Nu är vi där igen. Det är det tiden på året man är tvungen att vänja sig vid att det är mörkt. Mörkt mest hela tiden. Det kommer smygande, tyst och nästan obemärkt. Ända tills nu har det varit obemärkt. Idag märkte jag det väldigt tydligt när jag körde hem från träningen en tjugo före nio på kvällen. Gatlyktorna började glöda rött för att småningom lysa upp vägen. Det var mörkt. Märkligt.
Jag börjar märka det om morgnarna också, till och med när jag inte behöver stiga upp tidigare än halv sju. Även då är det mörkt. Jag undrar när det kommer att vara mörkt ännu när jag åker iväg till jobbet. Och när det kommer att vara mörkt när jag slutar för dagen. Undrar när vi än en gång är inne i det där mörkret som omger oss och som inte vill släppa taget. Inte förrän vi än en gång märker att det ljusnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar