mer frekvent än tidigare. Plötsligt går det stunder då vi inte ser varandra och det något större utrymmet gör att vi inte heller hör varandra.
Vi får också lära oss att vi bor på första våningen. Vi kan inte längre gå omkring hur som helst (läs: nakupelle) utan risk för att bli påtittade.
Det är tyst. Ingen hiss som går, inga smällande dörrar i korridoren, ingen buss som tsssch-ar under fönstret, ingen granne som sjunger Singstar just när jag ska somna. Jag kan höra grannen spola om jag råkar vara i badrummet och nyss hörde jag att grannen kom hem. Annars är det tyst, så tyst.
Det är fortfarande rörigt, men lådorna minskar sakta men säkert trots allt. Det får ta sin tid. Sakerna får falla på plats. Sakta men säkert får det formas. Vårt hem.
