Dödsstraff och tonårsfylla

Vid frukostbordet idag var diskussionen mer livlig än under de sömniga och tysta vardagsmorgnarna. Det som väckte oss var rubriken på första sidan. Breivik fick sitt fängelsestraff. Bra. Eller? Borde det inte vara dödsstraff för en sådan som han? Öga för öga? Med det är ju inte oss han har dödat, inte oss han har gjort illa. Hur kan vi (vi? rättssystemet kanske. samhället, lagen) då ge igen med "samma medicin"?
Nej, tycker jag. Inte dödsstraff. Eller visst skulle han väl förtjäna att dö, men att döda är väl ändå fel. Och varför ska han få en trerummare att bo i? Borde det inte vara en kall och tom källarhåla? Ja, men vem hjälper det?
Visst var vi lite oense gällande dödsstraff. Allt är ju ändå inte svartvitt. Det finns alltid ett om eller ett men och det finns alltid undantag.
Jag vet inte vad jag skall tycka. Att döma någon till döden känns som att sjunka lika lågt som mördaren själv. Att inte ge honom en andra chans.
Livstid kan däremot gärna få vara livstid. Fängelse resten av livet. För där har man väl ändå chans att förändras och till och med vara till nytta.
Men vem är jag att döma?
Oberoende straff på jorden är det någon annan som får sköta den sista domen.



En annan sak som väckte en inre debatt hos mig var egentligen gårdagens händelser på motionsbanan. Jag tog mig en promenad och emot mig på spånbanan kom ett stort gäng ungdomar raglande emot. De var många, som om hela 7b vore ute på klassfest. Öl och cider i handen, tobak i munnen, gröna av illamående, blicken oskarp och ett förfärligt väsen som ekade i hela skogen. De kan inte ha varit mer än 13-14 år gamla. Annars var det synnerligen kortväxta artonårskillar eftersom de var kortare än jag är.

Varifrån de hade fått sina drycker vet jag inte. Någon äldre kanske? Eller också har kassatanten varit blind. Jag som är 24 år blir ombedd att bevisa min ålder i Lidl när jag köper bröd och ett par öl. Jag har ändå vigselring och tycker att jag ser lite äldre ut än dessa översminkade tjejerna i korkort, nätstrumpbyxor och högklackat.

Vad skall man göra? Jag var inte den enda motionären denna fredagskväll och vi vuxna utbytte blickar och skakade på huvudet i samförstånd när vi möttes på banan. Vad skall man göra? Ringa polisen? Vems ansvar är ungdomarna på? Föräldrarnas? De vuxnas? Vilka vuxna?
Och för att ännu smälla in en aktuell fråga i detta inlägg- vad händer om den rörliga polisen slutar röra på sig? Vem märker då dessa unga?

Jag både låter och känner mig som en gammalmodig och tråkig tant när jag uttrycker min oro, men orolig är jag. Inte för att en cider dödar, men ändå. Vid den åldern skall man vara hemma med mamma och pappa på fredagskvällen och titta på Så ska det låta och äta popcorn. Det gjorde åtminstone jag.

Detta var några lördagsfunderingar. Jag blev inte klokare. Men kanske har någon annan en åsikt. Eller en tanke. Moralfrågor vållar huvudbry.