Knappast den enda

Det första jag gör när jag kommer hem efter jobbet eller någon annanstansifrån är att slita av mig de obekväma, smått andfådda kläderna och byta om till hemmakläder.

Jag är knappast den enda.

Jag är knappast heller den enda som låter känslor, stress och trötthet samlas på hög för att plötsligt få utlopp i form av storgråt över någon pytteliten sak. När jag sedan har gråtit ut så lättar det.

Igår var det en sådan dag. Stress på jobbet, flytten i tankarna, en massa småsaker att minnas och hinna göra, alldeles för lite sömn och en känsla av allmän hopplöshet. Sedan en lång väntan på läkaren, bråttom hem i rusningstrafik och en lös hund som kom emot och skrämde mig under länken var saker som fick mig att lipa.

Jag är heller knappast den enda som blir alldeles lugn och förundrad över en nyfödd liten varelse. En människa man bara kan vara tacksam över, trots att det varje gång hugger till i hjärtat en aning. 

Oberoende hur vacker våren är så längtar jag efter sommaren. Jag drömmer om sommarlov och att bara få vara.

Jag är knappast den enda.