Den heliga oron

Jag är lycklig. Visst är jag det. Åtminstone har jag många saker i mitt liv som gör mig glad. Oftast känner jag mig också glad. På jobbet, hemma, när det rör sig i magen.
Ändå spökar den där oron någonstans. En avlägsen men ändå närvarande, som påminner mig om det som är mindre bra och som får mig att må dåligt. Den gnager och och mal och vill inte släppa.
Det är märkligt att sådant som inte direkt rör mig kan påverka mig så starkt. Att sådant som rör mina närmaste kan göra så ont. Fast egentligen är det ganska självklart. Mitt liv handlar inte bara om mig själv utan om alla som finns omkring mig. Om de inte mår bra så mår jag uppenbarligen inte heller perfekt.

Om jag bara kunde få den där friden och känslan att allt är bra. Och veta att andra upplever det samma. Vart jag kan vända mig vet jag inte riktigt. Att tårarna rann när jag lyssnade på den här är kanske ett tecken på att jag inte kan förtrösta på mig själv.