Som ny

Äntligen är vår bil fixad! På riktigt. Låset på förarsidan går att öppna igen. Utifrån med nyckel. Inte inifrån så att man kryper genom bilen från andra sidan. Radion fungerar igen. Eller den är utbytt mot en ny, något vi inte har fått till stånd på ett par år. Den lyser blått och man kan de facto lyssna på radio igen. Skinande ren är bilen också. Den ser så fin ut. Som ny.

Jag däremot känner mig inte som ny. Speciellt inte när jag vaknar på morgnarna. Några veckor av en vaken kille mitt i natten börjar kosta på sig. Tur att jag vissa dagar har chansen att tupplura med honom. Efter det brukar jag känna mig åtminstone nästan som ny.

Ett år

Så har ett helt år gått sedan jag låg med en nyfödd i sjukhussängen, utmattad och antagligen mer förvirrad än den lille. Samtidigt som jag minns det väldigt klart känns det som en evighet sedan, som om han alltid har varit hos oss.

Idag hurrar vi för vår ettåring. Som kan gå, dansa, leka, berätta vad kossan säger, bläddra i böcker och trots bara några ord som snarast måste tolkas kan göra sig förstådd och få sin vilja igenom.

Filip säger inte så mycket begripligt. Jag har försökt med min mamma- propaganda och nu säger han mmm eller mmä på beställning. Han säger e de och det kan bland annat betyda vad är det, jag vill ha det, var är den eller något helt annat. Dä betyder oftast där och ibland säger han något som låter som titta där. Han säger också atta och atte som kan betyda anka och vatten, åtminstone om det råkar passa in i sitt sammanhang. Så säger han också iii när jag ber honom sätta tillbaka något in i lådan. A- ii säger han om jag frågar om han vill ha mandarin.
Nenene säger han också. Det betyder inte alltid nej. Eeeej säger han och vinkar.
Djurläten kan han också. På sitt eget sätt. Han härmar kossan och säger bä bä om lammet. Han rynkar på näsan och sniffar när han härmar grisen. Voff och mjau är ännu lite krångliga.

Det här med ord är tydligen ännu bara på kommande. Förståelsen är däremot något jag imponeras av. Han snappar upp saker och ting otroligt snabbt och han kan följa en del instruktioner när det ingår bekanta ord.

Han har en otroligt stark vilja och får han inte som han vill eller blir av med något som han väldigt gärna skulle ha (typ min telefon) så skriker, sparkar och protesterar högljutt med tårarna sprutande. Han kommer helt säkert att bli den ungen som lägger sig ner och skriker på butiksgolvet. Och den som inte vill lämna gungan för att gå in. Och den som sätter sig ner mitt på övergångsstället och vägrar gå vidare.

Visst kan han sätta sig på tvären. Här var han inte på fotohumör.

Han är ofta glad och nöjd. Han kan leka länge med något och vara väldigt upptagen med det han håller på med. Han har förstått idén med kurragömma så att han letar efter pappa när han gömmer sig. Att själv gömma sig är han inget vidare bra på. Han gillar att bläddra i böcker och han börjar kunna dem utan och innan. Bilarna är roliga och bollarna gillar han att kasta. Bakbunkar och decilitermått hör också till top 5 just nu. Ute gillar han att gunga och rutscha.

Han har tand nummer fyra och fem på kommande. Tuggandet går således lättare nu. Han gillar frukt och bröd och karelsk pirog och vill helst ha stora bitar. Eftersom han nu kan äta alldeles vanlig mat så underlättas mitt kockande en aning då jag kan laga samma mat åt alla. Ugnsfisk hör till favoriterna (vem gillar nu inte det?) och nudlar gick hem hos båda herrarna i huset. Under födelsedagsfirandet har han också bekantat sig med blåbärsmousse och croissant men det hör inte till hans normala diet.

Han är rätt söt också. Speciellt när han vaknar på gott humör och sitter och pratar med kamelen i sängen. Eller när han busar med sin pappa eller nöjt går omkring och viftar med mina underbyxor som han har grävt fram ur byrålådan. Och han är fortfarande mysig att sova med. Så länge han sover någorlunda stilla.

Visst blir jag frustrerad och irriterad varje dag och visst är jag trött (för tillfället håller han på att ge oss kronisk sömnbrist) och ibland önskar jag mer innehåll i min vardag, men den glädje han ger mig är så stor att att jag varje dag förlåter honom för att ge mig gråa hår. Han har en plats i mitt hjärta som ingen någonsin kan ta ifrån honom. Och då har han funnits hos oss bara ett ynka år.

Ett år idag.

Spysjuka vol. 2 eller en skithistoria

Av alla sjukor skulle magsjukan drabba mig för andra gången inom loppet av några månader. På fredagseftermiddagen brakade det lös och under den timme det tog för Jan att komma hem från jobbet fick stackars Filip stå ut med en mamma som hängde över toalettstolen. Systemet tömdes genom alla tänkbara vägar och till slut var jag uttorkad och matt och trodde att det aldrig skulle ta slut. Eländet fortsatte i dagarna tre och först idag har jag känt mig nästan som mig själv. Så pass att en godispåse fastnade i handen på mig i butiken och det förtärda innehållet hölls i magen.
Filip klarade sig med en uppkastning och rätt så mycket lös kakka. I övrigt var han frisk. Lyckligtvis drabbades inte Jan något desto värre för så eländig som jag var så kunde jag inte ta hand om Filip. Det är en ganska maktlös känsla. Att knappt orka le åt sin son och inte kunna vara närvarande känns inte bra. Och jag tror att han märkte att något var fel för han blev ganska försiktig och fundersam. Men så nöjde han sig med att svansa efter pappa i stället och de klarade sig fint.

Eftersom det hela började på städdagen blev städdagen inhiberad. Det betyder att det ser ut som en svinstia hos oss med leksaker utspridda, vandrande dammråttor och matrester på golvet. Att en MacGyver- film hamnade i badrumsskåpet är väl nog för att förklara kaoset här hemma.

I morgon friskförklarar jag mig och tar itu med det som måste göras. Det var det värsta veckoslutet på länge men jag antar att det inte var den sista gången vi drabbas. När dagis kommer in i bilden kan man knappast förvänta sig att vara frisk.