Under en länk tidigare i veckan kom skymningen smygande. Lurigt.
Också regnet kom. Inte lika obemärkt som mörkret. Det har öst. Snarast skymde det sikten för mig på motorvägen.
Klarljuslampan väcker mig dessa mörka morgnar. Ljuset kommer smygande. Lurigt. När jag vaknar är det solsken i rummet.
Det blev visst höst ändå. Jag antar att den kommer att glida förbi i år igen. Utan att jag märker det. Hösten är lång och mörk men oftast spurtar jag igenom den. Mycket att göra, hinner inte märka den. Bara lite när jag har våta fötter.
Klockan är snart nio på kvällen och jag är sängfärdig. Jag har en ganska barnslig dygnsrytm. Jag är jättetrött efter dagen och jag behöver sova. Då orkar jag igen. Jag vill inte somna vid ratten och jag vill inte sitta och gäspa under ett klientbesök. Det är oprofessionellt. Men mänskligt.
Jag höstdeppar inte. Det är väl höstens stora mission, att få folk att tycka att det är mörkt och ruskigt och choklad är vårt enda hopp. Jag orkar inte gnälla. Det blir tyngre, mörkare, tristare. Och jag blir tyngre, mörkare och tristare. Men jag överlever och jag äter choklad oberoende och jag klagar inte så mycket. Bara lite när det är skitväder här och min andra hälft (bättre eller sämre, beror väl på från vilket håll man tittar och vilken dag) är i Spanien.
Hösten kom smygande. Tänkte jag skulle luras tillbaka. Sola mig framför klarljuslampan och äta glass. Det hade hösten inte räknat med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar