Häromdagen visade en dokumentär om Mikaela som var med om en olycka när hon var elva år gammal. Hon blev under spårvagnen, klarade sig med livet i behåll men miste en del av det ena smalbenet. Nu har hon en protes och deltar i gymnastiktävlingar som vilken annan flicka som helst.
Dokumentären kan ses på Katsomo och idag (25.8) sänds programmet i repris på AVA klockan 18.10.
Hon är så stark, Mikaela. Och så klok. Och har en sådan otrolig inställning till livet och framtiden. När jag tänker på hur jag själv skulle ta en sådan incident så skäms jag. Jag skulle vara arg och ledsen, bli bitter, bli deprimerad. Jag skulle känna att jag har mist en del av mig själv, en del av min identitet och jag skulle ha svårt att acceptera det faktum att jag inte kommer att kunna springa eller idrotta mera. Jag skulle antagligen inte se en ljus framtid alls.
En vecka efter att jag har sprungit mitt första marathonlopp klagar jag på att musklerna fortfarande är ömma och jag håller på bli galen av rastlöshet då jag fortfarande måste nöja mig med lätta promenader och vila. Dokumentären gav mig lite perspektiv. Jag har inget att klaga på. Jag har benen i behåll, god hälsa och jag får återhämta mig från en större idrottsprestation.
Jag har mycket att lära mig. Mycket att lära mig av en elvaåring.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera