Han är så liten. Det gör ont att se hur ledsen han blir när jag berättar att jag måste gå och Filip får bli kvar här. Hans ögon tåras, mamma me, säger han och vill att jag ska vara med. Han gråter när han blir ensam och det känns inte alls bra. Helst skulle jag bara strunta i alltsammans, ta honom under armen och gå tillbaka hem. Men så vet jag också att han slutar gråta när jag har gått, att det går alldeles bra sen. Visst lär han ska ha varit lite tyst och försiktig och har saknat oss, men det har gått bra. Jag vet att han inte far illa av det här. Men jag kan inte låta bli att ha lite dåligt samvete i alla fall.
Att bli lämnad ensam så pass ofta och på nytt ställe har nog påverkat honom. Hemma vill han ha mycket sällskap, vill vara i famnen och vill att mamma är med. Det ska han få. Vi ska ge honom extramycket uppmärksamhet, sällskap och närhet de närmaste veckorna. Och kanske försöka minimera onödigt lämnande. Även om många nära och bekanta brukar passa honom ibland så är det kanske för mycket just nu.
Idag hämtade jag honom när han skulle vakna från dagssömnen. Han hade faktiskt somnat till sist. När han såg mig verkade han bli enormt lättad. Så där lite gråtfärdig. Snälla älskade vän, mamma kommer alltid efter dig.
Det hade gått bra, sa tanterna. Skönt att höra. Jag kommer sannolikt att vara den som hämtar än den som för, så jag slipper den tuffa biten med lämnandet.
Han har dragit på sig en snuva som jag hoppas att inte utvecklas till något värre. Det var väl väntat.
 |
| Vårt hembiträde. |
Veckoslut. Nu får vi alla vila upp oss och så kickar vi igång vardagen på måndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar