Han är så stor

Det behövdes bar mark och vårvärme för att Filip skulle vilja gå själv ute. För några dagar sedan sa jag åt honom att själv gå ner för trappan (trappan i det här fallet är steget ut genom vår dörr, men trappor är något som motiverar honom) och det gjorde han. Sedan traskade han hela vägen ner till sandlådan. Det här gör honom ännu mer till en liten pojke. Snart kan han ju gå själv till bilen också. Och han är så nöjd och stolt när han märker att han kan.

Så mycket roligare med bara händer!

Senast idag beundrade jag min lille son när vi gjorde entré på föräldrakursen. Jag bar in honom från bilen men sedan gick han själv. Trots att det var ett nytt ställe och trots att där var mycket folk. I sin lilla jacka och sina gröna Crocs såg han så tassigt söt ut. Problemet med att han har blivit mindre rätt och mer frimodig är ju att han helst gör som han själv vill. "Kom nu" är inget han lyssnar till så även om jag jublar över att han rör sig på egen hand så får jag nog ta honom under armen när jag vill ha honom dit jag vill.

Loppisfynd. Och han älskar dem.

Föräldrakursen avslutades idag och efter fem gånger är vi kanske lite mer visa. Åtminstone har kursen väckt diskussion och tankar även om mycket av det som togs upp kanske gällde lite äldre barn. Får se hur mycket vi minns. Ska försöka samla mina tankar och kanske skriva något om kursen vid lämpligt tillfälle.