Jag får inte klaga

Dagarna med Filip kan vara ganska så intensiva. Speciellt efter 10-12 timmar ensam med honom (som det kan bli vissa dagar) är jag ganska slut. Filip är vaken och aktiv större delen av dagen och han gillar mest att traska omkring. Dörrar och handtag är för tillfället väldigt intressanta och när han tror att jag inte ser är det blomkrukan han försöker böka i.
Han har blivit duktig på att gå med stöd av soff- och soffbordskanten och häromdagen ställde han sig själv upp mot soffan. När han tröttnar på att gå runt soffbordet eller från soffan till bordet och tillbaka igen så vill han gå omkring i huset. Än så länge behöver han mig för det och jag traskar efter med krökt rygg tills jag inte klarar av det längre. Vi går från vardagsrummet till Filips rum till tamburen till badrummet till köket och vi läser bok och leker med klossar och äter plastanka och när vi har gjort ALLT så har det ändå bara gått en kvart. Puh.
Vi har varit ute rätt mycket och Filip gillar att gunga och sitta i sandlådan och slicka spade. Det är den tiden på året då man ska ha lager på lager på ungen utan att veta om han kommer att ha för varmt eller för kallt och innan vi är ute är båda genomsvettiga och Filip har hunnit vråla sig röd i ansiktet en god stund. Ändå ska vi ut. Annars blir jag galen.
Filip sover en längre stund på förmiddagen och då måste jag välja vad jag gör med min tid. Diska undan, torka bordet, hänga upp tvätten och sedan kanske läsa något eller till och med ta en tupplur. Det gäller att välja noga. Allt hinner jag inte med förrän det skall upp och traskas igen.

En mamma till en tre månader gammal kille på babyrytmiken suckade över hur länge man sitter och ammar och hur tråkigt det blir när man sitter fast i soffan i timmar. Jag saknar det ibland. Det var en ganska skön paus och jag skulle gärna ta en timme på soffan för att se på ett avsnitt av How I Met Your Mother eller läsa några kapitel. Nu äter Filip på fem minuter och sedan ska vi iväg igen.

Jag får inte klaga. Filip är ju faktiskt ett ganska lätt barn. Han är oftast glad, har inte varit sjukare än snuvig och han sover gott om nätterna. Trots det kan jag tappa nerverna. Det beror säkert mer på mig och läget när han väljer att kasta skedar och vägra äta (typ när jag är trött och tålamodet tryter och det fortfarande är ett par timmar kvar av ensamhet) eller vänder sig på skötbordet så att jag inte får på blöjan förrän han kissar förbi eller eller hostar ut kvällsgröten på mina rena byxor. Jag kan medge att jag antagligen har en kroniskt öm och svullen lillfingerknog. När jag blir frustrerad slår jag nämligen näven i bordet eller väggen eller något annat som råkar vara i närheten. Sen går det över. Men det gör ont.
Men jag får inte klaga. För vi har ett så vitt vi vet ett normalt utvecklat barn och kommer troligtvis väldigt lätt undan. Jag får inte klaga. För det finns de som är ännu tröttare och har svårare barn än vår vilda bebis.
Men jag blir trött ibland. Och frustrerad. Och jag kan slå näven i diskbänken och gråta lite av smärta. Tur för Filip att han är så söt.