Vad jag talar om när jag talar om löpning

Ja, ja, rubriken är ett plagiat. Direkt lånat av herr Murakami (läs den!). Men löpning är vad inlägget handlar om, så sluta läsa här om det inte intresserar dig att läsa vad jag har att säga om löpning. Just nu handlar det mesta om löpning. Så ni får stå ut med att jag skriver mycket sånt nu. Jan får stå ut mest hela tiden.

Efter mitt allra första maratonlopp väcktes intresset för löpning på allvar. Eller okej, allvarligare än förr blev det ju nog redan i maj när jag började träna inför loppet, men nu är mitt intresse och min iver på topp. Jag bestämde mig för att börja med löpning på riktigt. Visst har jag ju sprungit i flera år, men jag tror inte att jag har kallat det träning. Det har bara varit något jag gör. På skoj. I brist på annat. Men nu får det bli lite mera allvar. Så allvarligt att jag kan säga att jag håller på med långdistanslöpning. Som hobby.

Mitt träningsprogram tog slut efter maratonloppet och det gjorde mig förvirrad. Vad ska jag göra nu? Hur ska jag träna nu? Och vad är mitt nästa mål? Min stora rädsla var att glida tillbaka i gropen jag just har kravlat mig upp ur, den där djupa gropen med meningslösa, långa länkar och ett oförståndigt förhållande till mat och motion. Nej, det får inte bli så. Så jag tog tag i saken och deltar för tillfället i Unisports Juoksukoulu. Sex gånger träffas vi och jag får goda råd, träningsprogram och framför allt inspiration.

För att göra min nya riktiga hobby ännu mer officiell och konkret sökte jag mig till löpföreningen Running Finland. En förening som tränar löpning för att det är skoj. Idag var jag med för första gången.

Det var hur bra som helst! Vi var visserligen bara tre idag, men det är två kompisar fler än jag vanligtvis har med mig när jag springer. Det blev en drygt 12 km lång runga i skönt tempo i ett härligt höstsöndagsväder.
Visst var jag ju lite nervös, jag hade ingen aning vad som väntade mig. Finlandssvenska supermammor?  Ja. Men jag hölls med ändå. Jag hade inga barn att skryta med och på frågan "har du barn?" svarade jag "nä inte ännu", som om vi skulle ha pratat om ett par lenkkare eller en pulsmätare som jag ännu inte hunnit skaffa. Kanske får ja vara med ändå. I väntan på att kanske någon gång bli en supermamma. Maratonmamma.

Nöjd och glad och motiverad är jag. Åtminstone känns det som att jag har fått lite riktning när det gäller löpningen.