Jag lider av tandläkarskräck. Helt oförklarlig och irrationell men så väldigt sann. Jag överdriver inte, även om det låter lite töntigt.
Det var pinsamt länge sedan jag senast besökte tandläkaren. Sist handlade det om att dra ut visdomständer så sedan man senast har putsat min mun är det ännu längre tid. Nu blev jag rekommenderad av rådgivningen att gå till tandläkaren så jag tog mig i kragen och bokade tid. Alldeles frivilligt.
Jag var nervös redan i måndags när jag tittade in för att lämna in förhanduppgifter men höll mig förvånansvärt lugn hela förmiddagen idag. Eftersom jag gick privat på ett litet ställe kändes det ganska tryggt och när jag kom in möttes jag inte av den där obehagliga tandläkarlukten utan av doft av mikromat (det var omkring lunchtid).
Att tandläkaren dök upp fem minuter för sent gjorde ju inte väntan mer behaglig men när jag väl satte mig i stolen och tog på mig solglasögonen kändes det faktiskt helt okej. Det var okej ännu när tandläkaren kollade igenom min mun tand för tand och konstaterade att allt ser bra ut.
Tills domen kom: vi tar bort lite tandsten. Fram med kroken.
Det var ungefär då min skräck fick sitt fysiska uttryck. Jag försökte andas lugnt och tänka på annat, men ändå kom den smygande. Först slog det lock för öronen och det började susa. Jag uppfattade alla ljud som höga och skrällande och det brukar vara ett första tecken om jag håller på att svimma. Sedan domnade armarna bort och när jag öppnade ögonen (hade visst omedvetet slutit dem) så flimrade röda och gula prickar framför mig. Jag kallsvettades och började visa tecken på att jag inte mådde så bra.
- Är du okej? frågade sköterskan.
- Inte egentligen, medgav jag.
De tog en liten paus, jag fick andas en stund och sedan hjälpte sköterskan mig att komma ihåg att fortsätta andas. Glömmer man det så tenderar man att tuppa av.
Sedan var det klart. Jag låg kvar en stund för att vara säker på att hållas på benen och när jag sneglade neråt såg jag svettpärlorna på bröstet. Jag var blöt av svett och tänkte att det var tur att jag hade en extra halvtimme på mig för att fara hem och fräscha upp mig före nästa klientbesök.
Steg upp och vacklade ut på svaga ben och med envisa sammandragningar.
Jag får alltid beröm för mina tänder när tandläkaren kikar in i min mun. Raka, fina tandrader, inga hål. Det borde således vara ett trevligt besök men det är det icke. Jag vet inte vad det är som utlöser det. Kanske kommer det från mindre trevliga tandutdragningar i lågstadiet. Eller så är det bara något oförklarligt. Det är inte smärtan jag är rädd för. Inte tandläkaren. Denna gång var han dessutom en väldigt söt man nära pensionsåldern med några fjun på en annars kal skalle. Något är det ändå som utlöser min ångest och chockterapi verkar inte hjälpa.
Lyckligtvis fick jag godkänt av herr Tandläkare och behöver inte gå dit igen förrän om två år. Det är ungefär sex år på min skala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar